Förord - DiVA portal [PDF]

Förord Att skriva en avhandling som handlar om experimenterande i grupp och framväxande processer är utmanande. Inte minst därför att tillvaron som doktorand i ett forskningsprojekt har stora likheter med det fenomen som studeras. När jag för fyra år sedan påbörjade den resa som beskrivs i avhandlingen gjorde jag det utan en klar uppfattning om var jag slutligen skulle komma att hamna. Jag gav mig ut på ett äventyr och en upptäcksfärd. Här tackar jag mina medresenärer. Jag har befunnit mig i mycket gott sällskap. Först och främst riktar jag ett tack till mina handledare, Anders W. Johansson och Bengt Johannisson. Ni har gett goda råd om sevärdheter och spännande resvägar, utan att lägga fram fasta rutter. På så sätt har ni hållit äventyret vid liv. Ni har tålmodigt väntat när jag gett mig ut på avstickare, även om ni tidigare varit där själva och säkert vetat att tiden skulle kunna användas bättre. Tack för ert engagemang och ert outtröttliga tålamod. Tack också till alla deltagare i OSIS-projektet. Ni har lyssnat på mina reseberättelser, läst mina resedagböcker och bidragit till ett antal trevliga stopp under vägen. Jag tänker på våra gemensamma mötesdagar. Ett särskilt tack till Malin Tillmar, Magnus Linderström och Lena Andersson som också varit opponenter på något av mina seminarier. Lena var, tillsammans med Jenny Ahlberg och Torbjörn Stjernberg, opponent på mitt slutseminarium. Ni kämpade i vintermörkret med ett manus som var ungefär dubbelt så lång som det nu slutligen har blivit, och ni gav mig synpunkter som blev allt mer värdefulla i takt med att jag omarbetade texten. Stiftelsen för Kunskap- och Kompetensutveckling (KK-stiftelsen) har möjliggjort avhandlingen genom sin finansiering. Stiftelsen har också, genom att främja samproduktion, inspirerat till den interaktiva forskningsansats som praktiseras i avhandlingen. Tack också till kollegor vid Ekonomihögskolan vid Linnéuniversitetet som varit opponenter på seminarier och vänner i fikarummet. Ett särskilt tack till Henrik Hultman vid sociologen som i egenskap av ”kritisk vän” har läst och gett välriktade kommentarer på mitt manus i dess olika versioner. Sist men inte minst tackar jag mina samarbetspartners på Nätverket SIP. Ni har varit mina närmaste resekamrater utanför akademin. Stefan, Sofie, Pia, Pär, Karin, Elise-Marianne och alla andra SIP-are, samt studenter från tre årskurser på utbildningen ”Samhällsentreprenörer”, jag önskar att många fler får samma möjlighet som jag att genomföra äventyrliga utvecklingsprojekt tillsammans med er. Avhandlingen tillägnas min fru Carina, samt mina söner Elias och Hannes som båda kom till världen under resans gång. Erik Rosell Stenlyckan, januari 2013

Till Carina, Elias och Hannes

Innehållsförteckning Prolog .............................................................................................................. 7  Kapitel 1. Inledning ............................................................................................ 10  Samproduktion av kunskap ........................................................................... 12  Nätverket Samhällsförändring i Praktiken (SIP)........................................... 13  Det civila samhället som kontext ............................................................. 15  Entreprenörskap som intresseområde ...................................................... 16  Processer där värden och positioner förändras.............................................. 17  Avhandlingens forskningssyfte: Entreprenörskap som kommunikativ handling......................................................................................................... 21  Avhandlingens fortsatta disposition .............................................................. 24  Kapitel 2. Perspektiv, kontext och fenomen ....................................................... 26  Kommunikativ handling som perspektiv ...................................................... 26  Kommunikativ handling som generella handlingsregler ......................... 27  Kommunikativ handling som improvisation ........................................... 30  Det moraliska tillståndets kännetecken.................................................... 32  Sammanfattning ....................................................................................... 34  Det civila samhället som kontext .................................................................. 35  Röst eller service? .................................................................................... 37  En borgerlig typ av offentlighet ............................................................... 38  Den borgerliga offentlighetens förfall ..................................................... 39  Nya sociala rörelser. Välfärdskapitalismens offentlighet ........................ 40  Kommunikativ handling som särdrag och kännetecken .......................... 42  Sammanfattning ....................................................................................... 45  Entreprenörskap som fenomen...................................................................... 47  Avhandlingens bild av entreprenörskap .................................................. 50  Entreprenörskap, dialog och handling ..................................................... 51  Sammanfattning ....................................................................................... 54  Kapitel 3. Nätverket SIPs utveckling- praktik och värdegrund .......................... 55  Nätverket SIPs praktik .................................................................................. 56  En vilja att förändra ................................................................................. 58  Dialog med samhället .............................................................................. 59  Engagemang och kritik ............................................................................ 60  Nationellt genomslag ............................................................................... 60  Dialog och action som utvecklingsmetod ................................................ 61  Tillbakablick och ombildning .................................................................. 63  Nätverket Samhällsförändring i Praktiken ............................................... 65  Prisade av samhället ................................................................................ 67  Nätverket SIPs värdegrund ........................................................................... 67  Med den enskilda människan som utgångspunkt .................................... 68  Marginaliserade grupper och praktiker .................................................... 70 

Med den engagerade och handlande människan som ideal ..................... 70  En konstruktiv kritik ................................................................................ 74  Att stärka den svaga offentligheten............................................................... 77  Mot interaktion ............................................................................................. 78  Kapitel 4. En interaktiv metodansats.................................................................. 80  Interaktiva metoder inom entreprenörskapsforskning .................................. 81  Pragmatisk och kritisk interaktiv forskning .................................................. 83  Dialogen som rotmetafor .............................................................................. 84  Aktionsforskning och social rättvisa ............................................................. 85  Den interaktiva forskningens dilemma ......................................................... 86  Sammanfattning ............................................................................................ 88  Kapitel 5. Ett forskningsprojekt växer fram ....................................................... 89  Inledande kontakter....................................................................................... 89  En projektplan formuleras i text ................................................................... 90  Projektstart .................................................................................................... 93  Välkommen till Nätverket SIP! .................................................................... 94  Att dela med sig av kontrollen ...................................................................... 96  Närhet på bekostnad av distans och kritik? ................................................... 98  Kapitel 6. Ett (o)möjligt möte .......................................................................... 100  Organisering av ett studentutbyte ............................................................... 100  På besök hos Nätverket SIP ................................................................... 101  Nätverket SIP besöker universitetet ...................................................... 102  Konflikt mellan roller ............................................................................ 104  Ett eget lärande ...................................................................................... 106  Bilder som krockar. Gränsdragningar och ambitionsnivå ..................... 107  Ofrivilliga blockeringar ......................................................................... 108  Utbytet tar gestalt .................................................................................. 110  Konflikt ................................................................................................. 110  Från planering till handling ................................................................... 112  Ge upp eller kämpa på? ......................................................................... 112  Efterspel................................................................................................. 114  Kommunikativ handling ............................................................................. 116  Den långa vägen fram till hur ................................................................ 116  En återkoppling till interaktiva metoder ..................................................... 118  Rollkonflikten i nytt ljus. ....................................................................... 118  En illustration av tolkningsprocessen .................................................... 120  Den ömsesidiga interventionen ............................................................. 120  Kapitel 7. Skapande av uppmärksamhet .......................................................... 123  Produktion av ett samhällsmagasin ............................................................. 124  Att nå ut- ett medel och ett mål ............................................................. 124  Resursmobilisering ................................................................................ 124  Ett första möte ....................................................................................... 127  Projektet får en kontur ........................................................................... 129  Artikelproduktion .................................................................................. 131 

Tidningen är i tryck ............................................................................... 134  Allmänhetens reaktioner ........................................................................ 135  Hallå nummer två .................................................................................. 138  Att vända sig till vänner .............................................................................. 139  Att skapa uppmärksamhet ........................................................................... 141  Kapitel 8. Manifestation för en levande offentlighet ........................................ 143  En konferensdag om digitala medier och ungdomar ................................... 145  En möjlighet i skärningspunkten mellan projekt ................................... 146  Ett erbjudande från Folkbildningsrådet ................................................. 147  Vi kan mer! ............................................................................................ 147  Budskapet sprids vidare ......................................................................... 150  Den interna planeringen......................................................................... 151  Konferensdagen ..................................................................................... 152  Diskussionspass ..................................................................................... 153  Summering och eftermiddagspass ......................................................... 154  Digitala svallvågor ................................................................................. 156  Manifestation för en levande offentlighet ................................................... 158  Kapitel 9. Kunskapsproduktion i interaktion .................................................... 161  Tre interaktiva forskarroller ........................................................................ 161  Forskaren som initiativtagare och regissör ............................................ 162  Forskaren som resurs och del av ensemblen .......................................... 165  Forskaren som del av publiken .............................................................. 166  Kvalitetskriterier för interaktiv forskning ................................................... 167  Avhandlingen som interaktiv akademisk produkt. ...................................... 168  Interaktivitet i förändringsinriktade projekt ................................................ 171  Avhandlingens metodologiska bidrag ......................................................... 172  Kapitel 10. Entreprenörskap som kommunikativ handling .............................. 174  Nätverket SIP som kontext för entreprenörskap ......................................... 175  Ett engagemang med livsvärlden som bakgrund ................................... 176  Med deltagande som medel och mål...................................................... 177  En inkluderande praktik i ord och handling........................................... 178  Med en ambition att sprida sitt budskap ................................................ 178  En konstruktiv skapande kraft ............................................................... 180  Att attrahera och utveckla initiativkraft och resurser............................. 181  Att skapa och erövra initiativ och resurser ............................................ 182  Sammanfattning ..................................................................................... 184  Entreprenörskap som vardaglig och situationsbunden process ................... 185  En känslighet i situationen. .................................................................... 185  Experimenterande och framväxande processer ..................................... 186  En kamp mellan motstridiga intressen. Behovet av improvisation. ....... 188  Sociala mötesrum för överväganden och prövning ............................... 189  Sammanfattning ..................................................................................... 190  Förslag på fortsatt forskning ....................................................................... 191  English summary .............................................................................................. 193 

Introduction................................................................................................. 193  Methodology ............................................................................................... 194  Empirical part ............................................................................................. 194  Methodological contribution ....................................................................... 196  Theoretical contribution .............................................................................. 197  Källförteckning ................................................................................................ 199 

Tabellförteckning Tabell 1 Informella och institutionaliserade offentliga sfärer ......................... 43  Tabell 2 Rörelsens intäkter år 2005-2008 ....................................................... 65 

Figurförteckning Figur 1 Entreprenörskapets processuella ordning ........................................... 52  Figur 2 Vem tänker konstigt? .......................................................................... 68  Figur 3 Pyret som ville förändra världen......................................................... 70  Figur 4 Vi måste tänka nytt! ............................................................................ 71  Figur 5 Klarar du verkligen av det där? .......................................................... 71  Figur 6 Ingenting är omöjligt .......................................................................... 72  Figur 7 Vad bra det blev! ................................................................................ 72  Figur 8 Ska vi prata eller göra? ....................................................................... 73  Figur 9 Jag hjälper dig! ................................................................................... 75  Figur 10 Små snälla krig ................................................................................. 75  Figur 11 Det är ju bara att veta hur man ska göra ......................................... 117 

Bildförteckning Bild 1 Framsida samhällsmagasinet Hallå?! ................................................. 134  Bild 2 Konferensdagen .................................................................................. 144 

Prolog I november månad 2009 får jag plötsligt en inbjudan till ett utbyte eller mingel mellan olika utbildningsprogram. Avsändare är organisationen ”Nätverket Samhällsförändring i Praktiken” (SIP). Stefan som tillsammans med Sofie är en av verksamhetsledarna, meddelar mig att en del andra personer också är inbjudna, men att vi får se hur många som dyker upp. Syftet med utbytesträffen är att vi ska lära känna varandra, mingla och att ha ett erfarenhetsutbyte. Jag tackar ja till inbjudan och blir genast nyfiken på vad som ska hända. Sedan en tid tillbaka har jag inom ramen för ett forskningsprojekt genomfört ett antal aktiviteter tillsammans med personer från Nätverket SIP. I vissa fall har jag deltagit i såväl planering som genomförande. Rollen som doktorand och forskare har i dessa situationer varit svår att upprätthålla. Jag har snarare deltagit i rollen som privatperson eller universitetsadjunkt. I andra fall har jag bjudits in till aktiviteter där jag har varit mer av en observatör. Den här gången känns det skönt att bli inbjuden som gäst till en aktivitet som har planerats av Nätverket SIP. Så länge forskningsprojektet inte involverar mig som person så känns det lättare att ge sig hän endast åt nyfikenhet och upptäckarlust. Jag tycker att mötet ska bli spännande. Jag förhör mig om hur planeringen ser ut och om jag kan bidra på något sätt. Passet är inte detaljplanerat svarar Stefan, samtidigt som han skämtsamt påpekar att jag är ute i för god tid. ”Vad vi vill är att skapa positiv energi i gruppen och att man ska prata med många personer”. Jag kommer upp till Nätverket SIP den aktuella dagen kl. 13, efter att ha ätit lunch. Jag möter Stefan som står och samtalar med en universitetsstudent. Jag hälsar och går därefter bort för mig själv till ”kaosrummet” där vi ska vara. Jag träffar en av studenterna på folkhögskoleutbildningen ”Samhällsentreprenörer” som SIP genomför. Jag gratulerar henne till de 5000 kronorna som hon blivit beviljad till sitt projekt som handlar om att låta gymnasieelever prova på olika idrotter. Jag säger att jag alltid har önskat mig att prova på curling. Det finns med säger hon, och lägger till att hon även har tagit med fäktning. Vi småpratar lite till. Rummet börjar fyllas på med fler personer och vi blir ett 30tal som samlas. Så småningom kör vi igång. Sofie och Stefan från Nätverket SIP inleder. De ger en slags allmän introduktion till vad dagens syfte är och vad vi ska göra. För de flesta, liksom för mig, är säkert syftet ganska oklart. En universitetsstudent som jag talar med bekräftar det. Han är inte riktigt säker på vad som ska hända, det var någon som sa till honom att gå hit i dag. Stefan säger att det är dags att vi börjar samverka med varandra i olika utbildningar och att vi börjar dela på kunskaper, resurser och kompetenser. Sofie är vid tillfället mer formell och mindre visionär. Hon berättar om betydelsen av

7

kontakter och att vi alla har ett intresse av entreprenörskap. De berättar även om Nätverket SIP och att organisationen arbetar med ungt entreprenörskap. Jag själv börjar allt tydligare se att nätverksorganisationen hela tiden, av sig själva och av andra, kopplas samman med det. Även jag får presentera mig tillsammans med Stefan och Sofie och tilldelas därmed en särskild position. Jag har inte haft tillfälle att förbereda mig utan blir tvungen att spontant delge mina tankar på dagens syfte och min syn på vad vi gör. Jag berättar att jag ser ett stort värde i att olika personer med gemensamma intressen, men med lite olika bakgrund, träffas och utbyter erfarenheter. Efter vår introduktion startar eftermiddagens aktiviteter. Nätverket SIP har planerat en form av speeddating. Vi som är deltagare går runt och uppmanas att hitta någon som vi inte känner sedan tidigare. Vi har därefter 30 sekunder på oss att berätta olika saker för varandra. Vad vi ska samtala om har planerats på förhand och frågorna delges oss innan det korta mötet. Vi får berätta om hur vi tog oss hit i dag, vart vi helst vill resa, två saker som vi är bra på, vad vi skulle göra om vi fick 1000 kronor. När dessa inledande aktiviteter har pågått ungefär 10 minuter avbryts vi och sätter oss i grupper runt varsitt bord i lokalen. Vi får uppgiften att berätta om vår utbildning och vad vi själva som personer känner att vi är duktiga på eller intresserade av. Tiden går snabbt och beskrivningen av våra utbildningar blandas med mer personliga berättelser om oss själva, vad vi gör och vilka vi är. Avslutningsvis ställer vi oss alla i två stora ringar. En person i taget får ta ett kliv fram och berätta vad hon/han behöver just nu. Till vad är en ganska öppen fråga, men med tanke på introduktionen så är det underförstått att det handlar om våra respektive projekt eller mer allmänt, för att uppfylla en dröm som vi har. När någon person berättar så fyller övriga deltagare i ringen på och ger tips och förslag på hur det som behövs kan skaffas. Vi tipsar varandra om kontakter, andra liknande projekt eller olika typer av tekniska lösningar, beroende på vad personen som berättar säger att han/hon behöver eller vill göra. Denna aktivitet pågår ungefär i 15 minuter och alla deltagare hinner ta steget fram och berätta. Min egen roll är lite annorlunda i förhållande till de andra. De är studenter och jag är lärare. Jag hämtar därför mitt exempel från min egen fritid och mitt engagemang i en lokal filmförening. Jag informerar om föreningen och vad vi gör och passar även på att bjuda in intresserade att engagera sig. Vi behöver biljettförsäljare och personer som vill lära sig att bli maskinister. Sofie och Stefan avrundar eftermiddagen. Det är svårt att få tyst på oss deltagare i våra två ringar. Efter en kort summering får alla möjlighet att lämna sina kontaktuppgifter till Nätverket SIP och därefter rundas eftermiddagen av. De flesta stannar kvar ett tag och pratar runt bland de personer som är på plats. På vägen hem funderar jag över detta turbulenta och explosiva evenemang. Jag försöker begripliggöra för mig själv vad det är som har hänt och vad syftet är. Jag konstaterar att det har varit en rolig och annorlunda eftermiddag. Det har varit ungefär som att gå på en fest, det har varit socialt, öppet och

8

spontant. Det är roligt och inspirerande att träffa nya människor. Samtidigt har det varit en övning i att uttrycka vem jag är, som människa. Jag har inte kunnat vara anonym, inte heller har jag kunnat gömma mig bakom en roll eller funktion. Jag kunde inte vara universitetsadjunkt. Mycket snabbt blev jag en deltagare bland andra, en föreningsmänniska som är engagerad i en filmklubb, en nybliven pappa och en person som är intresserad av entreprenörskap. En annan känsla är att jag även denna gång har deltagit utan att från början ha en klar uppfattning om syftet med aktiviteten eller vad som mer exakt skulle komma att hända. På det sättet har eftermiddagen varit lite förvirrande, poängen eller syftet har varit oklart och på något sätt skapats under tiden som mötet utspelade sig. Först när mötet är avslutat och vi tillsammans summerar vad som har hänt har det varit möjligt att formulera ett slags syfte med det som vi har gjort. Alla vi som deltog har sannolikt skapat våra egna syften och bilder av eftermiddagen. Någon dag efter vårt mingel beskrivs aktiviteterna på utbildningen ”Samhällsentreprenörers” hemsida och blogg. Tre bilder från dagen illustrerar vad som har hänt: ”Fredag 20 november bjöd Samhällsentreprenörer in andra studenter på Växjö Universitet samt studenter som läser företagande som tillval på folkhögskolan till mingel på Nätverket SIP. Totalt var vi ett 30-tal som nätverkade järnet, tipsade varandra om olika möjligheter och bytte visitkort. Vi på Samhällsentreprenörer hoppas självklart att det kommer fler tillfällen framöver att lära känna andra studentkollegor och framtida samarbetsparter på detta trevliga sätt. Stort tack till alla er som deltog!” (Samhällsentreprenörer, 2009) Jag inser att Nätverket SIP har genomfört ännu en av de punkter som vi redan tidigt diskuterade som en möjlig aktivitet inom ramen för vårt gemensamma forskningsprojekt. Stefan och Sofie föreslog tidigt att vi skulle anordna ett mingel. Nu är det genomfört.

9

KAPITEL 1. INLEDNING Forskningsprocessen som har lett fram till den här avhandlingstexten startade år 2008 i och med att Stiftelsen för Kunskap och kompetens (KK-stiftelsen) formulerade ett forskningsprogram kring samhällsentreprenörskap. Som ett svar på KK-stiftelsen utlysning av forskningsmedel gick representanter från tre universitet och högskolor samman i en gemensam forskningsansökan. Ansökan beviljades medel och programmet OSIS (Organizing Societal Initiatives in Sweden) sjösattes i januari år 2009. Ett tiotal forskare från Linköpings universitet, Mälardalens högskola och Linnéuniversitetet bildade OSIS primära krets. Dessa forskare formulerade individuellt eller i samverkan ett dussin olika forskningsprojekt. Denna avhandling avrapporterar ett av dessa projekt. De olika projekten inom OSIS formulerades med utgångspunkt i en tidig förståelse för vad begreppet samhällsentreprenörskap omfattar och betyder. När KK-stiftelsen tar upp begreppet i den förstudie som kom att ligga till grund för forskningsprogrammet definieras det som ”ett innovativt samhällsnyttigt initiativ” (Holmberg, Kovacs & Lundqvist, 2007). Definitionen är enligt rapportförfattarna avsedd att knyta an till termens svenska ursprung där lokalsamhällets mobilisering står i fokus (se Johannisson & Nilsson, 1989). Samtidigt är begreppet utformat så att det ska kunna rymma nyare svenska och utländska influenser såsom socialt, civilt och publikt entreprenörskap, social ekonomi och CSR (Corporate Social Responsibility). I den svenska forskningsantologin Samhällets entreprenörer (Gawell, Johannisson & Lundqvist, 2009) är en viktig utgångspunkt att samhällsentreprenörskap kan ta gestalt i alla samhällets sektorer, dvs. såväl på marknaden som i offentlig sektor och i civilsamhället.

10

I antologins inledning skriver KK-stiftelsens programansvariga Eva Moe (2009, s. 9) att: ”samhällsentreprenörer finns överallt. Du har kanske mött dem som eldsjälar i kulturfestivalen eller byautvecklingsgruppen, men man kan lika gärna träffa samhällsentreprenörer i offentlig sektor, i näringslivet eller i forskarvärlden”. Samhällsentreprenörskap kan studeras i en marknadskontext där prefixet samhälle snarast signalerar en utvidgning av vilka resurser och effekter eller aspekter av det affärsdrivande företagandet som studeras. Traditionellt har tillväxtmål och företagsekonomiska målsättningar dominerat entreprenörskapsforskning (Steyaert & Katz, 2004). Forskningen inom samhällsentreprenörskap lyfter särskilt fram företagandets övriga målsättningar och effekter. Samhällsentreprenörskap kan också studeras hos organisationer som verkar inom ramen för (eller i anslutning till) den offentliga sektorn (Lundqvist, 2009; Sundin & Tillmar, 2010; Tillmar, 2009) och inom ramen för det civila samhället (Gawell, 2009; Westlund & Gawell, 2012). Inte minst betonas sektorsövergripande samverkan (Lindhult, 2009; Westlund, 2009). Betoningen på sektorsövergripande samverkan uttrycker att förändringsarbete ofta utförs i processer där aktörer från olika organisationer och sektorer tillsammans driver förändringsprojekt, eller genom att aktörer och organisationer från en sektor påverkar tankesätt och praktiker i andra sektorer (Berglund, Johannisson & Schwartz, 2012). Begreppet samhällsentreprenörskap innebär alltså en breddning av vad entreprenörskap är och var det förekommer. Entreprenörskap betecknar förändringsprocesser i samhället och argumentet för ett bredare entreprenörskapsbegrepp är att sådana förändringsprocesser är viktiga i alla sektorer (Westlund & Gawell, 2012). Den traditionellt starka kopplingen mellan entreprenörskap och marknaden som sektor har medfört att betydelsen av entreprenörskap i andra sektorer har underskattats (Sundin & Tillmar, 2010). Ett synsätt som betonar att entreprenörskap tillhör samhället som helhet tilldelar samtidigt den specifika kontexten ett särskilt intresse (Berglund, Johannisson & Schwartz, 2012; Bill, Bjerke & Johansson, 2010; Johansson, 2009). Entreprenörskap kan potentiellt uppträda över allt, men det tar sig olika uttryck beroende på det unika sammanhang där aktörerna verkar.

11

Samproduktion av kunskap Med utgångspunkt i ett synsätt som betonar mångfald och olikhet när det gäller vilka uttrycksformer ett entreprenörskap kan ta, blir en rimlig forskningsstrategi att arbeta med fallstudier av entreprenörskap där såväl de individer som den struktur som de verkar i tillåts ta plats i beskrivningen (Johannisson, 2011; Steyaert, 1997; Steyaert, 2004). För de forskningsprojekt som formulerades inom ramen för OSIS-programmet ledde den insikten till ett gemensamt intresse för interaktiva metoder (Svensson et al, 2002; Nielsen & Svensson, 2006; Johannisson, Gunnarsson & Stjernberg, 2008), dvs. i ambitionen att utveckla kunskap i en dialog mellan aktörer från akademin och andra organisationer i samhället. Inom de olika forskningsprojekten medverkar en rad organisationer eller individer som genom sin verksamhet särskilt betonar ett socialt eller samhälleligt ansvarstagande. Exempel på sådana organisationer är den ekonomiska föreningen Macken som bland annat arbetar för att integrera marginaliserade grupper på arbetsmarknaden (Johannisson, 2012), den ekonomiska föreningen Månhusets vänner som är en stödförening till konstnären Mikael Genberg och hans projekt som handlar om att peka på möjligheter genom att placera en röd stuga på till synes omöjliga ställen (Berglund, Dahlin & Johansson, 2007; Berglund & Johansson, 2012) och Oria, ett mindre företag som arbetar med rättvisemärkta produkter och rättvis handel (Schwartz, 2012). Forskarens roll och metoder har varierat i de olika projekten. Vissa projekt bygger på intervjustudier, medan andra forskare har praktiserat deltagande observationer eller insiderforskning där forskaren själv har varit en aktiv deltagare i den verksamhet som samtidigt utgör studieobjekt. Samtliga projekt har haft ett interaktivt inslag i det att representanter från organisationerna vid olika tillfällen har bjudits in till seminarier och möten som anordnats inom ramen för OSIS-programmet. Jag (författaren till denna avhandling) har varit den enda verksamma doktoranden inom OSIS-programmets primära krets. Samtliga deltagare i OSIS har parallellt med att bedriva egna forskningsprojekt även fungerat som diskussionspartners till övriga gruppmedlemmar. Det forskningsprojekt som avrapporteras här har i särskilt hög grad, förutom mig själv, involverat min handledare och min biträdande handledare. De har båda ingått i OSIS primära krets. Avhandlingens empiriska material har i stor utsträckning skapats genom min egen medverkan i ett antal aktiviteter som har utförts i anslutning till en och samma organisation. Det handlar om en nätverksorganisation som samlar en rad ideella och ekonomiska föreningar under samlingsnamnet Nätverket Samhällsförändring i praktiken (Nätverket SIP).

12

Nätverket Samhällsförändring i Praktiken (SIP) Startpunkten för Nätverket SIP kan följas tillbaka till åren runt millenniumskiftet. Ett kompisgäng bestående av ungdomar med ett gemensamt intresse för digitala medier gick samman och organiserade s.k. dator-LAN, sammankomster där deltagarna kopplar upp sina datorer mot varandra och spelar spel. Arrangemangen väckte uppmärksamhet lokalt och lockade allt fler deltagare. Även lokala politiker uppmärksammade aktiviteterna och gav sitt uppmuntrande stöd. En grupp engagerade deltagare bestämde sig så småningom för att starta en förening där det gemensamma intresset kunde vidareutvecklas. Namnet kom att bli ”Tech Group” och signalerade att föreningen inriktade sin verksamhet mot att diskutera, påverka och främja användningen av digitala medier i (lokal)samhället. Föreningen Tech Group blev en formell arena för medlemmarnas intresse. Föreningsformen underlättade bland annat medlemmarnas arbete med att söka olika typer av projektmedel. Medlemmarna fortsatte att organisera dator- LAN, men engagemanget kom också att ta sig uttryck i ambitionen att förändra attityder och värderingar i samhället. Ett problem som uppmärksammades och diskuterades var att alltför få tjejer intresserade sig för digital teknik och dess möjligheter. Bland annat som ett svar på det lanserades projektet ”Grrl Tech” som inledningsvis fokuserade på att öka och stödja unga tjejers användning av digitala medier. År 2003 fick Tech Group finansiellt stöd från Ungdomsstyrelsen och blev som medlemmarna själva uttrycker det, ett ”riksförbund för digitala medier och entreprenörskap”. I ett senare skede ändrades namnet Tech Group till Nätverket Samhällsförändring i Praktiken. ”Att byta namn på Tech Group till något som avspeglar de samhällsförändringsfrågor inom ungdomskultur, jämställdhet, entreprenörskap, generationsmöten och digitala medier som vi faktiskt pysslar med känns väldigt viktigt för att vi ska kunna nå ut” skriver medlemmarna i sin verksamhetsberättelse (Nätverket SIP, 2006, s. 5). I samband med omorganiseringen diskuterades även verksamhetens framtida visioner. I arbetet tydliggörs det nya Nätverkets SIPs verksamhetsinriktning. ”Genom organisationsförändringen har vi äntligen fått bättre koll på vad det är vi ska marknadsföra egentligen - en organisation som stöttar unga människor med idéer”. Det sker genom att ”föra samman generationer, öka ungas entreprenörskap och inspirera unga människor att ta makten över sina liv”.

13

Det tidigare Tech Group och det nya Nätverket SIP ska vara (Nätverket SIP, 2006): ”racerbåten bland samhällets stora tankers, en flexibel och spännande organisation som drivs av, för och med ungdomar. Vi arbetar brett inom ungdomskulturen med att stötta, skapa och genomföra konkret verksamhet inom samhällsförändringsfrågor; jämställdhet, digitala medier, generationsmöten och entreprenörskap (s. 5). Vi ska vara förbundet som alltid har någonting på gång, där det händer bra och intressanta saker, där ungdomar vill vara med och engagera sig. Kort sagt - vi ska vara en plattform där unga människor ska kunna göra det de vill. Och vi ska visa vägen! (s. 11)” Bilden av en nytänkande och spännande organisation som står i kontrast mot ett till synes fantasilöst samhälle som har stelnat i sina strukturer målas upp i verksamhetsberättelsen, liksom i övrigt presentationsmaterial. Det kompisgäng som samlades kring datorspel använde tidigt entreprenörskap som en logik eller som ett ”tänk” för att utveckla enskilda projektsatsningar. Den ”samhällsförändring” som så småningom kom att ingå i nätverksorganisationens namn betecknar hur entreprenörskap förstås. Sofie som har varit anställd i Nätverket SIP ett längre antal år förklarar när jag intervjuar henne: ”Vi har fått jättemånga frågor genom åren om vårt namn på nätverket SIP, just att vi kallar oss för samhällsförändring i praktiken. Folk som har sagt ”Vad menar ni med samhällsförändring? Hur tänker ni då? Vad är det ni vill förändra och varför vill ni förändra det?” Vi tycker att vi både i smått och stort jobbar med samhällsförändring (…) det var ju det vi började använda som vårt namn, samhällsförändring i praktiken, praktiskt entreprenörskap för samhället.” (intervju, 2009-06-11) Nätverket SIP utgör ett exempel på hur en grupp individer, i det här fallet ett gäng ungdomar som utför aktiviteter någonstans i gränslandet mellan samhällets sektorer, tillskriver sig själva ett begrepp som traditionellt och i huvudsak förknippas med en annan typ av verksamheter. I den akademiska miljö som jag själv tillhör så kopplas entreprenörskap främst samman med marknaden som sektor, det mindre företaget som framträdelseform och skapandet av ekonomiska vinster som huvudsakligt syfte och målsättning (Sundin & Tillmar, 2010).

14

Det civila samhället som kontext När Nätverket SIP i tal, bild och text beskriver sin egen verksamhet så framstår gränslandet mellan samhällets sektorer som den relevanta kontexten. ”Det är en framgångsfaktor att inte vara fast i en enda roll i en enda organisation utan att man kan samverka och samarbeta med allt och alla. Kan man röra sig fritt i föreningsvärld, projektvärld, företagsvärden, mellan olika myndigheter så kan man alltid hitta lösningar för det man vill göra” skriver Stefan, en av Nätverket SIPs grundare, när jag ber honom att i text kommentera de tecknade bilder som Nätverket SIP producerat för att illustrera sin organisation och sina värderingar. Den kontext som Nätverket SIP skriver in sig i tycks vid första anblicken vara diffus. Var är man om man ”rör sig mellan allt och alla” och om man vill vara ”racerbåten bland samhällets stora tankers”? Jag argumenterar i den här avhandlingen för att civilsamhället är ett relevant begrepp för att fånga upp relationer och överbryggningar mellan sektorer i samhället. Det finns ingen enhetlig definition av civilsamhället. Ett antal närbesläktade begrepp används för att beskriva civilsamhällets mer formella organisationsformer. Det kan handla om den ideella sektorn, frivilligsektorn, den sociala ekonomin eller den icke vinstdrivande sektorn. Till civilsamhället räknas emellertid också ofta olika typer av tillfälliga och mer utpräglat sociala sammanslutningar som hör fritidslivet till. Trägårdh (1999) menar att en slags vardaglig definition lättast presenteras genom uppräkning. Det civila samhället består av sammanslutningar som finns mellan stat och marknad: familjeliv, grannskapets gemenskapsformer, sällskapsliv och föreningsliv. Uppräkningen är inte självklar. Ibland betraktas civilsamhället som skilt från familjeliv och privatliv och ibland betraktas det ekonomiska systemet som en del av civilsamhället. Den tyske samhällsfilosofen Jürgen Habermas ser civilsamhället som en särskild arena i det västerländska välfärdssamhället. Där kan medborgare diskutera frågor som är av allmänt intresse. Civilsamhällets organisationer skapar en offentlig sfär som analytiskt skiljer sig från den statligt förvaltade offentliga sektorn. Nätverket SIPs utveckling sammanfattas väl i termer av en organisation i civilsamhället, där vänskapsrelationer, kulturuttryck och föreningsliv är bärande beståndsdelar. Paraplyorganisationen SIP samlar en rad föreningar under ett gemensamt namn. Inom ramen för föreningarna finansieras och genomförs projekt och enskilda evenemang. Nätverket SIP är en förening av föreningar som vill stötta andra föreningar, men också företag, enskilda projekt och idéer i största allmänhet.

15

Entreprenörskap som intresseområde Nätverket SIP kommunicerar tydligt att entreprenörskap kan omfatta såväl företagande med vinstsyfte som ideella verksamheter. Sofie och Stefan, de projektledare på Nätverket SIP som jag har arbetat mest tillsammans med, är båda såväl egenföretagare som föreningsaktiva. Budskapet från dem tycks vara att oavsett i vilken form du är företagsam så stöter du på ungefär samma typ av utmaningar och möjligheter. Med ett sådant synsätt blir frågan om likheter och skillnader mellan olika typer av formella associationsformer, om inte ointressant så åtminstone sekundär. Den blir en teknikalitet i förhållande till de frågor som handlar om engagemang och ansvarstagande som enskild individ och i grupp i förhållande till det samhälle som vi alla delar. I Nätverket SIP tolkas entreprenörskap i termer av att ”få saker att hända” (jfr. Olsson & Frödin, 2007). När jag kontaktade Nätverket SIP och frågade om de ville delta i mitt avhandlingsprojekt så var det skillnader som jag var nyfiken på. Skillnaderna bestod kort sagt i hur jag själv talade om entreprenörskap med studenter på universitetets kurser och program, vad jag själv läste om entreprenörskap i kurslitteratur och vetenskapliga artiklar och det entreprenörskap som Nätverket SIP vid första anblicken tycktes uppmuntra och praktisera. Nätverket SIP som organisation och fenomen framstod också som något förklaringskrävande för mig. Jag själv och personer runt omkring mig tycktes ovana vid Nätverket SIP betraktad som en organisation i samhället. Jag hade svårt att omedelbart hitta jämförbara och liknande exempel. Nätverket SIP tycks vara vana vid att mötas av sådana reaktioner. De beskrivs av sig själva och av andra som ”en organisation som inte borde finnas” (presentation vid seminariet Drömmarnas Trädgård, Linnéuniversitetet, 2012-04-17). Nätverksorganisationen understödjer själva en sådan bild när de presenterar sig som unika. ”Någon annan organisation som Nätverket SIP är inte känd i Sverige” konstaterar medlemmarna på sin hemsida (Nätverket SIP, 2012a). Forskningsprocesser drivs ofta av nyfikenhet och själv drevs jag av en nyfikenhet på och vilja att förstå Nätverket SIP som en arena för entreprenörskap. Exempel på tidiga och praktiska frågeställningar som skapade en grund för mig i forskningsprocessen kan uttryckas på följande sätt: Vad är Nätverket SIP som organisation ett exempel på? Vilken typ av verksamhet bedrivs inom ramen för Nätverket Samhällsförändring i Praktiken och på vilket sätt kan entreprenörskap förstås som ett av nätverksorganisationens verksamhets- och intresseområden? En inledande frågeställning förändras ofta under forskningsprocessens gång. Nya erfarenheter föder nya frågeställningar. Den ständigt pågående tolkningsprocessen föder nya perspektiv. I det kommande textavsnittet ska jag kort redogöra för forskningsprocessen.

16

Processer där värden och positioner förändras Jag har aktivt medverkat i ett antal projekt och evenemang tillsammans med personer från Nätverket SIP. Tre av dem avrapporteras i kommande kapitel. Det första kretsar kring våra respektive praktiker som utbildningssamordnare. Nätverket SIP genomförde under åren 2008 till 2011 folkhögskoleutbildningen ”Samhällsentreprenörer”. Jag själv har sedan år 2005 varit aktiv i rollen som kursansvarig för en delkurs på en universitetsutbildning i entreprenörskap och projektledning. Kring vårt gemensamma intresse för utbildning och lärande i relation till entreprenörskap, planerade och genomförde vi en rad gemensamma aktiviteter som även involverade våra respektive studentgrupper. Det andra projektet handlar om skapandet av en lokal samhällstidning som lyfter fram exempel på satsningar och verksamheter inom den sociala ekonomin i två kommuner. Jag medverkade i tidningsproduktionen under våren 2009, från projektets inledning till dess slutförande. Under våren 2010 producerades det andra numret av tidningen. Jag bidrog denna gång genom att samförfatta en inledning/ledare tillsammans med tidningens redaktör som är anställd på Nätverket SIP. Det tredje projektet handlar om en genomförd konferens om ungdomar och digitala medier. Jag blev inbjuden som aktiv deltagare på konferensen och jag följde hur konferensdagen möjliggjordes genom att Nätverket SIP i ett projekt finansierat av Folkbildningsrådet fick i uppdrag att genomföra en intern utbildningsdag i flexibelt lärande. Jag har dessutom deltagit i ett fjärde projekt som av utrymmesskäl inte beskrivs i avhandlingen. Det handlade om en intervjustudie som jag och personer i Nätverket SIP utförde på uppdrag av landstinget och som handlade om att utvärdera landstingets digitala sjukvårdsinformation ur ett funktionsnedsättningsperspektiv. De personer på Nätverket SIP som jag samarbetade med har egna erfarenheter av att leva med en funktionsnedsättning. Vi formulerade en frågeguide, identifierade respondenter, genomförde intervjuer och sammanställde en rapport till Landstinget. I föreliggande avhandling argumenterar jag för att projekten inte på ett enkelt sätt låter sig förstås utifrån en målrationell handlingsmodell. Målrationellt handlande förknippas med en aktör som är medveten om sina värderingar och som på förhand väljer målet för sin handling, tillsammans med lämpliga medel för att uppnå detta mål. Samtidigt tar aktören hänsyn till följderna av de olika valen. Det är en rationellt kalkylerande individ som står modell. Habermas använder termen framgångsorienterade handlingar för att beskriva samma sak. ”Framgång definieras som att ett tillstånd inträder i världen, vilket i en given situation kan åstadkommas kausalt genom målinriktat handlande eller underlåtenhet att handla. En framgångsorienterad

17

handling kallar vi instrumentell, när vi betraktar den med avseende på efterlevnaden av tekniska handlingsregler och värderar hur effektivt den ingriper i ett fysiskt tillstånd; strategisk kallar vi däremot en framgångsorienterad handling, när vi betraktar den med avseende på efterlevnaden av regler för rationella val och värderar hur effektivt den inverkar på en rationell motspelares beslut.” (Habermas, 1996a, s. 99) De projekt och evenemang som återges i kommande kapitel har inte handlat om att optimera resurser givet en på förhand tydligt definierad målsättning, de har inte handlat om att framställa fakta för att överbevisa en diskussionspart, de har inte handlat om att lösa ett på förhand uppställt problem. Processerna har snarare haft som huvudsakligt syfte att generera nya frågor och förändrade inställningar i förhållande till de värderingar, roller och positioner som deltagarna bar med sig in i processen. Metaforer som överenskommelse, förhandling eller planering ger inte en rättvis bild av vad som egentligen händer i processerna. Mot framgångsorienterade instrumentella och strategiska handlingar vill Habermas ställa kommunikativa handlingar (eller förståelseinriktade handlingar), gemensamma tolkningsprocesser där aktörer i själva processen påverkar varandra och just därför kan uppnå ett samförstånd. Utgångspunkten är aktörer som står i ett subjekt-subjekt förhållande till varandra. Livsvärlden, dvs. den reservoar av kulturellt vetande och de upplevelsenära erfarenheter som varje aktör bär med sig in i processen, är enligt Habermas det kommunikativa handlandets relevanta bakgrund. Strategiska och instrumentella handlingar är viktiga för att säkerställa en effektiv produktion av materiella nyttigheter i samhället. Kommunikativa handlingar är viktiga främst för att säkerställa samhällets symboliska reproduktion, dvs. för att samhället ska bestå som en social väv som regleras av normer, institutioner och konventioner, för att nya kunskaper och insikter ska kunna utvecklas och överföras och för att individer ska kunna socialiseras till fullt utvecklade personligheter. En viktig poäng hos Habermas är att förnuftet inte bara ger oss svar på faktafrågor, utan också på frågor som handlar om vad vi bör göra, dvs. normativa och moraliska frågor. Kommunikativt handlande sätter fokus på handlingskomponenten. Habermas syn på handling har stora likheter med den som Hannah Arendt (1998; 2004) presenterar. Arendt skiljer mycket tydligt handling (eng: action) från handens och kroppens arbete (eng: labor, work). Hon genomför en historisk utflykt till den antika stadsstaten i syfte att ”tina upp ord vars betydelse har frusit fast” för att så kunna ge dem en ny mening och innebörd (Pitkin, 1998). Hon intresserar sig för handling, politik och frihet, ord som hon använder som synonymer. Arendt kallar orden för våra försvunna skatter, och hon försöker att återupprätta vår fulla förståelse för deras innebörd, så att vi också ska kunna framkalla motsvarande aktiviteter och livsformer.

18

Dessa tre ord betecknar samtliga ”en mänsklig kapacitet för initiativtagande, spontanitet, innovation, att göra det oväntade, att sätta igång ett nytt och meningsfullt projekt” (Pitkin, 1998, s. 1, min översättning från engelskan). Handling och frihet framträder när den enskilda människan förmår svara på de möjligheter som världen öppnar för henne. Orden kan förstås i betydelsen av en begynnelse, att starta något, att sätta något i rörelse menar Arendt efter att ha sökt dess betydelse i Antikens föreställningar. ”Det grekiska ordet archein som täcker begynnelse, ledande, styrande, det vill säga den fria människans mest framträdande egenskaper, vittnar om en erfarenhet där detta att vara fri sammanföll med förmågan att börja något nytt. Friheten erfor man i spontaniteten, som vi i dag skulle säga.” (Arendt, 2004, s. 180) Spontaniteten, kreativiteten och överraskningen har det gemensamt att de inträffar då på förhand uppställda förväntningar överskrids. ”För att en handling ska vara fri måste den vara fri från motiv å ena sidan och mål som förutsägbara resultat å den andra. Detta innebär inte att motiv och mål skulle sakna betydelse för den enskilda handlingen, men de är faktorer som determinerar handlingen, och handlingen är fri bara i den utsträckning den lyckas överskrida dem.” (Arendt, 2004, s. 165) Arendt vill framkalla en föreställning om att människan har kapacitet att delta i, påverka och förändra pågående samhälleliga processer. Det är just denna förmåga som Arendt benämner handling och hon menar att vi vanligen flyr och ryggar för den på grund av den instabilitet som den tycks medföra och på grund av det ansvar som den medför (se även Fromm, 1982). Vi kopplar vanligen samman initiativkraft och kreativitet med vetenskap och teknologi, dvs. den materiella världen. Hos Arendt handlar det om innovationer i våra relationer till varandra, dvs. de institutioner, normer, sedvänjor, standards och idéer som ligger till grund för civilisationen. Det är inte nödvändigt att sympatisera med eller ens hålla med Arendt för att konstatera att handling, så som Arendt tecknar den, gör Habermas kommunikativa handlingsbegrepp mer begripligt. Även hos Habermas präglas ett kommunikativt handlande av någonting annat än produktion av materiella nyttigheter. Han är också mycket mån om att friskriva kommunikativt handlande aktörer från kravet eller förväntningar på uppställda motiv, mål och förutsägbara resultat. Det kommunikativa handlande som Habermas diskuterar är ett handlande i Arendsk betydelse. Det är skapande, där genereras och förändras målsättningar och motiv. Handling skapar processer där det nya kan upptäckas och bli föremål för varseblivning, där människan kan svara på möjligheter och där en ny begynnelse kan ta form. Samtidigt blir det begripligt

19

varför Habermas svårligen låter sig förknippas med radikala sociala proteströrelser (Eriksen & Weigård, 2000). I det kommunikativa handlandet ser Habermas inte aktionen utan interaktionen. Habermas vill uppmuntra och värna den sociala kritik och framför allt den gemensamma utveckling som genereras i närhet, genom deltagande, och som växer fram och utvecklas i mötet med den andre. Habermas kommunikativa handlande inkluderar strängt taget inte (eller bara mycket knappt) kommunikation i protestform där kritik utövas på avstånd och med utgångspunkt i en på förhand definierad frågeställning. Det kommunikativa handlandet är starkt kopplat till fronesis, en av Aristoteles tre intellektuella dygder. Flyvbjerg (2001, s. 57, min översättning från engelskan) ger följande korta och klargörande sammanställning av vad fronesis innebär och hur det skiljer sig från vetenskaplig kunskapsproduktion (episteme) och handens och kroppens produktion (techne): “Episteme. Vetenskaplig kunskap. Universell, invariabel, oberoende av kontext. Baserad på en generell analytisk rationalitet. Ursprungsbegreppet förekommer i dag i termerna “epistemologi” och “epistemisk”. Techne. Hantverk/konst. Pragmatisk, variabel, kontextberoende. Orienterad mot produktion. Baserad på en praktiskt instrumentell rationalitet styrd av ett medvetet mål. Ursprungsbegreppet förekommer i dag i termer som ”teknik”, ”teknisk” och ”teknologi”. Phronesis. Etik. Deliberation över värden med referens till praxis. Pragmatisk, variabel, kontextberoende. Orienterad mot handling. Baserad på en praktisk värderationalitet. Ursprungsbegreppet har ingen analog nutida term.” Fronesis inkluderar värden, det som är gott eller dåligt för människan, som en grund för handling. Fronesis handlar per definition om värderationella frågor av typen; vart är vi på väg? Är det önskvärt? Vad bör vi göra nu? Flyvbjerg (2001) menar att syftet med fronetisk forskning är att balansera en instrumentell rationalitet med en värderationalitet för att på så sätt stärka individer, organisationer och samhället som helhet att (också) tänka och agera i värderationella termer. Enligt min tolkning så har Habermas genom sina vetenskapliga verk uppnått ett liknande syfte. På avgörande sätt avviker dock Habermas från fronesis som kunskapsideal. Han är en utpräglad teoretiker och blir över åren alltmer abstrakt och generaliserande i sina diskussioner. Habermas tappar därmed kontakt med det situationsbundna som enligt Flyvbjerg är så intimt förbundet med fronesis. I denna avhandling kommer Habermas att vara en viktig inspiration. Jag kommer dock att komplettera och delvis omformulera Habermas kommunikativa handlingsbegrepp genom att luta mig mot en rad författare som delar ambitionen att lyfta fram och försvara

20

en kommunikativ rationalitet i samhället, men som på ett tydligare sätt bejakar kontexten genom att ta utgångspunkt i det situationsspecifika och unika.

Avhandlingens forskningssyfte: Entreprenörskap som kommunikativ handling Entreprenören som strategisk spelare på en marknad som består av rationella aktörer är väl beskriven. Antaganden om målrationellt handlande aktörer och ett tekniskt kunskapsintresse dominerar den vetenskapliga textproduktionen inom entreprenörskapsfältet (Gaddefors, 2008). Entreprenörskap har sin akademiska hemvist främst inom disciplinerna nationalekonomi och företagsekonomi. Dessa vetenskaper har ofta den ekonomiskt rationella människan som utgångspunkt för teoribildning. Det är svårt att tänka sig ett entreprenörskap som inte är kopplat till produktion av materiella nyttigheter i form av varor och tjänster. Frågeställningar som är kopplade till framgångsorienterad handling har tilldelats ett särskilt stort forskningsintresse. Hur kan det enskilda företaget arbeta för att öka sin tillväxt och sin lönsamhet? Hur kan en region främja tillväxt genom att stödja entreprenörer? Med utgångspunkt i en målrationell handlingsmodell tenderar liknande frågor att betonas också när socialt entreprenörskap studeras. Hur kan sociala företag och icke vinstdrivande (ideella) verksamhet bli mer effektiva? Vilka sociala initiativ ger bäst social avkastning på investerat kapital? Hur ska sociala företag och icke-vinstdrivande verksamheter arbeta för att skala upp omfattningen på sina verksamheter och växa? Det finns entreprenörskapsforskning som tycks ha som ambition att skapa en motvikt mot ett dominerande tekniskt kunskapsintresse inom fältet. Europeiska och skandinaviska forskare är väl representerade. Det är möjligt att tala om en europeisk och mer specifikt skandinavisk skolbildning som lägger större vikt vid entreprenörskap som en kreativ och kontextberoende process (Bredvold, 2011). I motsats till ett managementperspektiv så är det möjligt att lyfta fram att entreprenörskap handlar om att sätta igång processer som inte låter sig kontrolleras (Bjerke, 2005). I motsats till planering så är det möjligt att betona att entreprenörskap bygger på improvisation och mellanmänsklig dialog (Johannisson, 2005; 2011). Istället för den målrationella handlingsmodellens betonande av instrumentella och strategiska spel mellan på förhand givna intressen och väl definierade roller kan man synliggöra entreprenörskapet som socialt, lekfullt och i ständig förändring och tillblivelse (Hjorth, 2001; Johannisson, 2010). Den vårdande människan (Sundin, 2009), den lekande människan (Hjorth, 2004) kan liksom den demokratiska människan (Spinosa, Flores & Dreyfus, 1997) lyftas fram vid sidan av den ekonomiska

21

människa som traditionellt har dominerat i vetenskapliga texter om entreprenörskap. Ambitionen att ifrågasätta rådande definitioner och skapa nya perspektiv kan förstås utifrån såväl ett tolkande som ett kritiskt/frigörande kunskapsintresse (Habermas, 1972). Med utgångspunkt i ett tolkande kunskapsintresse så är syftet att lyfta fram en mångfald av aspekter som tillsammans sätter det som betraktas i olika typer av belysning. Förståelse kräver att någonting betraktas ur olika perspektiv (Asplund, 1983). Ambitionen kan även förstås med utgångspunkt i ett kritiskt/frigörande perspektiv. Snäva definitioner av entreprenörskap gör det till en angelägenhet för ett fåtal utvalda grupper eller individer i samhället. Samtidigt ställs andra grupper utanför såsom förment inkapabla, vilket motverkar syftet att frigöra förnyelsekraft och innovationskraft i samhället (Berglund & Johansson, 2008a). I ett kritiskt perspektiv är, som Gaddefors (2008) uttrycker det, en breddning av vad entreprenörskap kan och tillåts vara det enda forskningsalternativet. Jag tar utgångspunkt i en föreställning om kommunikativt handlande aktörer. Begreppet kommunikativt handlande är skapat för att uttrycka ett alternativ till den målrationella handlingsmodellen. På så sätt anknyter det till entreprenörskapsforskning med ett hermeneutiskt eller kritiskt forskningsintresse. Begreppet kommunikativt handlande avser inte i första hand aktörers produktion av materiella nyttigheter. Det omfattar aktörer som producenter av värden och normer i samhället och den process som handlar om att ge röst åt sina egna ambitioner inför andra för att på så sätt söka skapa den gemensamma förståelse och det engagemang som behövs för ett kollektivt handlande (Habermas, 1996a). Ett sådant perspektiv lyfter fram att identiteter, agendor och föreställningar om världen förändras i processer. Forester (1999, s. 135, min översättning från engelskan) beskriver det när han säger att “beslutsfattande, planering och deltagande processer är danser i vilka det inledningsvis relevanta kan bli irrelevant och det till synes irrelevanta kan bli relevant”. Teoretiska begrepp som på ett tydligt sätt fokuserar förändring i processer är relevanta i relation till en syn på entreprenörskap som betonar ett processperspektiv (se exempelvis Steyaert, 2004; 2007). Även det kommunikativa handlandets koppling till fronesis efterlyses inom entreprenörskapsforskning (Johannisson, 2011). Det framstår som särskilt relevant i förhållande till de nya entreprenörskapsbegrepp som vuxit fram och som sätter fokus på sociala eller samhälleliga aspekter. Prefix som samhälle och socialt påkallar (också) något annat än ett tekniskt intresse för materiell produktion av varor och tjänster. En värdedimension blir i lika hög grad intressant.

22

Hjorth (2010, s. 313-314, min översättning från engelskan) konstaterar att: ”Det förefaller viktigt att koppla bort entreprenörskap från en managerande ekonomi och att intensifiera dess sociala, kulturella och etiska sidor. Jag kan inte tänka mig någon särskild form av entreprenörskap där detta är mer viktigt än i fallet med socialt entreprenörskap.” På dessa sätt framstår den kommunikativa handlingsmodellen som en relevant utgångspunkt för studier av entreprenörskap. Det är emellertid sällsynt att begreppet kommunikativt handlande används inom entreprenörskapsfältets forskning. Exempel på undantag är Humphries och Grant (2005). De har dock inte själva utfört någon empirisk studie som grund för sin diskussion. Lundberg (2009, s. 35) använder begreppet kommunikativt entreprenörskap för att fokusera den gestaltande processen ”när något ännu inte finns i materiell form men däremot som konkret föreställning, bild, vision, idé och gestalt i entreprenörens sinnesvärld”. För att en sådan idé eller vision ska realiseras krävs ett arbete som handlar om att övertyga andra genom att väcka uppmärksamhet och dela bilder av vad som skulle kunna åstadkommas. ”Genom varierade kommunikativa handlingar genererar och prövar entreprenören på så vis nya tänkbara möjligheter. Denna process av vidgning (av förväntningshorisonten), generering (av tänkbara möjligheter) och prövning av dessa (inför eventuellt genomförande) definieras här som kommunikativt entreprenörskap; en konstitutiv praktik i entreprenörers formbara värld.” (Lundberg, 2009, s. 37) Lundberg (2009, s. 34, not 23) väljer dock bort Habermas som teoretiker och inspirationskälla när studiens kommunikativa anslag definieras. ”Habermas iakttagelse om den tilltagande koloniseringen av civilsamhällets kommunikativa kapacitet och den begränsning av handlingsalternativ det medför är en poäng att ta med sig framöver då kommunikativt entreprenörskap diskuteras. I övrigt är Habermas inte användbar som utgångspunkt för studiens kommunikativa anslag.” Lundberg lägger grunden för ett perspektiv som lyfter fram entreprenörskap som en kommunikativ praktik. Habermas och dennes kommunikativa handlingsbegrepp lyfts fram som en möjlig väg till kunskapsutveckling som Lundberg identifierar, men väljer bort. Samtidigt ligger vägen öppen för fortsatta studier som utforskar Habermas användbarhet för att synliggöra ett kommunikativt entreprenörskap.

23

Med utgångspunkt i diskussionen ovan är avhandlingens forskningssyfte att genom reflektioner kring en interaktiv studie av en nätverksorganisation i det civila samhället, skapa förståelse för entreprenörskap som kommunikativ handling. Det övergripande forskningssyftet för med sig ett antal utmaningar som blir viktiga att besvara inom ramen för avhandlingen: Hur förstås avhandlingens fenomen (entreprenörskap) och kontext (civilsamhället) med utgångspunkt i en föreställning om kommunikativt handlande aktörer? Hur tar sig entreprenörskap som kommunikativ handling uttryck empiriskt och vilken betydelse kan det tilldelas i samhället? Kommunikativ handling möjliggörs av interaktion, deltagande och dialog. En studie som tar sin utgångspunkt i en föreställning om kommunikativt handlande aktörer måste förhålla sig till begreppen. Vilka metodmässiga möjligheter och utmaningar medför begreppen interaktion, deltagande och dialog i ett forskningssammanhang och mer specifikt vid studier av entreprenörskap? Dessa frågor diskuteras i avhandlingens kommande kapitel.

Avhandlingens fortsatta disposition Med avstamp i det första kapitlets bakgrunds-och syftesbeskrivning diskuterar och delvis omformulerar jag i kapitel två Habermas kommunikativa handlingsbegrepp. Jag instämmer i den kritik som riktas mot Habermas generaliserande ambitioner och tar utgångspunkt i ett antal författare som delar Habermas intresse för dialogen, men som tydligare intresserar sig för den situationsbundna etiksyn som Flyvbjerg (2001) kopplar samman med fronesis. Med utgångspunkt i kommunikativ handling som perspektiv diskuterar jag därefter entreprenörskap som avhandlingens studerade fenomen och civilsamhället som fenomenets kontext. I kapitel 3 tolkas Nätverket Samhällsförändring i Praktikens utveckling och värdegrund tillsammans med exempel på projekt som har genomförts. Kapitlet fungerar som en redogörelse för den kontext som omgärdar avhandlingens interaktion. I kapitel 4 redogör jag för den interaktiva metodansats som ligger till grund för avhandlingen. Jag diskuterar den interaktiva metodens släktskap med aktionsforskning och reflekterar över ett antal av de antaganden, ideal och värderingar som kan anses motivera metoden som en forskningsstrategi. Jag redogör också för hur metoden har fungerat som en inspirationskälla för avhandlingsprojektet och hur aktionsforskningens värderingar har påverkat studiens utformning. Avslutningsvis diskuterar jag den interaktive forskarens villkor

24

genom att lyfta fram den till synes ambivalenta forskarroll som kan framträda när ett forskningsprojekt utformas i dialog mellan forskare och andra grupper i samhället. I kapitel 5 redogör jag för hur avhandlingsprojektet formuleras i en dialog som involverar akademiska forskare som medverkar i OSIS-gruppen och personer från Nätverket SIP. Jag redogör därefter för tre processer som utspelar sig inom ramen för forskningsprojektet och jag preciserar förutsättningarna för min egen medverkan i dem. I kapitel 6 beskriver jag hur jag tillsammans med personer från Nätverket SIP arbetar för att skapa ett utbyte mellan våra respektive utbildningsmiljöer. Tolkningarna i kapitel 6 handlar om personligt upplevda erfarenheter av att delta i ett projektarbete som ställer krav på ansvar och engagemang. Det tilldelade och upplevda ansvaret medför att jag som forskare kommer nära såväl mina medaktörer som den situation som beforskas. I kapitel 7 berättar jag om hur ett samhällsmagasin produceras av Nätverket SIP. Jag deltar i projektet som en av flera artikelskribenter. I kapitel 8 redogör jag därefter för en konferensdag om ungdomar och sociala medier som genomförs i samverkan mellan flera organisationer. Jag själv är en av många deltagare på konferensen. I kapitel 6, 7 och 8 tolkas hur aktörer tillsammans skapar utrymme för diskussioner och verksamhetsutveckling i relation till intresseområden eller frågeställningar som olika individer eller grupper för med sig in i processen. I kapitel 9 sker en återkoppling till interaktiva metoder och avhandlingens metodologiska bidrag preciseras. Tre forskarroller definieras som skapar olika grad av upplevd närhet till den situation som studeras. De tre forskarrollerna visar hur forskaren kan skapa en varierad interaktiv forskningspraktik inom ramen för ett och samma projekt. Forskaren kan genom att inta olika forskarroller i olika skeden växla mellan situationer av upplevd närhet och situationer där en högre grad av distans intas. I kapitel 10 summeras avhandlingens kunskapsutveckling om entreprenörskap tolkat som kommunikativ handling under två huvudrubriker. Inledningsvis sammanfattas de insikter som jag vunnit om Nätverket SIP som en kontext för entreprenörskap. Därefter summeras avhandlingens kunskapsutveckling om entreprenörskap som en situationsbunden och vardaglig process, utifrån aktörens perspektiv. Avslutningsvis presenteras förslag på fortsatt forskning.

25

KAPITEL 2. PERSPEKTIV, KONTEXT OCH FENOMEN Här utvecklas begreppet kommunikativ handling i termer av det tolkningsperspektiv som anläggs i avhandlingen. Kommunikativ handling som perspektiv används också för att definiera civilsamhället som kontext för det entreprenörskap som Nätverket SIP praktiserar. Med utgångspunkt i kommunikativ handling som perspektiv definieras avslutningsvis entreprenörskap, det fenomen som studeras.

Kommunikativ handling som perspektiv Kommunikativt handlande är ett centralt begrepp i den här avhandlingen. Det är starkt kopplat till Jürgen Habermas och kanske främst till hans verk med samma titel (1996a). Innan jag diskuterar hur begreppet används som en utgångspunkt för avhandlingen är det på sin plats att kort kommentera hur jag har läst och tagit intryck av Jürgen Habermas. Habermas är, som Mats Dahlkvist påpekar i sin introduktion till Habermas Borgerlig offentlighet (2003), på många sätt en besvärlig teoretiker att ta sig an. Hans egna teorier är sammansatta av en mängd tänkares vad det kan tyckas oförenliga tankegods. På så sätt är Habermas en systembyggare. Dahlkvist föreslår därför att han bör läsas intuitivt och holistiskt. Det viktigaste blir att förstå andemeningen och helheten hos Habermas. Jag har läst Habermas ungefär på det sätt som Mats Dahlkvist föreslår, som en startpunkt för associationer och utflykter också till andra författare. Habermas sätter fingret på en rad frågeställningar som jag har inspirerats av. Det handlar om begreppsparet offentligt och privat och betydelsen av kommunikativt handlande och dess plats i samhälleliga sfärer och praktiker. När det gäller de här sakerna har Habermas själv naturligtvis mycket att bidra med,

26

men det är också så att en rad andra författare har lagt till nya frågor och perspektiv och på så sätt modifierat de ursprungliga tankegångarna hos Habermas. Jag ska i det kommande textavsnittet redogöra för hur kommunikativt handlande kan förstås med utgångspunkt i såväl Habermas verk som i andra författare. De har i vissa fall ett vänligt men kritiskt förhållningssätt till den generaliserande och teoretiske Habermas. I andra fall representerar de synsätt som i det närmaste är att betrakta som diametralt motsatta Habermas. Habermas förespråkar en procedural rationalitetsuppfattning där sättet som vi kommer fram till något är det centrala, inte vad vi kommer fram till (Eriksen & Weigård, 2000). Det måste enligt Habermas inbyggt i proceduren finnas en öppenhet för att det som vi kallar för sanning kan utmanas och omformuleras. Hur ser då en ideal procedur ut, som kan garantera en rationell dialog? Habermas har ägnat stora delar av sin tankemöda åt att fundera på den störningsfria och därmed kommunikativt rationella dialogen och dess motsats, dvs. den falska, dogmatiska, ideologiskt drivna eller maktstyrda dialogen.

Kommunikativ handling som generella handlingsregler För att en dialog över huvudtaget ska vara meningsfull måste den enligt Habermas bygga på en kommunikation som gör anspråk på och kan förväntas vara begriplig, trovärdig och uppriktig. Den störningsfria dialogen skapar grund för den renaste och mest reflekterande formen av kommunikativ handling. ”Här är det inte makt, status, prestige, ideologi, manipulation, expertvälde, rädsla, osäkerhet, missförstånd eller annat ofog som ligger till grund för de uppfattningar som bildas utan i princip endast en sak: styrkan hos det goda, välgrundade argumentet.” (Alvesson & Sköldberg, 2008, s. 298) Motsatsen är den förvrängda kommunikationen där olika störningar, t.ex. oönskade maktförhållanden eller ideologiskt inflytande, gör att individer inte fritt kan komma överens. Det blir svårt för deltagarna att ifrågasätta påståenden och uppnå en hög grad av begriplighet, ärlighet, riktighet och legitimitet i kommunikationen. Ideal kan vara viktiga och det ideal som Habermas diskuterar ligger ofta till grund för hur jag själv önskar eller försöker uppträda i processer där jag vill eller är tvungen att komma överens med andra. Även i relation till mina samarbetspartners på Nätverket SIP var min önskan vid de flesta tillfällen att leva upp till de rättigheter och skyldigheter som Habermas idealtypiskt ser som kännetecknande för en störningsfri dialog.

27

Theodorsson (2004, s. 14) presenterar dem något modifierat i termer av att:      

”alla har lika stor rätt att introducera påståenden, alla kan komma med frågor och tolkningar och ifrågasätta vad andra säger, alla har lika stor rätt att bli lyssnade på, lyssna när andra pratar och göra det med föresatsen att förstå det som sägs, ta till sig de påståenden som andra kommer med, vara uppriktig och ärlig med sina åsikter och önskemål och att ta ett ansvar för att samtalet fortskrider.”

Detsamma tycks gälla mina samarbetspartners i forskningsprojektet. Personer i Nätverket SIP är ofta mycket noga med att övervaka att alla får komma till tals och har en given rätt att bli lyssnade på. Trots det upplever jag i efterhand att vårt samarbete som helhet, och till och med enskilda aktiviteter inom ramen för vårt samarbete, trots alla goda föresatser snart utvecklades i en riktning som kom att hamna ganska långt från idealet. Olika störningar trängde sig på. Jag förstod inte mina samarbetspartners, även om jag försökte. Jag själv försökte vara begriplig, uppriktig och ärlig, men jag upplevde snart att jag trots det hade agerat på ett motsägelsefullt sätt. Jag gjorde inte alltid vad jag lovade. Jag uttryckte mig på ett sätt och handlade på ett annat. En första typ av kritik mot Habermas kan alltså riktas mot hans tendens att idealisera det kommunikativa handlandet. Det är svårt att använda Habermas föreskrivande modell som utgångspunkt för en beskrivning av vad som utspelar sig i en verklig process. ”I empiriska sammanhang låter sig en strikt uppdelning mellan kommunikativt och strategiskt handlande inte göras”, konstaterar Theodorsson (2004, s. 27). En annan typ av kritik mot Habermas kommunikativa handling bygger på att den i allt för hög grad liknar ett sammanträde i ett politiskt beslutsorgan (Hirschkop, 2004). Det framstår som en allvarsam och intellektuell debatt där det goda argumentet ensamt ska tillåtas påverka processen. Uttryck som avser att roa eller underhålla, att kräva uppmärksamhet, att uppnå estetiska, emotionella och retoriska effekter utgör i sträng mening exempel på störningar (Gardiner, 2004). En invändning är att också det humoristiska och absurda, det chockerande och upprörande, det inspirerande och det bekräftande, det bejakande och stödjande är viktiga uttryckssätt för att uttrycka kritik eller skapa förståelse för en frågeställning (Hove, 2009). Den ryske litteraturkritikern Mikhail Bakhtin beskriver i Rabelais och skrattets historia (2007) den medeltida karnevalen som fungerade som ett sätt för det breda folklagret att frigöra sig från och skapa en motpol mot den centraliserade makten hos feodalfurstar och kyrka och senare hos den framväxande nationalstaten och kungamakten under merkantilismen. Under karnevaler kunde folket driva med den allvar-

28

samma, respektingivande och delvis skrämmande maktens ritualer, dvs. den ensidigt allvarliga ton som präglar den officiella medeltida kulturen. ”Bara i denna allvarliga ton tilläts man uttrycka sanningen, det goda och det som var viktigt i största allmänhet. Fruktan, vördnad, ödmjukhet osv. blev i sin tur toner och nyanser i detta allvar.” (Bakhtin, 2007, s. 81) Det groteska skrattet som enligt Bakhtin är kännetecknande för karnevalen gav karnevalens deltagare möjlighet att ställa etablerade hierarkier på ända. Skrattet har på så sätt en förbindelse med friheten. Skrattet så som det kom till uttryck hos exempelvis Rabelais ska förstås som ett slags ”historiskt medvetande, fritt och kritiskt” (Bakhtin, 2007, s. 104). Bakhtin visar att kommunikativ handling kan vara ”vild och grotesk” och med sådana uttrycksmedel uppnå samma effekter som Habermas enögt ser i den förståelseinriktade kommunikationen (se Gardiner, 2004). En tredje typ av kritik mot Habermas vänder sig mot hans abstrakta och generaliserande ambition. Habermas arbetar sällan empiriskt. Hans diskussioner håller sig på en principiell nivå utan att kopplas till konkreta fall eller exempel. Han är inriktad på att finna generella principer för mellanmänsklig interaktion. Ett flertal författare ställer sig kritiska till en sådan ambition även om de i övrigt ger Habermas sitt erkännande (se exempelvis Fraser, 2003; Benhabib, 1994; 2004). Benhabib (1994) menar exempelvis att det endast är möjligt att uppnå ett samtal som präglas av ömsesidig respekt och lika fördelade möjligheter om man erkänner sig själv och andra som ”situerade”, dvs. som konkreta individer med olika målsättningar och bakgrund och därmed i olika livssituationer. En starkare invändning är att ambitionen att skapa en allmänmänsklig etik, en moralkodex i form av universella principer och regler, drar uppmärksamheten från den konkreta situation där det moraliska övervägandet sker (Bauman, 1996; 1997). Det vilda och okontrollerbara, ”det autonoma oregerliga” som enligt Bauman är grogrunden för ett moraliskt övervägande, misstänkliggörs i de universella principernas namn. Bakhtin argumenterar på ett liknande sätt. Om etik handlade om att använda regler så skulle det hela vara enkelt, allt arbete med att artikulera etik skulle försvinna. Bakhtin finner sitt moraliska övervägande i vardagen, i den specifika situation som just nu utspelar sig, där ett verkligt arbete alltid är nödvändigt. Vardagen präglas alltid av: ”en speciell uppmärksamhet mot det särskilda i situationen och en involvering med unika andra människor vid en given tidpunkt i deras liv. Det är precis i den skärningspunkten som moral, liksom kärlek, lever.” (Bakhtin tolkad av Morson & Emerson, 1990, s. 26, min översättning från engelskan)

29

Baserat på bland annat den här typen av kritik finner jag anledning att modifiera Habermas kommunikativa handlande så att det tillåts omfatta mer än den rationella debatten och så att den lokala och specifika situationen görs till utgångspunkt för det kommunikativa handlandet. Det innebär att jag lämnar Habermas relativt ensidiga intresse för generella riktlinjer för kommunikativ handling och intresserar mig mer för den konkreta situationen där ett kommunikativt handlande sker.

Kommunikativ handling som improvisation John Forester (1999; se också Forester, 1989) presenterar en ansats som bygger på en mer empirisk och tillämpad version av Habermas kommunikativa handlande, som: ”överger eller i varje fall starkt tonar ned idéer om ideala samtalssituationer och störningsfri kommunikation och istället förespråkar studiet av kommunikativt handlande i termer av produktion och reproduktion av föreställningar, normer, förtroende och uppmärksamhet.” (Alvesson & Sköldberg, 2008, s. 302) Det finns en likhet mellan att iscensätta någonting och att planera eller ”designa” någonting. Det är en typ av processer som har beskrivits i termer av att arbeta med kunskap i handling (Molander, 1996) och planeraren har liknats vid en reflekterande praktiker (Schön, 1983). Forester (1999) använder begreppet deliberativ praktiker. Deliberation kommer från latinets deli’bero som kan översättas med något av de svenska verben överväga, rådslå eller överlägga (Premfors & Roth, 2004). Begreppet deliberation används vanligen för att beteckna ett eftersträvansvärt styrelseskick på ungefär det sätt som görs i Demokratiutredningens betänkande (2000, s. 22-23) där en deltagande demokratimodell med deliberativa kvaliteter lyfts fram som ideal: ”I den deliberativa demokratiteorin (…) betonas argumentationens och samtalets fundamentala betydelse för demokratin. Endast sådan maktutövning kan skapa förtroende som samspelar med övertygelser som uppstått i fria samtal medborgare emellan. Demokratin ger ett ramverk för fri diskussion mellan jämlikar. Politik kopplas till diskussion. Demokrati är därför i behov av arenor där opinioner kan bildas, debatteras och ifrågasättas. I dessa diskussioner underordnas mina intressen det gemensamma bästa.”

30

Forester är intresserad av arenor där medborgare kan diskutera, debattera och agera. Han studerar, beskriver och vill främja:

“möjligheter till ett tryggt samarbete mellan deltagare som utforskar och formar nya tentativa roller, nya grupperingar och således nya identiteter, tillsammans med medföljande nya designade normer, regler och överenskommelser som uttrycker hur deltagarna skulle kunna arbeta vidare tillsammans.” (Forester, 1999, s. 142, min översättning från engelskan) På samma sätt som Habermas så finner han sådana arenor utanför det formella politiska systemet. Habermas (1997) kopplar själv samman sin teori om kommunikativt handlande med politisk teori. På så sätt bygger han upp en egen demokratisyn, en diskursiv eller deliberativ demokrati. Habermas vill göra upp med det statscentrerade perspektiv som han anser ligger till grund för många andra politikuppfattningar, där staten är samhällets centrum och topp (Eriksen & Weigård, 2000). Folkviljan kommer enligt Habermas inte i första hand till uttryck i formella och institutionaliserade politiska församlingars beslutsfattande. Den måste snarare läsas av i det fria kommunikationsflödet i det civila samhället. Hans demokratiuppfattning bygger på ett samspel mellan civilsamhället eller offentligheten och den formella demokratin; ”legitim politisk makt uppstår enligt Habermas i samspelet mellan legalt institutionaliserade, diskursiva arrangemang och kulturellt mobiliserade offentligheter i vilka medborgarna har frihet att delta eller låta bli” (Eriksen & Weigård, 2000, s. 159). Forester skiljer sig från Habermas tydligast genom sin situationsbundna syn på moral och etik. Han talar om behovet av att studera aktörer som praktiserar moralisk improvisation i verkliga och icke- idealiserade situationer: ”långt ifrån att vara ”fria att göra vadhelst de vill”, måste goda moraliska improvisatörer svara mot såväl överlappande målsättningar som mandat, normer och skyldigheter och tillika mot de särskilt unika detaljer som gör varje enskilt fall till precis det som det är.” (Forester, 1999, s. 225, min översättning från engelskan) Vilka utmaningar står moraliskt improviserande aktörer inför? Bauman (1996; 1997) artikulerar tydligt ett antal kännetecken hos det moraliska tillståndet om det betraktas utifrån ett situationsbundet synsätt. Hans diskussion bygger i stor utsträckning på Emmanuel Levinas och Martin Bubers tänkande. Det bör påpekas att begreppen moral och etik används på ett ibland motsägelsefullt sätt av författarna. Ömsom som synonymer och ömsom för att beteckna en distinktion. Enligt min tolkning så står etik för de generella principerna för mänskligt handlande, medan moral betecknar det faktiska handlandet. Skillna-

31

den mellan de två begreppen blir densamma som den mellan teori och praktik. Med en sådan distinktion går det att konstatera att Habermas i huvudsak genomför en etisk diskussion, medan Bauman, Levinas, Buber och Bakhtin som explicit kritiserar generellt giltiga handlingsregler, betonar moralbegreppet.

Det moraliska tillståndets kännetecken De flesta situationsbundna val träffas enligt Bauman mellan motstridiga impulser. Det medför att det moraliska jaget rör sig och handlar i en miljö präglad av ambivalens samtidigt som jaget självt genomsyras av osäkerhet. Osäkerhet, rädsla och en medföljande motvillighet att ta ansvar präglar den moraliskt handlande aktören hos Bauman på samma sätt som hos existentialister som Sartre (se exempelvis Sartre, 1992). Samtidigt medför ett moraliskt (eller personligt) ansvarstagande, när det väl tas, belöningar i form av personlig utveckling och en känsla av frihet. På så sätt är den enskilda situationen och de moraliska överväganden som sker där i grunden ambivalenta, aktören slits mellan de motstridiga impulserna att stanna eller att fly. Nedan presenterar jag några av de ytterligare kännetecken hos det moraliska tillståndet som Bauman (1996; 1997) diskuterar. Moral framträder i mellanmänsklig närhet. Att vara med någon annan, dvs. att gå vid sidan om någon eller något, är inte en moralisk förening på samma sätt som att ”vara för” någon eller något annat (jfr Buber, 1994; Levinas, 1992). Moraliska överväganden förstås bäst som icke-rationella. Ett moraliskt handlande är i grunden icke-nödvändigt och därför osäkert. Det finns ingen nödvändighet i att ta ett moraliskt ansvar. Att ”vara för” någon eller något betyder att individen väljer att vara det oavsett konsekvenserna. Individen förväntar sig inte någon ersättning eller kompensation. Moral handlar inte om ett enkelt val mellan något som är entydigt bra och något som är mindre bra. Sådana överväganden är för enkla för att aktivera ett moraliskt övervägande. Här är beslutsregler tillräckliga och sådana regler förflyttar det moraliska övervägandet från den enskilda individen till strukturen. Samtidigt ersätts det moraliska jag som bildas genom ansvar, med kunskap om regler. Ansvar har man inte längre i förhållande till det sammanhang där man tar moralisk ställning, utan i förhållande till dem som fastställer och vakar över ett regelverk. På så sätt passar moraliska överväganden inte in i ett mål medel schema: ”de är inte så regelbundna, repetitiva, monotona och förutsägbara att de kan framställas som regelstyrda” (Bauman, 1996, s. 19). Såväl Bauman som Bakhtin, Buber och Levinas uttrycker i sitt skrivande en önskan om att människan förmår frigöra sig från de roller eller system som riskerar att ersätta det personliga ansvaret med regler och principer för beslut och beteende (jfr. också Arendt, 1998; 2004).

32

Det moraliska handlandet är jagets födelse. Att ta ansvar och tilldelas möjligheten att ta ansvar är detsamma som att bli erkänd som unik individ och människa (i motsats till kategori eller objekt). Det som individen känner ansvar inför behöver inte vara en annan människa, det kan vara ett engagemang och ansvar för en med nödvändighet okänd och ännu inte definierad process eller rent av den okända och ännu icke definierade framtiden. Att det är en okänd och icke definierad process eller annan människa som individen tar ansvar och engagerar sig för är viktigt. På så sätt blir ansvaret moraliskt, det blir ovillkorligt och det bygger inte på förväntningar om att få någonting tillbaka som gör att individen bestämmer sig eller beslutar sig för att på rationella grunder engagera sig. Individen går med ”no matter what”. ”Det är ett sådant ansvar”, skriver Bauman (1996, s. 99- 100) och fortsätter: ”(…) radikalt olikt ett ansvar på någons order, eller skyldigheter som går tillbaka på ett kontrakt- som gör mig till ett jag. Detta ansvar ”härleds” inte från något annat. Jag är inte ansvarig på grund av vad jag vet om den Andre, på grund av hennes dygder, på grund av vad hon har gjort eller kunde göra mot mig eller för mig (…) Endast i denna stolta och envisa vägran att ”ha ett skäl” eller ”ha en grund” gör ansvaret mig fri. Denna frigörelse är inte besmittad av undergivenhet, även om den leder till att jag överlämnar mig som gisslan för den Andres väl och ve. Ambivalens bildar kärnan i moralen: jag är fri såvitt jag är gisslan.” Kommunikativ handling som moralisk improvisation medför att intresset riktas mot framtiden. Att ta ett moraliskt ansvar är enligt Bauman (1997, s. 89) som ”att leva-vänd-mot-framtiden: ett vara fyllt av föraningar, ett vara medvetet om den avgrund som ligger mellan den förutsagda framtiden och den framtid som till slut ska bli till”. Bakhtin betonar genomgående i sina verk detsamma när han säger att det ännu inte fullbordade är den plats där livet levs, inte världen av redan inträffade händelser. Bakhtin diskuterar den kreativitet som framträder i och med att det finns en frihet för individen i varje enskild situation. Han talar om nödvändighet till kreativitet (eller kreativitet av nödvändighet) för att ställa sig i opposition till den romantiska bilden av kreativitet. Kreativitet innebär hårt arbete, det involverar den strävsamma eller arbetsamma människan, snarare än den bohemiske konstnären som plötsligt grips av inspiration. ”Kreativitet är alltid verklig, den är ständigt pågående och kan inte förstås som ett mystiskt utbrott från ingenstans. Tvärtom, kreativitet är alltid ett svar på problem som formuleras under särskilda omständigheter vid en given tidpunkt. (…) Den växer fram ur vardagen, svarar på och bidrar till lokala möjligheter och behov, i pro-

33

cessen skapas samtidigt förutsättningar för framtida kreativitet.” (Morson & Emerson, 1990, s. 414, min översättning från engelskan) Vardagen är enligt såväl Bauman som Bakhtin, trots sina begränsningar, mer eller mindre öppen och fri för skapande omtolkningar. Varje enskild händelse kommer från det förgångna och omarbetas i nuet, medan vi lever vända mot en framtid som med nödvändighet är öppen och osäker.

Sammanfattning Sammanfattningsvis har jag diskuterat kommunikativt handlande genom att ta stöd i ett antal författare som delar Habermas intresse för dialogen och som på samma sätt som Habermas har ambitionen att lyfta fram en annan rationalitet än den kalkylerande målrationella. Till skillnad från Habermas så tar dessa författare utgångspunkt i det lokala och situationsspecifika. Det är i sådana lokala sammanhang som kreativitet kan studeras, det är där som ett moraliskt övervägande sker och ett personligt ansvar tas. Det intresse som inom entreprenörskapsforskning riktas mot vardagen (se exempelvis Johannisson, 2011; 2012; Steyaert, 2004) har sin grund i ett sådant situationsbundet synsätt. Det behöver inte betyda att det generella blir ointressant. Flyvbjerg menar att fronetisk forskning idealt förmår förena det lokala och specifika med det globala och generella. Annorlunda uttryckt är ambitionen att förena aktör och struktur. “Fronetisk forskning fokuserar på såväl aktörsnivån som den strukturella nivån och på relationen mellan de båda i ett försök att överkomma dualismen mellan aktör/struktur, hermeneutik/strukturalism och voluntarism/determinism.” (Flyvbjerg, 2001, s. 137, min översättning från engelskan) Varför inte helt överge Habermas kommunikativa handlingsbegrepp? Flyvbjerg besvarar indirekt den fråga som jag ställer. Jag anser att det finns anledning att behålla delar av Habermas tankegods, även om man väljer att helt bortse från eller starkt modifiera andra delar. Hans produktion av tankar kring det kommunikativa handlandets och offentlighetens generella betydelse för samhällets demokratiska processer är möjliga att ta till sig och använda även om man inte delar Habermas syn på livsvärld, moral, etik, eller hur den mellanmänskliga dialogen tar sig uttryck. Jag har i kapitel 1 argumenterat för att civilsamhället och den offentliga sfär som civilsamhällets organisationer kan skapa, är en relevant kontext för det entreprenörskap som Nätverket SIP praktiserar och vill främja. I nästa stycke övergår jag till att diskutera civilsamhället som begrepp och den of-

34

fentliga sfär som civilsamhällets organisationer kan skapa, genom att praktisera ett kommunikativt handlande.

Det civila samhället som kontext Civilsamhället som begrepp har en lång och skiftande historia. Begreppet kan följas tillbaka till den antika grekiska stadsstatens syn på förhållandet mellan stat och medborgare (Arendt, 1998; Habermas, 2003). I 1700-talets Europa utvecklades begreppet av tänkare som Hobbes, Locke och den skottske upplysningsfilosofen Ferguson i dennes Essay on the history of Civil Society (Kaldor, 2004). Civilsamhället betraktades då som motsatsen till naturtillståndet i Rousseaus idylliska tappning, eller i Hobbes mer dystra version av allas krig mot alla. Civilsamhället likställdes med den moderna statens konstitutionella ordning. Ett civiliserat samhälle präglades av hövlighet, ömsesidig respekt och tolerans som möjliggjorde en rationell debatt och diskussion. Det var konstruerat på ett sådant sätt att konfliktlösning via våld kunde minimeras. Denna idé har enligt Kaldor följt med begreppet i dess fortsatta utveckling. Begreppets betydelse har dessutom alltid varit bunden till ett visst territorie och det politiska styre som rått där. Mer sentida milstolpar står, enligt Trägårdh (1999), att finna i Toquevilles analys av föreningslivets betydelse för den amerikanska demokratin och Gramscis beskrivning av civilsamhället som ett rum där ett revolutionärt tänkande kan utvecklas. Putnam (1996) för i sammanhanget in begreppet social kapital som under 1990-talet kom att dominera diskussioner om civilsamhället. När begreppet civilsamhälle under 1990-talet lanserades i Sverige blev det, enligt Trägårdh (1999), snabbt impregnerat av politiska föreställningar och ambitioner. Civilsamhället lyftes av debattörer på högerkanten fram som ett alternativ till staten gällande produktion av välfärdstjänster och som en arena för medborgerlig frihet i förhållande till en stat som reglerar och gör intrång i den privata sfären. Svenska debattörer på vänsterkanten såg civilsamhället som ett led i agendan att nedmontera det svenska välfärdssamhället (eller den svenska modellen). Trägårdh konstaterar att den politiska debatten redan under 1990-talet kom att avta. Han konstaterar också att civilsamhället i världen i övrigt inte alls lika självklart har anammats av aktörer på den politiska högerkanten. I Tyskland, Storbritannien, Frankrike och USA var de flesta tänkare istället vänsterintellektuella. I dessa länder kopplades civilsamhället snarare ihop med nya sociala (folk)rörelser. Även här var en bärande tanke förvisso att civilsamhället kan förstås som en motvikt till staten, men debatten präglades i dessa länder inte av samma motsättning mellan sektorerna (där en skulle ersätta den andra). Istället ses civilsamhället som ett medel för att engagera medborgare i ett aktivt politiskt liv.

35

Civilsamhället fick i praktisk mening en ökad aktualitet i västvärlden i och med medborgarrättsrörelsen i USA på 1960-talet och kvinnorörelsen på 1970talet. Med kraft i dessa rörelser skulle begreppet kunna kopplas till aktivism och sociala rörelser. Eyerman och Jamison (1998, s. 6, min översättning från engelskan) gör det när de skriver att: ”i det kreativa tumult som släpps löst inom sociala rörelser blir former för kulturell handling omdefinierade och tilldelade en ny mening som källor till kollektiv identitet. I korta, intensiva ögonblick blir vanemässiga handlingar och underliggande värderingar i samhället öppnade upp för debatt och reflektion, och när rörelsen försvinner från den politiska huvudscenen sipprar dess kulturella effekter ut i samhället på ett ofta oförutsett och indirekt sätt.” Under 1970-och 80-talen fick begreppet även aktualitet genom medborgarrättsrörelsen i Östeuropa och i Latinamerika (Trägårdh, 1999). Här ligger det nära till hands att se civilsamhället som ett svar på behovet av autonomi gentemot en totalitär och icke-demokratisk stat. Ett sådant synsätt har år 2010 åter aktualiserats i och med den folkresning som skett under beteckningen ”den arabiska våren”. En första slutsats är alltså att civilsamhället får förnyad aktualitet i Sverige mot bakgrund av den offentliga sektorns omvandling. En andra slutsats är att begreppet civilsamhälle kan laddas med värden och politiska föreställningar som hämtar kraft från vitt skilda idétraditioner (Trädgård, 1999). En tredje slutsats är att den sentida utvecklingen i länder som har gått från diktaturer eller enpartisystem till demokratier enligt västerländsk modell har underblåst intresset för begreppet i såväl politisk debatt som forskning.

36

Röst eller service? Erik Amnå (1995, se också Uddhammar, 1999) tillskriver civilsamhället eller frivilligsektorn ett antal värden:  Den förser samhället med en brokig samling sociala innovationer.  Den spelar en huvudroll för välfärden genom att tillhandahålla en mångfald av sociala tjänster.  Den backar upp samhällets ekonomiska system.  Den skapar ett forum för motverkande uppfattningar av hur samhället kan/bör se ut.  Den för aktivt vidare äldre och redan etablerade idéer (genom religiösa samfund, naturskyddsföreningen, frimurare etc.)  Den tillför samhället värden såsom mysterium, helighet, lek och rekreation.  Den försöker frigöra människor genom att tillåta dem att utveckla sina mest personliga drag och förmågor i en i övrigt återhållsam omgivning.  Den betyder mycket för social integration i samhället. De värden som förs fram är i huvudsak sociala, men även ekonomiska. Det är alltså möjligt att betona olika aspekter av civilsamhället. Wijkström och Einarsson (2006) uttrycker det i termer av att civilsamhällets förmåga att ge service eller att ge röst kan lyftas fram. De konstaterar att service i Sverige betonas alltmer på bekostnad av att ge röst. De ser tendenser till en rörelse ”från nationalstat till näringsliv”. Samma förändring identifieras i Nordamerika av Eikenberry och Kluver (2004) som talar om det amerikanska civilsamhällets marknadisering. Med utgångspunkt i dessa författare tycks det alltså vara så att civilsamhället i allt högre grad diskuteras och beskrivs med utgångspunkt i ett perspektiv som betonar materiell produktion. Det finns emellertid ett annat perspektiv som betonar politisk handling, dvs. att ge röst. Elshtein (1999, s. 13, min översättning från engelskan) lyfter fram ett sådant perspektiv när han beskriver det civila samhället som: “den sfär i samhället som engagerar sig i formering av moral och målsättningar, inte endast administration eller maximering av medel (…).” Givet avhandlingens syfte så blir det centralt att möjliggöra ett perspektiv på civilsamhället som synliggör kommunikativt handlande aktörer (att ge röst). För att skapa förståelse för ett sådant perspektiv återvänder jag på nytt till Habermas och några av de tänkare som tillsammans med honom har diskuterat den offentliga sfär som Elstein talar om. Jag tar utgångspunkt i Jürgen Habermas studie av den ”borgerliga offentligheten” (2003) och offentlighetens strukturomvandling.

37

En borgerlig typ av offentlighet Habermas studie Borgerlig offentlighet: kategorierna ” privat” och ”offentligt” i det moderna samhället (2003) betraktas som en modern klassiker. Habermas anlägger ett brett perspektiv och undersöker dels vilken plats och roll offentligheten har i samhällets helhet, dels hur denna plats och roll har förändrats över tiden. Efter att ha sökt offentligheten historiskt landar Habermas i det mer moderna västerländska samhället så som det tar gestalt under 1700-och 1800-talet. I det framväxande kapitalistiska samhället blir handelsmän, bankirer, förläggare och manufakturägare en allt starkare grupp. Ju starkare de känner sig, desto mer utvecklas en spänning mellan dem och staten eller mellan ”city and court”. Denna nya grupp i samhället är ett läsande och myndigt publikum som upplever sig vara en medveten motspelare mot och potentiell motståndare till myndighetens regleringar och påbud. I hamnstäder, handelsplatser och på finansgator inrättar denna borgerlighet sina sociala mötesrum där de kan träffas och diskutera innehållet i de tidningar som vid tidpunkten växer fram. Det är värdshus, kaffestugor, ordensällskap och salonger som blir mötesplatser. Där uppstår en allmän diskussion eller offentlig debatt som påminner om den fria diskussion mellan likar som såväl Arendt som Habermas lyfter fram som ett idealiserat exempel hos den Grekiska stadsstaten, och som de ställer mot mer sentida samhällsformer i syfte att skapa en kritisk diskussion. Borgerskapets samhälle innehåller inte bara stat (offentliga myndigheter) och marknad (privat sektor). Det privata området delas upp, menar Habermas, i två sfärer: det ekonomiska livet (eller socialsfären) och familjelivet (eller intimsfären). Båda dessa privata sfärer blir föremål för den nya borgerliga offentlighetens intresse. Diskussionerna kommer först att beröra frågor som är kopplade till intimsfären. En litterär offentlighet bildas som med utgångspunkt i dagböcker och brevskrivning, poesi och romaner behandlar det rent mänskliga. De litterära samtalen på kaffehusen blev snart politiska offentligheter när ämnet skiftade till att handla också om ekonomi och politik. Det moderna samhällets sfärindelning syns enligt Habermas i de framväxande staternas konstitutioner och i de grundlagsförändringar som den borgerliga typen av offentlighet är med och driver fram. Moderna fri- och rättigheter kan enligt Habermas delas in i tre grupper. 1) de som handlar om relationen mellan stat och intimsfär, exempelvis personlig frihet, religionsfrihets och hemmets okränkbarhet, 2) de som reglerar relationen mellan stat och socialsfär och relationer mellan individer i socialsfären, så som likhet inför lagen och skydd av privat egendom, 3) de som reglerar relationen mellan stat och den offentliga sfären, såsom yttrande-, församlings-, förenings- och åsiktsfrihet. Sfärerna blir på detta sätt institutionellt avgränsade och konstitutionellt garanterade. En samhällsordning, den västerländska moderna staten, formas där den offentliga sfären är en bärande beståndsdel och av Habermas tillskrivs en di-

38

stinkt uppgift. I och genom offentligheten formas den allmänna opinionen som ytterst ska legitimera de lagar som stiftas. Habermas visar med flera exempel hur ”en resonerande publik växer in i politiska kontrollfunktioner” (Habermas, 2003, s. 67). Så tecknar Habermas bilden av den borgerliga offentlighetens framväxt, konstitutionellt garanterade rättigheter och i samhället institutionaliserade funktion. Även om ”modellen” under alla tider har varit ett slags ideal så menar Habermas att offentligheten under en period även i realiteten hade åtminstone hyfsade förutsättningar att ikläda sig denna teoretiskt modellerade roll och funktion. Det leder honom vidare i sin undersökning, mot en offentlighet sådan den ter sig i dagens (boken utkom 1962) västerländska välfärdskapitalistiska stater.

Den borgerliga offentlighetens förfall Samhällets sfärindelning upprättas under 1700- och 1800-talen, på en nivå av dåtidens politiska tänkare och på en annan nivå i och genom de samhällsmodeller som materialiseras i konstitutioner och rättsligt garanterade fri- och rättigheter. På 1900-talet inleds, enligt Habermas, en samhällsutveckling som medför förändringar. Grunden är framväxten av den välfärdskapitalistiska staten (välfärdsstaten eller socialstaten). Kort sagt menar Habermas att gränserna mellan de olika sfärerna luckras upp och flyter samman på ett sätt som gör att det ideal som en gång uttrycktes av inflytelserika politiska tänkare och på vilket det moderna samhället modellerades fram i konstitutioner och lagar, upphör att fungera på det sätt som det var tänkt. Inte oväntat menar Habermas att det är den offentliga sfären som främst förhandlas bort och förfaller. Habermas talar om ett förstatligande av samhället i det att välfärdsstaten alltmer griper in i den privata sfären. Samtidigt tar privata organisationer plats inom staten genom att intresseorganisationer, branschförbund och politiska partier blir permanenta delar av det statliga förvaltningssystemet. Istället för konsensus baserad på diskussion träder kompromissen in som baseras på styrkeförhållanden eller tillfälliga koalitionsmöjligheter. Förändringarna medför sammantaget att den borgerliga offentlighet som Habermas tycker sig ha identifierat inte kan upprätthålla sin status som ett kritiskt resonerande publikum. Habermas skriver att: ”resonansbotten för ett bildningsskikt uppfostrat till offentligt bruk av förnuftet har gått i stycken, och publiken har splittrats upp i en minoritet icke-offentligt resonerande specialister och i den breda massan offentligt mottagande konsumenter. Därmed har den förlorat en publiks specifika kommunikationsform.” (Habermas, 2003, s. 168)

39

En ny typ av offentlighet har vuxit fram. Det är en acklamativ offentlighet, dvs. en offentlighet som begränsar sig till att godkänna eller underkänna av andra framarbetade förslag och åsikter. En viktig negativ effekt (som diskuteras mer i Habermas 1996a) är att den enskilde i allt högre grad har en klientoch konsumentrelation i förhållande till staten, snarare än den som medborgare. Den enskilde har blivit alltmer beroende av staten, vilket gör att det oberoende som är nödvändigt för medborgarrollen går förlorad. Den historiska exposé och samtidsanalys som Habermas genomför i ”Borgerlig offentlighet” har rört upp en hetsig samhällsdebatt i sina spår. Mats Dahlkvist formulerar klargörande såväl bokens förtjänster som brister. Inte minst går det att konstatera att vi möter en tidig Habermas som ligger ganska nära den typ av analys som Frankfurtskolans1 övriga medlemmar genomförde under efterkrigsåren. ”Habermas målar upp en dyster bild av ett till sin tendens totalitärt, eller åtminstone toppstyrt och kommersialiserat, massamhälle” (Dahlkvist i Habermas, 2003, s. xxii).

Nya sociala rörelser. Välfärdskapitalismens offentlighet Habermas utvecklar stegvis sina tankar kring offentligheten, så som de inledningsvis presenterades i Borgerlig Offentlighet. Utvecklingen sker i dialog med en del av den kritik som presenterats mot hans ursprungliga tankar. Framför allt gäller det den kritik som lyfter fram att Habermas enögt beskriver den borgerliga typen av offentlighet, men inte de många nya former av offentligheter som samtidigt har vuxit fram och bidragit till samhällets demokratisering. Medborgarrättsrörelser, kvinnorörelser, miljörörelser och fredsrörelser kan också förstås i termer av en i förhållande till statsförvaltningen medveten och myndig publik som intar rollen som dess potentiella motspelare och kritiker. ”Det är sådana sociala rörelser som har givit den moderna politiken en dynamik- som har drivit fram nya frågor, lyft fram nya moment och kastat ett nytt ljus över saker och ting. De har inte helt sonika övertagit den gängse partiapparaten eller de etablerade intresseorganisationerna, utan har tvingat dem att förhålla sig till nya problemställningar.” (Eriksen & Weigård, 2000, s. 234) 1 Habermas fick på 1950-talet anställning som assistent till Theodor W Adorno vid institutet för socialforskning i Frankfurt och har på så sätt en direkt koppling till den samling teoretiker som ingår i den s.k. Frankfurtskolan. Efter Hitlers maktövertagande i Tyskland tvingades institutionen att flytta till USA. Författarnas vistelse där kom att prägla deras verk som fick en kulturpessimistisk prägel. Massmedia och marknadsföring används för att likrikta behov och önskemål i det massamhälle som vuxit fram, där i grunden fria människor förvandlas till förutsägbara och välanpassade konsumenter. (Alvesson & Sköldberg, 2008)

40

I sådana nya sociala rörelser hittar Habermas med sina kritikers hjälp en offentlighet som är typisk för det västerländska demokratiska och välfärdskapitalistiska samhället. Etablerade politiska partier, intresseföreningar och branschförbund har med den logik som presenterades i Borgerlig Offentlighet sammanflätats med förvaltningssystemet och ägnar sig lite tillspetsat åt att på ett strategiskt och instrumentellt sätt ingå kompromisser och förhandlingar runt på förhand avgränsade och definierade frågeställningar som handlar om ”vem som får vad och hur mycket” av de samhälleliga resurserna. Givet detta menar Habermas att mer radikala krav på förändring måste formuleras i en sfär som på ett tydligare sätt står utanför och är oberoende av samhällets förvaltningssystem. Kvar finns enligt Habermas ett föreningsliv som är mer fritt och autonomt. Här diskuteras, tematiseras och problematiseras samhälleliga värden och normer med utgångspunkt i de deltagande individernas egna upplevelser och förståelsehorisont. Här är en fri och otyglad opinionsbildningsprocess möjlig. Här förstärks medborgarnas röster och här kan institutionaliserade regler och rutiner i samhället diskuteras på öppet sätt och därigenom legitimeras. På så sätt är sociala rörelser enligt Habermas ett svar på den moderna världens tendens att låta det ekonomiskt-administrativa komplexet (systemvärlden) tränga in i livsvärlden. Frågan är hur det går till och hur den perifera offentligheten gör för att påverka samhällets maktcentrum? Habermas skiftar från att ensidigt trycka på det goda och förnuftiga argumentet och börjar använda en mer teatral metafor där tematisering och dramatisering snarare en intellektuell produktion av goda argument framträder. ”Den offentliga sfären må vara expert på att urskilja problem i livsvärlden. Men den måste därtill förstärka problemens angelägenhet, dvs. inte endast upptäcka och identifiera problem utan också på ett övertygande och inflytelserikt sätt tematisera dem, bekläda dem med möjliga lösningar och dramatisera dem på ett sådant sätt att de tas upp och behandlas av det parlamentariska komplexet.” (Habermas, 1996b, s. 359, min översättning från engelskan) Det är alltså ett rejält uppmjukat kommunikativt handlande som Habermas presenterar.

41

Kommunikativ handling som särdrag och kännetecken Habermas (1996b) konstaterar, ungefär på samma sätt som Fraser (2003), att offentligheten är ett gemensamt socialt utrymme i samhället som består av olika mötesplatser där experter och lekmän, förespråkare och kritiker kan mötas för att interagera. Den omfattar tillfälliga offentligheter i pubar, på caféer eller i gatubilden. Den omfattar arrangerade offentligheter såsom rockkonserter, partimöten, kyrkkongresser och teaterföreställningar. Den omfattar de mer abstrakta mötesplatser som uppstår då aktörer förs samman genom medier såsom tidningar, TV och Internet. Offentligheter kan således vara abstrakta och geografiskt utspridda, vilket på ett tydligt sätt är fallet om vi betraktar sociala media och Internet som exempel. De kan vara mer medvetet organiserade och lokala vilket är fallet med de offentligheter som uppstår på caféer, rockkonserter och andra former av lokalt mobiliserade möten där fysisk interaktion också kan ske. De kan tillika vara mer eller mindre bestående över tid. Det unika kännetecknet för en offentlig sfär, hävdar Habermas, är att den skapas av kommunikativt handlande aktörer. Aktörerna möts i en situation som de tillsammans formar i en gemensam tolkningsprocess. Ett viktigt tillägg är att det samtidigt finns en öppenhet som potentiellt låter en tredje part (en publik) ta del av dialogen. Hemliga klubbar är inte några offentligheter, vare sig i föreningslivet, kulturlivet eller bland näringslivets toppar. Fraser (2003) finner i just öppenheten ett skydd mot potentiellt antidemokratiska och antiegalitära former av social kritik. ”Begreppet offentlighet strider enligt min uppfattning på lång sikt mot separatism eftersom det har en publik inriktning. I den mån dessa arenor är offentligheter är de definitionsmässigt inte enklaver - vilket inte är detsamma som att bestrida att de ofrivilligt hamnar i enklavens roll. Att interagera diskursivt som medlem av en offentlighet (…) är trots allt att försöka sprida sin diskurs ut på allt större arenor. Habermas fångar denna aspekt av innebörden i publicitet då han konstaterar, att hur begränsad en offentlighet än kan vara i sina empiriska yttringar vid en given tidpunkt, så uppfattar dess medlemmar sig själva som en del av en potentiellt större offentlighet, denna obestämda, empiriskt kontrafaktiska samling människor som vi kallar den ’stora allmänheten’. (Fraser, 2003, s. 154) Fraser (2003) skiljer mellan starka och svaga offentligheter. Det beror sannolikt delvis på att hon själv sympatiserar med idén om ökade möjligheter för befolkningen att aktivt delta i samhällets beslutsprocesser (en slags direktdemokrati). Genom att diskutera starka offentligheter vill hon betona att suveräna parlament kan förstås som offentligheter inom staten, där såväl opinions-

42

bildning som beslutsfattande sker. Frasers slutsats är således att det är rimligt att diskutera offentligheter som är mer eller mindre förbundna med samhällets ekonomiska och politiska förvaltningssystem, som är mer eller mindre formaliserade och organiserade och som följaktligen har större eller mindre möjligheter att på ett direkt sätt delta i det formella ekonomiska och politiska beslutsfattande som sker inom förvaltningssystemet. Hove (2009, s. 27) sammanställer i en tabell skillnader mellan starka och svaga offentligheter så som de framträder hos Fraser (2003) och Habermas (1996b, s. 302-314, 352- 387). Tabellen sammanfattar ganska väl diskussionen så långt den nu är förd. Hove har översatt termerna svaga och starka offentligheter med begreppen informella och institutionaliserade offentliga sfärer. Tabell 1 Informella och institutionaliserade offentliga sfärer Funktion och känne- Informell offentlig sfär Institutionaliserad tecken offentlig sfär Kommunikativ funktion

Typ av kommunikation

Representativ metafor Politisk funktion Politisk påverkan Avstånd från makt Output

Social karaktäristik Temporalitet

1. Upptäcka, identifiera och tolka offentliga behov och problem. 2. Uppenbara nya opinioner, värderingar, identiteter och världsåskådningar. Informella och vilda kommunikationsströmmar. Icke-begränsad och anarkisk. 1. Alarm eller varningssystem. 2. Resonanslåda. 1. Forma opinion. 2. Uppenbara och sprida opinion. Svag: endast varning och återkoppling. I periferin. 1. Offentlig opinion som social varning. 2. Offentlig opinion som nya värderingar, attityder, identiteter, världsåskådningar. Relativt öppen, inkluderande, pluralistisk. Pågående och reflexiv.

1. Legitimera urval av offentliga problem. 2. Välja mellan konkurrerande förslag på hur problem ska lösas. Formaliserade procedurer för kommunikation och beslutsfattande. Begränsad och organiserad. 1. Debattforum. 2. Filter, kanal, sluss. 1. Forma opinion. 2. Beslutsfattande. Stark: beslutsmakt. Närmare centrum. 1. Offentlig opinion som social varning. 2. Övervägd offentlig opinion som politisk påverkan. 3. Politisk vilja. Relativt sluten, exklusiv, enhetlig. Linjär, leder fram till politiskt beslut.

Källa: Hove, 2009, s. 27, min översättning från engelskan.

Habermas diskuterar främst svaga eller informella offentligheter, som han tydligt friskriver från ansvar att fatta beslut i frågor: ”(…) offentlighetens

43

kommunikativa struktur frigör offentligheten från beslutsfattandets börda, de framskjutna besluten är reserverade för den institutionaliserade politiska processen” (Habermas, 1996b, s. 362, min översättning från engelskan). Han menar att just friheten från förväntningar och krav på att fatta beslut leder till en kommunikationsfrihet som möjliggör ett offentligt bruk av förnuftet. ”Offentligheten är inte ansvarig för de praktiska följderna av meningsutbytet och viljebildningen. Den kan därför fritt förhålla sig till alla slag av orättvisor, obalanser, förtryck och hot mot människor och miljö. Här har det moraliska perspektivet företräde, eller mer precist: det moraliska perspektivet i politiken skapas när man betraktar saker och ting ur ett offentligt perspektiv.” (Eriksen & Weigård, 2000, s. 237) Habermas intresse för svaga offentligheter, som har fäst sig som ett centralt tema i de verk som han har presenterat genom åren, illustrerar tydligt det kritiska momentet i hans teoribildning. Här finns ett tydligt frigörande kunskapsintresse. I den svaga offentligheten som idealt är öppen och inkluderande kan den fria och myndiga medborgaren träda in. Här kan de system som potentiellt förhindrar eller begränsar friheten diskuteras och bli föremål för förändringsinriktade handlingar. Ett sådant ideal kan lätt utsättas för kritik. Inte minst framstår det exempel som Habermas själv lyfter fram i den borgerliga offentligheten som en relativt exklusiv sammanslutning av företrädelsevis män från en framväxande högre medelklass. För att undkomma en sådan typ av kritik tycks det vara nödvändigt att ta fasta på Habermas kritiska och samtidigt idealiserande ambitioner. Det är möjligt att bejaka hans utopiska drag snarare än att fästa uppmärksamheten vid hans diskussion i termer av en mer eller mindre korrekt samhällsbeskrivning. Habermas uttrycker en vision eller ett ideal som säger att samhället på olika sätt skulle kunna må bra av en plats där vi alla som medlemmar av samhället kan uttrycka vår myndighet genom att samlas till en förutsättningslös diskussion kring våra gemensamma livsvillkor, där de förutsättningar som ligger till grund för beslutsfattande i det formella politiska systemet kan diskuteras, ifrågasättas och på ett konstruktivt sätt bli föremål för experimenterande förslag på nyskapande förändring. Det fungerande samhället består enligt Habermas av ett möte eller en kontinuerlig dialog mellan krafter som skapar struktur och ordning och krafter som bryter upp eller ifrågasätter den rådande ordningen. Det är inte svårt att se vilken roll offentligheten idealt spelar. Den är odefinierbar till sitt ämnesinnehåll, gränsöverskridande, spontan och, genom sin förbindelse till livsvärlden, känslosam och djupt personlig i sitt uttryck. Habermas tillskriver den offentliga sfären två olika typer av funktioner. För det första kan den bidra med en konstruktivt förändrande kraft i förhållande till de samhälleliga förvaltningssystemen. Det kommunikativa hand-

44

lande som är offentlighetens framträdelseform är kontaktsökande istället för isolationistiskt. Det drivs av en längtan efter att få ta del av samhället, eller med Hannah Arendts ord ”att få svara på de möjligheter” som samhället erbjuder, att få gå från ”jag - vill till jag - kan”, att få ”sätta igång någonting som andra kan föra vidare”. Offentligheten kan också fungera som en kritisk röst i förhållande till samhällets förvaltningssystem. Det är, som Eriksen och Weigård (2000, s. 237) uttrycker det: ”de samhälleliga skevheterna och det som inte blir gjort eller inte ägnas någon uppmärksamhet som är utmanande och mobiliserande. Detta är själva ammunitionen i den offentliga diskussionen”. På båda dessa sätt kan den offentliga sfären idealt fungera som en upptäckarkontext i den helhet som samhället utgör. Fraser (2003, s. 135) konstaterar att ”något i stil med Habermas offentlighetsbegrepp är oundgängligt för en kritisk samhällsteori och för en demokratisk politisk praktik.”

Sammanfattning Jag har i ovanstående textavsnitt diskuterat civilsamhället och den offentliga sfären som avhandlingens kontext. I den här avhandlingen fyller offentlighetsbegreppet två funktioner. För det första använder jag begreppet för att ge Nätverket SIP en gestalt. Den samling av ideella och ekonomiska föreningar som samlas under namnet Nätverket SIP befinner sig relativt långt ifrån samhällets mer formella politiska beslutsorgan, nätverket har existerat under mer än 10 år och kännetecknas av ett slags tidsmässigt obestämbart pågående (jämför tabell 1 ovan). På dessa sätt är Nätverket SIP ett exempel på en organisation som verkar i den svaga offentliga sfären. Jag menar att ett sådant exempel är intressant i relation till forskning om socialt entreprenörskap, samhällsentreprenörskap och sociala innovationer. Hjorth (2010, se också Hjorth & Bjerke, 2006) kritiserar den i huvudsak amerikanska forskningen kring begreppet socialt entreprenörskap för att framställa sociala problem som om de vore ekonomiska. De efterlyser ett perspektivskifte från den konsument som frammanas genom att marknaden ställs som modell till den medborgare som sätts i belysning om civilsamhället används som meningsskapande begrepp.

45

Hjorth skriver att: ”Den publika sfären är på spel. Vi behöver verkligen nya idéer och taktiker för att skapa nya föreställningar om vad det publika bör vara idag och för att utforska hur vi kan agera som medborgare för att förbättra människors livskvalitet. (…) Entreprenörskap omformuleras då som en medborgarskapande kraft som tillhör hela samhället, inte bara dess ekonomi. Jag ser också entreprenörskap som skild från management, där det senare har fokus på att bättre styra befintliga resurser och nå en högre samhällskontroll, medan det förra syns i bilder som består av kreativitet, önskan, lekfullhet och passion för att aktualisera vad som skulle kunna vara. Publikt entreprenörskap är en term som sålunda betyder att fånga det kreativa och lekfulla som centralt för entreprenöriella aktiviteter.” (Hjort, 2009, s. 207. Översatt till svenska och refererad i Bjerke & Karlsson, 2011, s. 69) Exemplet Nätverket SIP är intressant som en producent av idéer och föreställningar om vad det publika kan spela för roll i dag. En tolkning av Nätverket SIP är att nätverksorganisationen, inte minst genom att definiera sociala medier som ett av sina huvudsakliga intresseområden, är en slags återerövrare av den offentliga sfären. Ur ett entreprenörskapsperspektiv är det också intressant att nätverkets medlemmar själva har definierat entreprenörskap som ett av sina intresseområden. I den här avhandlingen är en sådan form av entreprenörskap det fenomen som studeras. Nätverket SIP är, betraktad som ett exempel på en nätverksorganisation i civilsamhället, den kontext där fenomenet framträder. Jag själv är, tillsammans med övriga deltagare i forskningsprojektet, en av de personer som iscensätter (Johannisson, 2005; 2008; 2011) fenomenet entreprenörskap. Det leder mig fram till den andra funktion som offentlighetsbegreppet fyller. Offentlighetsbegreppet är i Habermas tappning på ett tydligt sätt kopplat till samhällsstrukturen. Han intresserar sig främst för offentlighetens politiska betydelse i ett västerländskt välfärdssamhälle. Det är på så sätt ett begrepp som lyfter det kommunikativa handlandet från den enskilda individen till strukturen. Den andra funktion som offentlighetsbegreppet fyller i den här avhandlingen är att det kopplar samman den enskilda individen, dvs. mig själv och de övriga aktörer som medverkar i de lokala projekt som skapar avhandlingens empiri, med samhället i mer generell mening. I nästkommande avsnitt utvecklar jag diskussionen kring entreprenörskap som fenomen med civilsamhället som kontext.

46

Entreprenörskap som fenomen Entreprenörskap har tidigare kopplats samman med civilsamhället som samhällelig sektor och kontext. Hur denna sammankoppling har sett ut beror dock på hur begreppet entreprenörskap definieras. Sociologen Richard Swedberg (2000. s. 37, min översättning från engelskan) skriver exempelvis att: “mellanliggande organisationer av den typ som civilsamhället utgörs av kan också vara väldigt hjälpsamma i att främja entreprenörskap. Tocqueville, till exempel, visade i Democracy in America (1835- 1840) att aktivt politiskt deltagande i kommunen (eng: township) på tidigt 1700-tal hjälpte den amerikanska befolkningen att förvärva förmågor som de senare använde för att starta och driva sina egna företag.” Hos Swedberg tycks entreprenörskap definieras i termer av att starta ett affärsdrivande företag, varför civilsamhället får en slags indirekt främjande funktion. Här skolas entreprenörer, dvs. genom föreningsengagemang tränas de förmågor som i ett senare skede är viktiga för att också ta steget och starta ett eget företag. Ett alternativ är att se ett entreprenörskap som sker på sina egna villkor inom ramen för civilsamhällets organisationer. Entreprenörskap kopplas inte uteslutande samman med egenföretagandets produktion av varor och tjänster som bjuds ut på en marknad i syfte att generera ekonomiska vinster. Istället definieras ett entreprenörskap som är kopplat till initiativkraft och engagemang. Statsvetaren Emil Uddhammar (1999, s. 97-98) tycks representera ett sådant synsätt när han skriver att: ”Det tycks alltså finnas en entreprenörskapsmekanism, en stark drivkraft hos människor att ta initiativ inom den frivilliga sektorn. Den som tar initiativ belönas genom den uppmuntran och det beröm (positiva sanktioner) som en likasinnad omgivning ger. Detta sporrar till fortsatta insatser, osv.” Båda dessa beskrivningar av relationen mellan entreprenörskap och det civila samhället (eller frivilligsektorn) ger grund för samma typ av argument för studier av entreprenörskap inom ramen för civilsamhällets organisationer. Om civilsamhället betraktas som en arena där egenföretagare skolas framstår en studie av de förmågor som tränas i ett föreningsengagemang som relevanta också för småföretagsforskningen. Om civilsamhället betraktas som en arena där människor stimuleras till ett aktivt samhällsengagemang, och om det i sig definieras som en form av entreprenörskap, så blir det civila samhället en

47

självklar kontext för entreprenörskapsforskning (se exempelvis Johannisson & Olaison, 2008). Den här avhandlingen intar ett sådant perspektiv. De båda citaten tillskriver dock entreprenörskap olika typer av värden och representerar på så sätt olika synsätt på varför det är intressant att studera entreprenörskap i relation till civilsamhällets organisationer. I det första fallet kan föreningslivet förväntas bidra till ett dynamiskt näringsliv, ett ökat nyföretagande och i förlängningen bättre samhällsservice till medborgarna. I det andra fallet kan civilsamhället förväntas bidra till aktiva medborgare som ger uttryck för sina intressen, sin särart och sina åsikter. Det ena behöver inte utesluta det andra (Spinosa, Flores & Dreyfus, 1997). I båda fallen beskrivs entreprenörskap som något i grunden gott, positivt, eftersträvansvärt och därmed angeläget att uppmuntra och sprida i samhället. Detsamma gäller för entreprenörskapsforskning i mer generell mening (Ogbor, 2000; Ericsson, 2010; Berglund & Johansson, 2012). Det är även en giltigt form av kritik mot den här avhandlingen. Här betraktas mänsklig kreativitet och skaparkraft som något i grunden positivt och fascinerande. Entreprenörskap kopplas till frihet för individen att utrycka sin särart, sina förmågor och sitt intresse. Jag delar även synen på att det finns ett behov av en förmåga i samhället att förändra rådande beteendemönster och strukturer, åtminstone i syfte att skapa en kritisk reflektion kring etablerade sätt att arbeta på. Om förändring av etablerade strukturer kräver ett ifrågasättande och en samtidig presentation av en alternativ vision är det möjligt att bejaka entreprenörens roll som debattör och ifrågasättande röst. Samtidigt är det viktigt att vara medveten om att entreprenörskap i alla former har potentiellt negativa sidor. Rehn och Taalas (2004) visar i ett intressant exempel att entreprenörskap kan studeras som en del av civilsamhället samtidigt som det är ett fenomen som av det officiella samhället betraktas som oönskat och t.o.m. kriminellt. Det handlar i det fallet om den svarta marknaden (Blat) i före detta sovjetunionen. Bellone och Goerl (1992) identifierar ett spänningsförhållande mellan entreprenörskap å ena sidan och demokrati eller samhälle å den andra. Entreprenörskapets betonande av autonomi står i konflikt med demokratins betonande av gemensamt ansvar, sekretess ställs mot öppenhet, risktagande ställs mot förvaltning. Även Terry (1993) bekräftar ett sådant spänningsförhållande. Entreprenörer framställs som erövrare vilka har makt att förändra organisationer efter eget tycke. Det bryter mot de värderingar som kopplas till den demokratiska processen. Entreprenörskap framställs som kopplat till radikal förändring, men radikal förändring är inte alltid önskvärd. Vissa organisationer i samhället (särskilt inom den offentliga sektorn) är mycket sårbara för misslyckade förändringar, eftersom det finns en organisatorisk tröghet som gör att det är svårt att snabbt ändra tillbaka. Entreprenörskap bygger på ett ifrågasättande av traditioner. Traditioner utgör i många fall själva basen för den offentliga sektorns auktoritet och legitimitet. Sammantaget belyser de motsättningar som pekas ut av Bellone, Goerl och Terry att entreprenörskapets

48

betoning på och hyllande av förändring inte ska förstås som en generell lösning på alla problem. Med utgångspunkt i de båda citaten ovan framstår det som märkligt att entreprenörskapsforskningen traditionellt i så relativt liten grad har intresserat sig för civilsamhällets organisationer. Båda citaten ger uttryck för att egenföretagaren på samma sätt som den föreningsaktive är involverad i processer som uppvisar betydande likheter eftersom de bygger på och stimulerar eller tränar samma typ av förmågor och drivkrafter. En möjlig förklaring till entreprenörskapsforskningens starka koppling till egenföretagaren och småföretaget kan vara att skapandet av ekonomiska vinster i många fall har ingår i själva definitionen av vad entreprenörskap är och således var det kan studeras (Sundin & Tillmar, 2010). Istället för att se likheter mellan samhällets olika sfärer och de aktörer som är verksamma där, fokuseras på så sätt en viktig skillnad. Med ett sådant synsätt knyts entreprenörskap hårt till marknaden. Där framstår skapandet av ekonomiska vinster på organisationsnivå som den mest grundläggande målsättningen på ett sätt som det inte gör inom offentlig sektor, och i synnerhet inte inom den ideella/idéburna frivilligsektorn. Det finns dock definitioner av entreprenörskap som utan att använda prefix som socialt eller samhälle, betonar likheter istället för skillnader mellan entreprenöriella processer i samhället. Den här avhandlingen ansluter sig till ett sådant perspektiv. Johannisson menar i boken Entreprenörskapets väsen (2005) att entreprenörskap är en grundläggande drivkraft i allt mänskligt liv (se också Johannisson, 2010). Det är något som vi alla tidvis ägnar oss åt i vår vardag. ”Entreprenörskapets praktik kan inte förbli reserverad för några få utvalda. Tron på entreprenörskapet som ett allmänmänskligt förhållningssätt till tillvaron signalerar att vi måste förankra entreprenörskapet mycket djupare i mänskligt liv än i det formella företagandet på marknaden.” (Johannisson, 2005, s. 27) Även Spinosas, Flores och Dreyfus sätter ord på ett sådant perspektiv i boken Disclosing new worlds: entrepreneurship, democratic action, and the cultivation of solidarity: ”entreprenören, den engagerade medborgaren och kulturpersonligheten finner i sina liv något disharmoniskt som strider mot det sunda förnuftet. De håller fast vid denna disharmoni och lever med intensitet till dess att det framgår hur våra handlingar borde se ut för att hantera problemet och hur de för närvarande misslyckas i det.” (Spinosa, Flores & Dreyfus, 1997, s. 167, min översättning från engelskan) Westlund & Gawell (2012) påpekar att entreprenörskapsforskningen under senare tid har utvecklats i en riktning som ifrågasätter en stark låsning till

49

marknadsmodeller. Definitioner av entreprenörskap ställer i allt högre grad identifiering och utnyttjande av möjligheter och resursmobilisering i centrum (se exempelvis Shane & Venkataraman, 2000). Tillika diskuteras i allt högre grad entreprenörskap som en process som är kopplad till ett specifikt kulturellt sammanhang (Steyaert, 2004; Steyaert, 2007; Steyeart & Katz, 2004). Betydelsen av det personliga nätverket (se exempelvis Johannisson, 1998; 2000; 2005) lyfter fram en tydligt social och kollektiv dimension i entreprenörskapet. Entreprenören kan beskrivas som en social förändringsagent (Alvord, Brown & Letts, 2004; Waddock & Post, 1991). Om sådana aspekter av ett entreprenörskap betonas kan det utföras och studeras i alla samhällets sektorer. Under de senaste 20 åren har också en rad forskningsansatser vuxit fram som relaterar entreprenörskap till andra sektorer än marknaden specifikt. Socialt entreprenörskap (se exempelvis Fayoll & Matley, 2010; Leadbetter, 1997; Mair & Martí, 2006) och socialt företagande (Palmås, 2003) är sådana begrepp. Andra exempel är institutionellt entreprenörskap (Garud, Hardy & Maguire, 2007), ekologiskt entreprenörskap (Albrecht, 2002; Pastakia, 1998), politiskt entreprenörskap (Buchanan & Badham, 1999), publikt entreprenörskap (Bjerke & Karlsson, 2011; Hjorth, 2010; Hjorth & Bjerke, 2006) och samhällsentreprenörskap (Berglund, Johannisson & Schwartz, 2012; Johannisson & Nilsson, 1989; Gawell, Johannisson & Lundkvist, 2009).

Avhandlingens bild av entreprenörskap Den ovanstående diskussionen illustrerar att det är svårt att fastställa en definition av entreprenörskap som förmår ringa in de fenomen som den samlade mängden entreprenörskapsforskare intresserar sig för (se också Bill, 2006). I en avhandling som har entreprenörskap som studieobjekt blir forskarens uppgift att välja en arbetsdefinition bland många möjliga. Davidsson (2003) menar att entreprenörskap kan definieras på tre sätt: 1. Med hjälp av de färdigheter som karaktäriserar entreprenören 2. Med hjälp av de processer som ingår i ett entreprenörskap 3. Med utgångspunkt i de resultat som entreprenörskapet leder till I den här avhandlingen betraktas entreprenörskap som en situationsbunden eller vardaglig process. Vardagen betonas av flera entreprenörskapsforskare (se särskilt Steyaert, 2004). Förklaringen till en sådan ambition kan med utgångspunkt i den tidigare diskussionen om kommunikativt handlande vara att den medför ett steg bort från entreprenörskapsforskningens relativt dominerande intresse för generella handlingsregler för att uppnå framgång. Ett vardagligt perspektiv förflyttar entreprenörskapet till situationer där generella regler måste översätts i handling och där aktörerna tvingas agera som moraliska improvisatörer (jfr. Forester, 1999).

50

Innovation och förändring kopplas ofta samman med entreprenörskap, oavsett skolbildning och perspektiv (Westlund & Gawell, 2012). I likhet med Sundin och Tillmar (2010) väljer jag i den här avhandlingen att inkludera förändring och innovation genom att betrakta entreprenörskap som en process där de aktörer som ingår har en förändringsinriktad ambition. Resultatet kan emellertid bli något annat. Givet avhandlingens perspektiv som bygger på en föreställning om kommunikativt handlande aktörer blir Davidssons tredje punkt intressant att diskutera. Arendt kopplar samman handling (action) med icke- materiell produktion, utan att för den skull lämna föreställningen om att innovationer är möjliga. Hos Arendt handlar det om sociala innovationer, dvs. innovationer i våra relationer till varandra och i relation till de institutioner, normer, sedvänjor, standards och idéer som ligger till grund för samhället. Även hos Habermas kopplas kommunikativ handling samman med samhällets symboliska (re)produktion. Det utesluter inte att begreppet kommunikativ handling kan användas vid studier av aktörer som är involverade i gemensamma processer som leder till att varor eller tjänster framställs (se exempelvis Andersson, 2006). Det medför dock att jag i den här avhandlingen söker en bild av entreprenörskap där processer kan leda fram till att aktörer skapar utrymme för deltagande och dialog, för att på så sätt uttrycka en ambition att bidra till förändring och innovation i samhället. Härnäst diskuterar jag mer ingående några exempel på entreprenörskapsforskning som lyfter fram en sådan bild av entreprenörskap. I samtliga exempel är civilsamhället eller den offentliga (publika) sfären entreprenörskapets kontext.

Entreprenörskap, dialog och handling Spinosa, Flores och Dreyfus (1997) beskriver hur såväl egenföretagare som kulturarbetare och medborgare kan göra ett avtryck i den gemensamma historia som just nu skapas av oss alla. Vi är alla potentiella historieskrivare om vi engagerar oss och involverar oss i de problem och möjligheter som vi möter i vardagen. På så sätt kan vi i rollen som medborgare, företagare eller kulturarbetare bidra till att öppna nya världar. Vi kan ställa nya frågor, hitta nya värden och finna nya användningsområden för begrepp, idéer, varor eller tjänster. En sådan förändring bidrar vi till genom att artikulera våra upplevelser, och på så sätt synliggöra det som i samhället är osynliggjort eller outtalat. Det kan enligt Spinosa, Flores och Dreyfus (1997) tillika ske genom den omkonfigurering som sker när vi hamnar i nya situationer och ser såväl den nya situationen som våra tidigare erfarenheter i ett nytt ljus. Slutligen talar författarna om övertagande. Det sker när en viss typ av praktik (eller sfär i samhället) tar över en idé, ett koncept eller en logik som den inte själv har kunnat frambringa,

51

från en annan praktik eller sfär i samhället2. Malin Gawell (2006, se också Gawell, 2009) använder den svenska Attac-rörelsen som ett exempel där entreprenörskap tar sig uttryck i ett öppnande av nya och tidigare slutna argumentativa utrymmen i samhället, där etablerade normer ifrågasätts och där nya normer och värderingar samtidigt skapas. Erfarenheter och tolkningar från studien av Attac-rörelsen kopplas tillbaka till den etablerade entreprenörskapsforskningen på ett sätt som gör att civilsamhällets aktörer och sociala rörelser inkluderas i begreppet. Westlund och Gawell (2012) analyserar ungdomsorganisationen Fryshuset med fokus på hur organisationen bygger socialt kapital genom att kombinera resurser från olika sektorer samtidigt som nya normer och värderingar skapas. Johannisson (2005) iscensätter tillsammans med andra ett förnyelseprojekt i gränslandet mellan konst och vetenskap. Med utgångspunkt i sina egna och andras erfarenheter reflekterar han därefter över sina nyvunna kunskaper. Entreprenörskap handlar lika mycket om identitetsskapande som affärsskapande och det entreprenöriella evenemanget är format av engagerade individer som samspelar med varandra samtidigt som de står i en dialog med omvärlden. I två modeller illustrerar Johannisson sin efter förnyelseprojektets genomförande, reviderade föreställning om entreprenörskap. I ett samspel mellan vision och handling uppstår entreprenörskapets drivkrafter ur den enskilda individens livsvärld. Existentiell drivkraft, engagemangets flyt och ansvar, intuitiv kompetens, spontanitetens omedelbarhet, improvisationens följsamhet, lustens ostyrbarhet och omvärldens utmaningar är de begrepp som Johannisson (2005, s. 284) identifierar som entreprenörskapets drivkrafter. Processens organisering gestaltas genom att evenemanget skapar en arena där den enskilda och medverkande individen för en inre dialog med sig själv och genom evenemanget en yttre dialog med omvärlden. Figur 1 Entreprenörskapets processuella ordning

Individen

Evenemanget

Inre dialog

Omvärlden

Yttre dialog

Källa: Johannisson, 2005, s. 318.

Johannisson betonar också att entreprenörskap som skapande driver fram paradoxer. Den skapande individen måste vara både anarkist och organisatör, 2

Spinosa, Flores och Dreyfus (1997) använder de engelska begreppen ”history making” och ”disclosing new worlds” som alltså sker genom ”articulation”, ”cross- appropriation” och ”reconfiguration”.

52

både visionär och handlingsmänniska. Skapandet innebär både revolution och evolution, både beroende och oberoende, det innefattar både konkret erfarenhet och reflexion (Johannisson, 2005, s. 269). Med utgångspunkt i ett synsätt som betonar aktörer som moraliska improvisatörer (jfr. Forester, 1999) blir de paradoxer som Johannisson lyfter fram speglingar av den ambivalens som ett ansvar medför. Vid varje given tidpunkt, i vardagen, hanterar vi samtidigt de motstridiga krav, målsättningar och logiker som bara på ett abstrakt och teoretiskt plan på ett distinkt sätt låter sig hänföras till olika sektorer eller roller (jfr. Bauman, 1996; 1997). Dessa egenskaper hos entreprenörskapet diskuteras ingående. Johannisson fäster blicken på den enskilde individen genom att han själv presenterar sina reflektioner över det evenemang som genomförs. Han diskuterar organiseringen genom att gestalta det spontana och intuitiva samspelet mellan individer i grupp. Entreprenörskap diskuterar huvudsakligen i termer av den personlig utveckling som sker när en individ ges utrymme och tillfälle att handla och skapa. Hjorth och Bjerke (2006, se också Bjerke et al, 2007; Bjerke & Karlsson, 2011; Hjorth, 2009; 2010) inför begreppet publikt entreprenörskap. De presenterar ett antal fallstudier som alla är exempel på medborgerliga initiativ, exempelvis produktion av en tidning för hemlösa, byggandet av en skateboard- park, aktiviteter för ungdomar som inte finner sin plats inom det formella skolsystemet och integration av invandrade svenskar på arbetsmarknaden. Fallstudierna beskriver inte på samma sätt som Johannisson (2005) de enskilda individernas kamp i den skapande processen eller hur grupper av individer samspelar i ett skapande. De är snarare illustrationer av hur entreprenörskap, betraktat som ett medborgerligt (publikt) skapande, kan producera värden som kopplas till samhället i stort, snarare än till marknaden specifikt. Publikt entreprenörskap drivs av en önskan om att framkalla en känsla av ansvar hos medborgare på lokal. Samma aspekter betonas också inom forskning kring samhällsentreprenörskap (se exempelvis Ekstrand & Wallmon, 2009; Johannisson & Sundin, 2012). Publika entreprenörer skapar inte förändring främst genom att nya varor och tjänster produceras, utan på så sätt att nya organisatoriska möjligheter och sociala rum skapas där individer kan tillägna sig nya praktiker, föreställningar och värderingar (se också Johannisson, 2012). På så sätt kan publikt entreprenörskap, enligt Hjorth och Bjerke (2006) förstås som ett kreativt svar på de krafter som verkar för normalisering och likriktning i samhället. Marginaliserade frågor och företeelser kan lyftas fram i den process där medborgare lokalt skapar sociala utrymmen inom vilka de kan ta upp nya praktiker, uttrycka sin särart och sin egen förmåga.

53

Sammanfattning De forskare som jag åberopat ovan tar alla samhället i stort, oavsett sektorsindelning, som utgångspunkt för sin bild av entreprenörskap. Det praktiseras i vardagen av medborgaren, dvs. potentiellt av alla och envar. Den offentliga sfär som civilsamhällets aktörer idealt kan skapa kräver ett entreprenörskapsbegrepp som är inkluderande och möjligt för flertalet att relatera till. Avhandlingens forskningssyfte är att skapa förståelse för entreprenörskap tolkat som kommunikativ handling. Den bild av entreprenörskap som presenteras ovan sätter dialogen och skapandet av nya arenor för diskussion i samhället i centrum. Där kan kontrasterande åsikter uttryckas och där kan nya praktiker prövas på ett sätt som gör att nya normer och värderingar formas. Jag har ambitionen att ytterligare förstärka och tydliggöra ett sådant perspektiv. Begreppet kommunikativ handling har hittills sällan använts som utgångspunkt för studier av entreprenörskap. Med utgångspunkt i begreppet kommunikativ handling diskuterar jag i nästa kapitel Nätverket SIP som ett empiriskt exempel på en organisation i civilsamhället som organiserar informella eller svaga offentliga sfärer.

54

KAPITEL 3. NÄTVERKET SIPS UTVECKLING- PRAKTIK OCH VÄRDEGRUND I detta kapitel beskriver jag Nätverket SIPs utveckling som en process där ett kompisgäng och deras intresse utvecklas och tar formen av en nätverksorganisation som samlar en rad föreningar och projekt under ett gemensamt namn. Några av de värderingar som ligger till grund för verksamhetens praktik, så som de artikuleras av nätverksorganisationens medlemmar, lyfts också fram. Tidningsartiklar om Nätverket SIP, projektrapporter, projektplaner, resultat från genomförda projekt, verksamhetsberättelser och beskrivningar från webbsidor skapar en första förståelse för min samarbetspartner. Nätverket SIP är en öppen och genomskinlig organisation. Bloggar, twittermeddelanden, filmer och ljudupptagningar från de aktiviteter som sker produceras dagligen och läggs upp på de många sociala medier som är kopplade till nätverket. Nätverket SIPs lokaler är fyllda av tidningsurklipp, egenproducerade bilder, texter och målningar som beskriver verksamheten och de olika aktiviteter som har genomförts under åren. Sådana produkter kan förstås som nätverkets kunskapsproduktion. Just detta säger också något om Nätverket SIP. De är intresserade av att väcka uppmärksamhet och synas. Det framstår som ett samtidigt mål och medel som nätverket använder sig av för att åstadkomma förändring. Förutom redan skapad dokumentation har medlemmar i nätverket SIP ombetts att i text och samtal kommentera sin praktik och sina värderingar. Stefan skickade exempelvis, på min förfrågan, över ett dokument där han kommenterar de bilder av huvudfotingen Pyret som Nätverket SIP har skapat. Pyret beskriver några av de värderingar och förmågor som SIP i och genom sin verksamhet vill uppmuntra och utveckla. Genom det ovan beskrivna informationsmaterialet skapar jag bilden av Nätverket SIP som en kontext för entreprenörskap. Efterföljande kapitel (kapitel 4- 8) handlar därefter om den interaktion som sker inom ramen för forskningsprojektet. Genom en interaktiv

55

metodansats utvecklas en rad projekt och evenemang inom ramen för den kontext som Nätverket SIP utgör.

Nätverket SIPs praktik I en artikel i den lokala tidningen Smålandsposten (2010-02-04), berättar Sofie, som är anställd i Nätverket SIP, om vad hon ska göra de närmsta dagarna. Samtidigt beskrivs startpunkten för det som i dag är Nätverket SIP. ”– Det är fullspäckade dagar. Nu ska jag till Smålands Museum för att prata om vad sociala medier är för något och fördelarna med det. Just sociala medier är populärt idag. Politiker och vuxna har fått upp ögonen för det. Det är ingen tillfällighet att just nätverket SIP kontaktas vid frågor av det digitala slaget. Det var nämligen så allt började 2001. Ett kompisgäng sökte kommunalt bidrag för LANverksamhet i en datorbutik i Växjö.” Datorbutiken som nämns hette Onset och startade i Växjö i slutet av 1990talet. Stefan som har varit med i Nätverket SIP sedan etableringen, var en av grundarna. Runt Onset samlades snart personer med intresse för digitala medier och spel. 1999 inledde Onset ett upplägg där kunder kunde lösa medlemskap. Stefan noterar att delar av verksamheten kring Onset på det sättet tidigt fick en föreningsliknande form. Medlemmarna i Onset hade kontakter med andra lokala föreningar som delade ett intresse för rollspel och datorspel. Bland dessa personer bildades ett kompisgäng som snart började fundera på nya gemensamma projekt och aktiviteter. Under hösten 1999 inleddes diskussioner kring att arrangera ett större dator-LAN. I november samma år skaffade Onset fast internetuppkoppling vilket möjliggjorde en realisering av planerna. Under det kommande året arrangerades nio stycken LAN på Onset. Deltagarantalet varierade mellan 15 och som mest 74 personer. En rad kringarrangemang förekom också, exempelvis anordnades en spelresa där gruppen kring Onset för första gången kom i kontakt med datorspelet Counter-Strike, ett spel som snabbt blev mycket populärt och som lyckades behålla sin popularitet över tiden. Även konstutställningen ”Möte” arrangerades på Onset med bidrag på några tusen kronor från Ungdomslotsen, en enhet i den kommunala organisationen. Projektet Subway lyfts av flera medlemmar i kompisnätverket fram som en möjliggörare för de idéer, projekt och aktiviteter som genomfördes under åren runt millennieskiftet. Det märks exempelvis i den Kartläggning Delta Garden. Akademi, näringsliv, media och samhälle i ett nationellt center för deltagande som personer i och kring Nätverket SIP är med och genomför år 2006, tre år

56

efter det att projektet Subway har avslutats. ”Det är dags för det offentliga att bidra med ett nytt Subway”, önskar rapportförfattarna och preciserar att det handlar om: ”ett projekt med resurser att testa och experimentera med. En ny satsning som man inte riktigt kan se resultatet av idag eller imorgon, men som om fem år kommer att ha lagt grunden för en rad satsningar, precis som Subway gjort. Det offentliga borde finansiera lite framgångsrik lek. Eller finns det någon annan som antar utmaningen?” (Lundqvist (red.), 2006, s. 9) Bakgrunden till projektet Subway var det initiativ som staten tog i samband med kulturpropositionen 1997, att bilda regionala resurscentrum för film runt om i Sverige. I Kronobergs län bildades ”Film och nya medier i Kronobergs län” (Filmik). Här inriktades verksamheten tidigt mot ungdomars kulturformer och digitala medier, dvs. Ung kommunikation. År 2000 slogs verksamheten i Blekinge samman med den i Kronoberg. Tre år senare bildades Reaktor Sydost där även verksamhet som bedrivits i Kalmar län (Film i Sydost) ingick. Projektet Subway bedrevs av dessa regionala resurscentrum för film och det upphörde och slutredovisades år 2003 i samband med sammanslagningen. Den verksamhet som bedrivits inom Subway blev genom verksamhetsområdet Ung kommunikation en permanent del av Reaktor Sydosts verksamhet. (Reaktor Sydost, 2011) De värderingar som lyfts fram inom Reaktor Sydost har ett starkt släktskap med de värderingar som kom att bli viktiga för Tech Group och även fortplantas in i det blivande Nätverket SIP. Kulturuttryck och rätten för unga att göra sig hörda på sina egna villkor, det egna berättandet och mångfald är exempel på värderingar som kompisnätverket på samma sätt som Reaktor valde att göra till utgångspunkt för olika projekt. Det gäller även inställningen att låta verksamheter växa fram på ett tillåtande sätt. Deltagargenerering ses som en viktig princip och ett uttryck för vad kreativitet kan innebära. Till lika är ambitionen att förändra genom berättelser, att opinionsbilda och påverka och att få investeringar att smitta av sig i gränslandet mellan offentlig och privat sektor något som känns igen i många av de projektsatsningar som kompisnätverket initierade under de kommande åren. I Reaktor Sydost fann kompisnätverket en viktig inspiratör och möjliggörare. Det finns naturligtvis fler offentliga satsningar och projekt, enskilda personer och även privata verksamheter som har varit viktiga för kompisnätverket och deras projekt. De två organisationer som tas upp i denna inledning, Onset och Reaktor Sydost, får fungera som exempel på organisationer eller mötesrum som har lagt grunden för de aktiviteter som så småningom kom att bli Tech Group.

57

En vilja att förändra Verksamheten med LAN fortsatte under sommaren år 2000. LAN nummer 10 arrangerades på Onset och här skedde även en föreläsning i samband med tillställningen. Samtidigt började diskussioner ta fart kring vad som kan göras åt jämställdheten inom den framväxande LAN- kulturen. ”Det satt ju bara killar bakom skärmarna och vi tyckte att en förändring var tvungen att ske”, kommenterar Sofie i Smålandsposten (2010-02-04). ”En normal LAN-förening har 200–350 medlemmar och det är ovanligt att det finns så många som två tjejer med i föreningen” konstaterar Evelina, Tech Groups dåvarande ordförande, i ungdomsstyrelsens rapport New Game- om unga och datorspel (Ungdomsstyrelsen, 2006, s. 72). Evelina skriver i Ungdomsstyrelsens rapport Ung 2004 om hur hon och andra i hennes närhet upptäcker att något tycks accelerera i den nya digitala ungdomskulturen. ”Tekniken runt omkring oss ägs av killarna. Hur ofta ser jag inte killar som kör bort tjejer från datorn för att visa ’hur man egentligen ska göra’. Lika ofta kvider normalt sett modiga tjejer ’jag kan inte/ jag vet inte hur man gör/ jag törs inte’ inför en ny teknisk uppgift. När hörde du en tjej med stolthet berätta om innehållet i sin dator senast? Är den sortens snack förbehållet killar. Datorspel är ett annat klassiskt exempel. De tillverkas för, av och med killar. Om du vill ha tjejfigurer i Counter-Strike, ett av världens mest populära datorspel får du på ett omständligt sätt ladda ner henne från nätet. Och hon finns att välja på i många varianter, i minimal bikini, kort kjol eller hör och häpna i vanliga militärkläder precis som hennes kollegor som redan finns i spelet när man köper det.” (Ungdomsstyrelsen, 2004, s. 121) Evelina fortsätter med att konstatera att den digitala världen bara är en spegling av den verkliga världen. ”Problemet är bara att här erbjuds ingen motbild till det totalt fria och ansvarslösa och om det någon gång undantagsvis skulle göra det är det enkelt att surfa vidare till nästa sida.” (Ungdomsstyrelsen, 2004, s. 121) Den ”spegling av den vanliga fysiska världen” som den digitala världen är ger även anledning att fundera över frågor som rör demokrati, medbestämmande och LAN kulturens hierarkiska strukturer. Personer i och kring kompisnätverket anser att:

58

”demokratin i LAN-föreningar ofta är något eftersatt. Vanligen är det de personer som en gång startade föreningen som styr verksamheten. De kallas för LAN:ets admin eller crew och arrangerar aktiviteterna. Övriga medlemmar är bara med i föreningen för att gå på LAN. Den kommunikation som finns mellan LAN:ets admin eller crew och deltagarna äger oftast rum på hemsidans forum eller på IRC-kanalen. Där kan LAN:ets crew läsa vad deltagarna tycker och efter diskussioner sker ofta en omröstning för att se hur föreningen ska agera i frågan. Men de flesta är inte aktiva i diskussionerna och det är få medlemmar som deltar i föreningarnas årsmöten. Medlemmarna utövar istället makt genom att lämna föreningen och gå till ett annat LAN om de inte är nöjda med aktiviteterna.”(Ungdomsstyrelsen, 2006, s. 71-72) Dessa och liknande diskussioner tog alltmer plats i kompisnätverket och blir så småningom utgångspunkt för olika typer av tänkbara projekt.

Dialog med samhället Under 2001 fortsatte verksamheten att kretsa kring LAN. Deltagarantalet på arrangemangen steg. Onset blev för litet och en skola började användas som plats och lokal. I maj år 2001 ordnades, inom ramen för projektet Subway och i samverkan med Onset, en utbildningsträff i digitala medier och omvärld, minns Stefan. Ett 20-tal beslutsfattare från regionen närvarade. En dialog med samhället inleddes. Den fortsatte på LAN nummer 14 då lokala politiker var särskilt inbjudna. Stefan beskriver ur sitt och Onsets perspektiv att det blev allt tydligare att det började växa fram en verksamhet som var mer riktad mot samhället som helhet. Ett uttryck för den samhällsinriktade delen blev den än så länge informella föreningen ”Grrl Tech”. Frågor som handlade om demokrati, värderingar och jämställdhet inom den digitala ungdomskulturen blev utgångspunkt för en rad projekt och enskilda events. I november 2001 gav Grrl Tech ut sitt första nyhetsbrev, minns Stefan. Ungefär samtidigt skapades Grrl Techs logga, en mun med glimmande huggtand. På ett motsvarande sätt skapades projektet/föreningen Boy Tech med inriktning för och mot killar (som snart gick i graven eftersom killarna hellre ville heta Tech World) och föreningen Real Tech. Real Tech samlade på ett tydligare sätt upp det klassiska entreprenörskapstemat, dvs. företagande som ett medel för att ge uttryck för sina egna idéer och drömmar. ”Inom Real Tech får unga konkret hjälp med att starta företag. Här handlar det om att fylla i blanketterna från Skatteförvaltningen,

59

komma igång med bokföringen och skicka den första fakturan.” (Nätverket SIP, 2012b) Alla dessa verksamheter kom snart att samlas under namnet Tech Group.

Engagemang och kritik Föreningsformen var en naturlig organisation för såväl spelintresset runt butiken Onset och de LAN som arrangerades, liksom för de mer politiskt eller samhälleligt inriktade projekten. Personer i Nätverket SIP uttrycker samtidigt en kritik mot föreningsformen som formell arena för den nya digitala kulturen. Ett engagemang och ett deltagande paras med en samtidig kritik mot vad som görs och hur det görs. Kritiken riktas inte mot någon eller något annat, den kommer snarare inifrån med tanke på att den riktas mot just det som engagerar och som nätverket är en del utav. Evelina utvecklar kritiken när hon säger att: ”LAN-föreningar passar inte in i den traditionella föreningstanken och förresten tycker jag att hela föreningstanken är överskattad (…).Föreningsmodellen gjordes på 1800-talet och det är dags att hitta på något annat. Jag tror mer på nätverk där man får stöd för sina idéer. Jag vill att vår organisation ska utvecklas i en riktning där våra medlemmar får mervärde, har inflytande och kan utvecklas som personer. Jag vill egentligen inte ha medlemsföreningar utan demokrati i Tech Group. Fast egentligen är väl LAN-föreningarna inte värre än idrottsföreningar till exempel. Även i fotbollsföreningar och ridföreningar är det en liten grupp som styr verksamheten och många som utövar. Min poäng är att föreningsformen ofta tas för given som det bästa sättet att organisera ungas engagemang. Men jag tycker att vi måste hitta andra, bättre sätt.” (Ungdomsstyrelsen, 2006, s. 72-73)

Nationellt genomslag I januari 2002 anordnades LAN nr 16 med över 200 deltagare på en skola, minns Stefan. Lokalpressen uppmärksammade händelsen på en löpsedel. I februari 2002 skickade Grrl Tech in en ansökan om finansiering till Ungdomsstyrelsen där medel så småningom beviljades. En egenproducerad tidning, Grrl Tech News kom ut med ett första nummer i maj. Fler ansökningar om medel gjordes som var beloppsmässigt såväl stora som små. Bland annat ansökte Grrl Tech/Tech Group om stöd från den globala företagsjätten Microsoft och beviljades 10 licenser på mjukvaran Windows och Office. De föreningar som

60

vuxit fram hade möjlighet att ha egna anställda. Evelina arbetade under en period heltid för Tech group, Grrl Tech och Reaktor sydost. Fram mot sommaren 2003 beviljades Grrl Tech statligt stöd från ungdomsstyrelsen, ett s.k. särskilt bidrag. ”Att vi fått dessa pengar innebär ett mycket stort erkännande av det vi gör för tjejer - både för ökat teknikkunnande och ökad jämställdhet”, kommenterar Evelina i Smålandsposten som uppmärksammar händelsen (Leo, 2003-06-28). Det Växjöbaserade Grrl Tech beskrivs i artikeln som ”Sverigeunikt”. När årsmötet hölls i februari 2003 så konstaterar Stefan att 17 studiecirklar och 23 kulturarrangemang har genomförts. Grrl Tech firade sin ettårsdag som en av 9 föreningar inom ramen för paraplyorganisationen Tech Group. Arbetet uppmärksammades allt mer och Tech Group framstod på nationell nivå som något intressant och unikt. Flera medlemmar i Tech Group hördes och syntes i nationella kartläggningar och rapporter. I augusti 2004 åkte t.ex. en personalgrupp från Tech Group till Stockholm för att träffa Ungdomsstyrelsen, Nutek och Statens kulturråd. Ett viktigt bidrag till det var det arbete som genomfördes i projektet Kick Ass som finansierades av allmänna arvsfonden. Inom projektet vidareutvecklades jämställdhetsarbetet (eller tehdllätsmäj som Grrl Tech väljer att kalla det för att signalera att det gäller att bryta mönster och tänka baklänges).

Dialog och action som utvecklingsmetod Personer i Tech Group berättar mer utförligt om tankarna som låg bakom såväl Grrl Tech som projektet Kick Ass i rapporten Ung 2004 (Ungdomsstyrelsen, 2004, s. 121), en rapport med textbidrag från Ungdomsstyrelsen, skolverket med flera. Tech Group har författat det sista kapitlet som tar upp jämställdhet. ”Vad kan vi då göra för att bekämpa ojämställdheten som tycks accelerera i den digitala ungdomskulturen? Vilka radikala grepp kan vi använda för att väcka liv i jämställdhetsdebatten och verkligen börja förändra hur situationen ser ut? Efter att ha funderat och diskuterat har jag kommit fram till att det enda som hjälper är dialog och action. Det värsta av alla alternativ eftersom det kostar tid, pengar och engagemang.” ”Dialog och action” skulle enligt min tolkning kunna förstås på följande sätt. Genom att med utgångspunkt i det egna intresset handla (action) och samtidigt värna en öppenhet inför andra, dvs. ett offentliggörande av det som görs (dialog), så skapas förutsättningar för att nya frågor som kräver uppmärksamhet framträder. En utforskande process har satts igång. Nätverket SIP som nätverksorganisation är i sig självt ett resultat av en sådan process. Ett gemen-

61

samt intresse för dator-LAN samlar olika människor. Diskussioner kring det som man gör tillsammans, vad man skulle kunna göra tillsammans och vilka hinder och möjligheter som omgärdar det som görs just nu och det som man vill göra, medför att verksamheten utvecklas. Steget från dator-LAN till jämställdhet är inte långt. Tvärtom, hela samhället finns, som Evelina uttrycker det, representerat i den spegling av verkligheten som ett organiserat datorLAN är. Samtidigt är det tydligt att görandet är centralt i den utvecklingsmetod som Tech Group praktiserar. ”Inom Grrl Tech och Kick Ass arbetar vi hela tiden med konkret handling”, konstaterar Tech Group. De skriver vidare om den frustration som ledde till att projektet Kick-ass utvecklades. ”Vi vill inte prata om jämställdhet utan göra samhället jämställt. Vi vill använda Tech Groups inriktning på digitala medier och entreprenörskap för att hitta nyskapande sätt att leka fram och testa nya metoder som på ett roligt och effektivt sätt påverkar den accelererande ojämställdheten inom den digitala ungdomskulturen (…). Projektet kommer också att rikta in sig på att fylla de luckor där språket inte räcker till. Att kalla sig feminist är naturligtvis positivt, men ordet är förbehållet väldigt få människor. Ordet jämställdhet är inte lika starkt laddat men anses vara lite småtöntigt. Och om vi ska komma framåt i utvecklingen måste vi kunna använda ord för att prata om saken. Bristen på bra ord ska väl knappast få vara den faktor som hämmar utvecklingen?” (Ungdomsstyrelsen, 2004, s. 122- 124) Vad hände inom projektet Kick Ass? Projektets bakgrund, de arbetsmetoder som användes samt projektets resultat beskrivs utförligt på den hemsida som skapas. De arbetsmetoder som använts illustrerar hur dialog och handling leder till att nya processer och produkter utvecklas. ”- Vi granskade micro-loggar i Stockholm, Göteborg, Växjö, Kalmar, Luleå. - De klassiska härskarteknikerna var för få så istället skapades hela sexton nya beteendeprinciper. Dessa använder vi vid utbildningar och diskussionsträffar. - Flera spånträffar har skett där deltagarna först får en miniutbildning i jämställdhet och därefter får spåna fritt om vilken verksamhet som ska genomföras. - Genom Support fick både ledare och aktiva inom Tech Group ett ”peptalk” med en Supporter. Det pratas om hur man känner sig, hur saker upplevs, hur det är just nu och vad man vill. - Varför är det så få tjejer på LANen? Vi ställde den och andra liknande frågor till ett tiotal unga LAN-arrangörer i Sydost- regionen.

62

Tanken var att få arrangörerna själva att tänka till i frågan samt snappa upp idéer om hur man kan faktiskt kan förändra situationen. - Unik intergalaktisk jämställdhetsplan togs fram. Den har coolt språk, sköna färger, nice format och med science fiction-tema. - I skrivarstugan har texter författats med jämställdhetsinriktning. Det har skrivits om spelande, skolan, pornografi och tjejer på LAN. - Korta filmsekvenser har spelats in där olika situationer ur vardagen fångats som kan användas som underlag för att prata om jämställdhet.” (Tech Group, 2010) Parallellt med en rad projekt som tydligt var inriktade mot jämställdhet så pågick andra typer av projekt. Exempelvis genomfördes under 2004 projektet Miki-wiki där intresset riktades mot att utveckla och skapa prototyper för nya användarlösningar kopplade till den digitala tekniken. I mars 2004 firade Grrl Tech sin tvåårsdag med kalas och specialgjord tårta, minns Stefan. Detta år tog även Tech Group emot sina första praktikanter. Under året 2004 anställdes flera personer på procent och timmar i Tech Groups verksamheter. Den växande verksamheten behövde administreras och personer anställdes för att arbeta med ekonomi, administration och formgivning. När medlemsantalet år 2004 översteg 1000 medlemmar så bildade Tech Group ett riksförbund vilket innebar att föreningen fick ett grundstöd från Ungdomsstyrelsen på 500 000 kr per år (Ungdomsstyrelsen, 2006). Dessutom finansierades verksamheten via bidrag från landstinget. Denna grundfinansiering kompletterades med mer tidsbegränsad projektfinansiering som huvudsakligen kom från stiftelser och myndigheter som stödjer ungt entreprenenörskap, exempelvis Allmänna Arvsfonden, Nutek (nuvarande Tillväxtverket), Europeiska socialfonden och Stiftelsen Framtidens Kultur.

Tillbakablick och ombildning 2005 startade projektet Real Life som finansierades av ESF (Europeiska socialfonden). Det var det hittills största projektet i termer av finansiering. Medlen möjliggjorde ett byte av lokal, från en lägenhetsliknande lokal (på 2,5 rum) i centrum, till en större lokal på 300 kvm i ett relativt nybyggt hus utanför stadskärnan. Real Life hade arbetsmarknad och entreprenörskap som övergripande tema och samlade upp Tech Groups verksamheter och de erfarenheter som hade byggts upp över åren. Lärande är ett tema som nätverket utvecklade vidare på ett sätt som är starkt inspirerat av metoder som använts i tidigare projekt. Huvudprincip är att deltagarna själva såväl producerar som konsumerar kunskap på ett sätt som ges uttryck i beskrivningen av delprojekten ”Unga lär unga” och ”Unga för unga”. Unga lär unga beskrivs som en utbildnings- och folkbildningssatsning där unga själva utbildar andra unga i sådana ämnen som de själva brinner för. Unga för unga var ett stödprojekt där

63

äldre unga stödjer yngre ungdomar som kan ha det lite svårt och jobbigt på olika sätt. Intresset för utbildning vidareutvecklades i kommande projekt. Samtidigt stärktes samarbetet med den etablerade och mer formella utbildningsvärlden. Flera medlemmar i Tech Group beskriver hur väl de känner att de passar ihop med folkbildningsorganisationer. Värderingar, arbetssätt och visioner överensstämmer väl. Under de kommande åren inleddes ett nära samarbete med en lokal folkhögskola vilket också blev en grund för att utveckla mer formella kurser på folkhögskolenivå. Mellan åren 2005 och 2006 ökade Tech Groups intäkter från cirka 1,5 miljoner år 2005, till cirka 4, 3 miljoner kronor år 2006. Den snabba expansionen upplevdes som positiv, men den medförde också problem. Inte minst tilltog behovet av administration. ”Fokus under året har legat på att öka vår kunskap om ekonomi och försäkringar”, konstaterar riksförbundsstyrelsen i verksamhetsberättelsen år 2006 (Nätverket SIP, 2006). Behovet av personer som är engagerade och villiga att driva verksamheten framåt blev större i takt med ett ökande antal arbetsuppgifter. Det pågick en ständig jakt på personer som kunde tänka sig att vara med och arbeta i verksamheten. Mitt i den till synes turbulenta utvecklingen kämpade förbundsstyrelsen för att hitta sin roll i vad som hade blivit en mycket komplex organisation. I verksamhetsberättelsen beskrivs hur sökandet efter ett nytt namn ledde fram till insikten att en ny organisation behövde formas. Under åren 2005 och 2006 skedde en omorganisering av Tech Group. Den handlade om att få överblick och en känsla av kontroll efter några år av ganska otyglad tillväxt. Vad gör Tech Group och vad vill Tech Group göra? Hur ska medlemmarna bygga vidare på det som har åstadkommits? Tech Group konstaterar i sin verksamhetsberättelse att: ”Nu när vi börjar få lite bättre koll på vad vi vill med förbundet är det dags att ta några konkreta strategiska beslut för att vi ska börja kunna verka utåt i full skala. Vi står så himla nära kanten nu, det är bara ett namnbyte, utveckling av smörgåsbordet och lite annat smått och gått kvar innan vi kan flyga på riktigt. Det här blir ett milstolparnas år! Let’s strike a pose!” Ett första steg var att genomföra ett namnbyte. Tech Group blev nätverket Samhällsförändring i Praktiken (SIP). Medlemmarna funderade också på hur verksamheten skulle organiseras. Svaret blev att gå från en organisation till fyra nya organisationer, alla samlade under ett inofficiellt paraplynätverk (Nätverket SIP). Det gamla Tech Group delades upp i Booster riksförbund som stöttade föreningar och den ideella föreningen Projektor som drev projekt. Föreningen Grrl Tech hade tagit steg mot att bli en egen organisation i nätverket. Dessa tre föreningar startade gemensamt den ekonomiska föreningen PIX (Papper, Igelkott och Xylofon).

64

Nätverket Samhällsförändring i Praktiken Under åren 2007 till 2010 vidareutvecklades Nätverket SIP i sin nya form. Antalet personer i och kring föreningen ökade och det tycks som om en något större del av arbetet handlade om att skapa struktur i spåret av den nya ombildningen. SIP anställde en teknikansvarig och hade fortfarande tjänster som var inriktade mot ekonomi, administration och informationsspridning (informatör). Nätverket SIPs finansiering som i huvudsak bestod av statliga bidrag var starkt kopplad till verksamhetens olika tidsbegränsade projekt, även om en grundplåt utgjordes av mer permanent finansiering som utgick till riksförbundet och baserades på antalet anslutna medlemsföreningar. Det innebar att verksamhetens medel pendlade kraftigt över åren. Tabell 2 Rörelsens intäkter år 2005-2008 År 2005 2006 Verksamhetens Intäkter, SEK

1 665 562

4 290 540

2007

2008

4 194 364

1 725 199

Källa: Nätverket SIP (2006) och Booster (2009).

Samtidigt som verksamheten utvecklades i samma riktning som tidigare genom riksförbundet Booster, föreningen Grrl Tech och en rad nya projekt inom områden där nätverket redan hade erfarenhet och kompetens (digitala media, generationsmöten, entreprenörskap och jämställdhet) så växte en rad nya inriktningar successivt fram. Ett sådant ”spår” möjliggjordes av ett ökat samarbete med folkbildningsorganisationer på lokal och regional nivå. Under 2006 genomfördes en förstudie kring projektidén ”Entreprenörskapsfolkhögskola”, dvs. en undersökning av möjligheten att starta upp en folkhögskola med inriktning entreprenörskap, alternativt hitta en etablerad folkhögskola som samarbetspartner för en sådan utbildning. Under 2006 inleddes kontakter med Folkbildningsrådet i frågan. En förstudie genomfördes med finansiering från Länsstyrelsen och Landstinget. Målsättningen var att under 2008 starta verksamheten i form av en ettårig kurs i entreprenörskap i samarbete med en existerande folkhögskola på plats i Växjö. Målsättningen kom så småningom att infrias. Hösten 2008 sjösattes kursen ”Samhällsentreprenörer” för första gången. En lokal folkhögskola var huvudman, men personal på Nätverket SIP organiserade och ledde utbildningen som bedrevs i Nätverket SIPs lokaler. Samarbetet med folkhögskolan utvecklades under de kommande åren och fler kurser utvecklades efter samma princip med utgångspunkt i Nätverket SIPs intresseområden. Inriktningarna blev, förutom entreprenörskap, flexibelt lärande och funktionsnedsättningar. Inom ramen för den ekonomiska föreningen PIX utvecklade och

65

genomförde Nätverket SIP dessutom egna kurser inom området sociala medier. Ett annat spår var arbetet med att organisera internationella ungdomsutbyten. Europeisk volontärtjänst (EVS) finansieras av Europeiska Unionen och vänder sig till ungdomar mellan 18-30 år. Kommuner, organisationer, lokala projekt, församlingar med flera kan ta emot volontärer från andra länder eller skicka ungdomar från Sverige. Nätverket SIP inledde en verksamhetsgren där de både sände iväg svenska volontärer och tog emot volontärer från Europa med partnerländer. 15 volontärer verkade inom Nätverket SIP och andra organisationer i Kronobergs län under 2007, minns Stefan. Erfarenheterna som byggdes upp kring volontärutbyten och internationella utbyten fördes 2010 vidare in i arbetet med att bygga upp organisationen ”Globala Kronoberg” (Nätverket SIP, 2012c). Ett annat område som växte fram handlade om funktionsnedsättningar. I början av 2008 kom Stefan och Nätverket SIP i kontakt med Pia som är utbildad interaktionsdesigner och egenföretagare. Pia har själv en funktionsnedsättning. Olika projektförslag diskuterades med Pia, projektmedel söktes för olika idéer som kom upp och ett gemensamt arbete sattes igång genom en förstudie i väntan på besked från finansiärer. Kontakterna med Pia och förstudiearbetet ledde fram till en projektplan som skickades till allmänna arvsfonden. Projektet som hade växt fram gavs benämningen ”Inkubator Funktionsnedsättning”. Namnet omvandlades snart till ”Funkibator”. I väntan på att ansökan skulle behandlas så fortsatte Pia, Stefan och andra personer i Nätverket SIP att utveckla verksamheter med inriktning mot funktionsnedsättning. Pia producerade två rapporter. En ”Kartläggning av digitala kommunikationsverktyg för folkbildning och distansstudier” (Hammargren, 2008) och en rapport som belyste ”Struktur, organisation och finansiering av folkbildning med fokus på funktionsnedsättning” (Hammargren, 2009). Genom det pågående samarbetet med den lokala folkhögskolan kunde Pia utveckla distanskursen ”Funktionsnedsättning i det nutida samhället”. Samtidigt spelade Pia in ett antal filmer som på olika sätt tog upp funktionsnedsatta personers situation i samhället. Filmerna sändes senare på Öppna kanalen, en lokal och medlemsägd TV- kanal. I december 2009 beviljades projektet Funkibator finansiering från Arvsfonden. Arbetet med att bygga upp verksamheten kunde börja på allvar. Metoden var nu liksom tidigare att sätta igång många aktiviteter på samma gång och låta det ena ge det andra. Allt arbete dokumenterades och redovisades på den hemsida som skapades i anslutning till projektet. Fem år efter ombildningen av Tech Group till Nätverket SIP så framträder en i stora delar förändrad organisation. Det gamla Tech Group som fanns kvar i form av riksförbundet Booster valde 2010 att lämna Nätverket SIP. Samtidigt har nya verksamhetsinriktningar vuxit fram. Nätverket SIP beskriver sig fortfarande som ett annorlunda och unikt paraplynätverk som har sin bas i södra Sverige. På sin hemsida ger Nätverket SIP följande beskrivning av sin verksamhet just nu (Nätverket SIP, 2012a):

66

”Nätverket SIP arbetar med samhällsförändring i praktiken genom att uppmuntra entreprenörskap och personlig utveckling för de som vill göra samhället mer tillgängligt och demokratiskt. Detta gör vi med hjälp av nya medier och ny teknik samt genom kunskapsdelning och kompetensutveckling.”

Prisade av samhället Under åren har Tech Group och Nätverket SIP tilldelats en rad priser för enskilda projekt eller för en hel verksamhetsinriktning. Av jämställdhetsrådet fick Nätverket SIP Kronobergs Läns jämställdhetspris år 2009. Jämställdhetsrådet motivering lyder: "Genom ett flexibelt och engagerande arbetssätt uppmuntrar Nätverket SIP unga människors företagsamhet och entreprenörskap där särskilt unga kvinnor fått ett stöd i att växa. Nätverket SIP har varit inspiratör i arbetet med Bevisboken, en skrift om jämställdhet som främst vänder sig till unga män, samt till bildandet av föreningen Grrl Tech där fokus ligger på hur jämställdhetsarbetet kan bedrivas på bred front." (Smålandsposten, 2010-02-03) Sofie på Nätverket SIP fick även ett jämställdhetspris av Växjö Kommun år 2010. Pia tilldelades Växjö Kommuns tillgänglighetspris år 2009 för sitt arbete med tillgänglighetsfrågor. Hon fick priset samtidigt som projektet Funkibator tilldelades finansiering från Allmänna Arvsfonden. Av Tillväxtverket fick Nätverket SIP år 2009 ”European Enterprise Awards” för sitt arbete med ett omfattande och inkluderande entreprenörskapsbegrepp. Efter att i ovanstående avsnitt ha fokuserat på Nätverket SIPs praktik som organisatör av utvecklingsprojekt följer nedan ett avsnitt som handlar om några av de värderingar som nätverksorganisationens medlemmar kommunicerar såsom centrala för verksamheten.

Nätverket SIPs värdegrund Nätverksorganisationen har genom åren producerat texter och bilder som artikulerar de värderingar och attityder som SIP i och genom sin verksamhet vill stärka hos sina deltagare. Ett tydligt exempel är de seriestrippar som nätverket har låtit producera. Nätverket SIP symboliseras här av Pyret, en glad huvudfoting. I 36 bilder beskriver Pyret sig själv, sina ambitioner och ideal och sina relationer till omgivningen.

67

Jag stötte tidigt på seriestripparna om Pyret. De fanns vid forskningsprojektets inledning att beställa på Nätverket SIPs webbshop och de ingick i det presentationsmaterial som SIP lämnade ut till besökare och nytillkomna deltagare i verksamheten. Jag tilldelades själv ett sådant presentationsmaterial vid ett av våra första möten. När jag ett halvår in i forskningsprojektet upplevde att jag hade svårt att förstå min samarbetspartner och de projekt som jag deltog i tillsammans med personer från Nätverket SIP, sökte jag efter svar hos Pyret. Jag bad också Stefan att i text kommentera seriestripparna. Stefan skickade över ett dokument där han under varje bild skrev en förklaring i text. Bilderna om Pyret, tillsammans med Stefans kommentarer blev på många sätt klargörande för mig. Jag förstod exempelvis att Nätverket SIP är vana vid att mötas av en omgivning som inte omedelbart förstår vad SIP är och vad de gör. Figur 2 Vem tänker konstigt?

Källa: Internt inspirationsmaterial Nätverket SIP.

”Det tar ett halvår innan man förstår SIP”, berättar Sofie för mig vid flera tillfällen under våra inledande kontakter. Hon berättar samtidigt att det är arbetsamt att gång på gång förklara för andra vad SIP är för typ av organisation och hur det fungerar där. Syftet med bilderna om Pyret är att de ska vara en hjälp vid sådana tillfällen. Seriefiguren Pyret har en inställning och en attityd som representerar ett ideal som Nätverket SIP vill frammana hos sina medlemmar och deltagare. En redogörelse för vem Pyret är fungerar samtidigt som en redogörelse för hur Nätverket SIP vill uppfattas av andra. I det kommande avsnittet används bilderna om Pyret för att göra en tolkning av de värderingar och ideal som ligger till grund för den verksamhet som bedrivs inom ramen för Nätverket SIP.

Med den enskilda människan som utgångspunkt Utgångspunkten för de satsningar som sker inom ramen för Nätverket SIP tycks ofta vara den enskilda individens upplevda problem. Det kommer personer till SIP med idéer som är sprungna ur problem eller möjligheter som de själva upplever. Det kan handla om så olika saker som funktionsnedsättning,

68

att komma igång med ett eget företagande eller psykisk ohälsa. Nätverket SIP arbetar, utifrån sina tidigare erfarenheter och genom sin organisation, för att skapa förutsättningar för dessa individer att utveckla sina idéer och utveckla sig själva. Föreställningen om vad samhällsförändring kan vara inryms inom denna till synes enkla vision. Stefan diskuterar frågan ”vad är nästa samhälle?” på sin blogg (Johansson, 2008); ”Ja då har vi haft bondesamhället, industrisamhället, informationssamhället, kunskapssamhället och kanske även det digitala samhället. Men sen då!? Vad kommer sen? Vilket är nästa samhälle som kommer? Om jag får gissa och önska så är det någon sorts personlighetsutvecklingssamhälle. Där helt plötsligt människor börjar förstå att man inte kan förändra med hjälp av teknik, information, kunskap "utanför" människan. Utan där helt enkelt var enda individ på personnivå är helt avgörande och där man måste arbeta inne i människan istället.” Nätverket SIP som nätverksorganisation skulle kunna förstås som en länk mellan den enskilda individen och den samhälleliga strukturen. Personer inom Nätverket SIP har över tiden byggt upp kontaktvägar och relationer till olika institutioner i samhället. Den som hamnar hos Nätverket SIP landar samtidigt i en infrastruktur av människor, tips, idéer, kontaktvägar och resurser. Riktningen på de aktiviteter som genomförs är enligt min tolkning tydlig. De går i regel från den enskilde individen i riktning mot de samhälleliga strukturer som kan hjälpa eller vara i vägen. På så sätt blir gräsrotsorganisering eller underifrån rörelse meningsfulla metaforer för att gestalta Nätverket SIPs projekt och verksamheter. Bilderna om Pyret illustrerar i många fall mötet mellan den enskilda människan (som representeras av Pyret) och den värld som hon är en del av.

69

Figur 3 Pyret som ville förändra världen

Källa: Internt inspirationsmaterial Nätverket SIP.

Marginaliserade grupper och praktiker Nätverket SIPs medlemmar ger i anslutning till olika projekt uttryck för en ambition att särskilt rikta sig till målgrupper och mot frågeställningar som upplevs som marginaliserade i något avseende. Tech Group växte fram kring ett gemensamt intresse för digitala medier och spel. En viktig utgångspunkt för föreningens arbete var att den digitala ungdomskulturen i det övriga samhället möttes av okunskap och bristande uppmärksamhet. Ungdomar blev tidigt en självklar målgrupp för den samling ungdomar som själva samlades inom ramen för Tech Group. Ungdomar är en grupp i samhället som kan definieras just med utgångspunkt i att de inte har samma rättigheter och möjligheter som vuxna att ta del av samhällets beslutsprocesser. På dessa sätt är en upplevd marginalisering en viktig utgångspunkt för Nätverket SIPs verksamhet. Den tar sig uttryck i konkreta projekt. Ett exempel är projektet ”Kulturhus utan väggar” som pågick under åren 2007-2008 med finansiering från stiftelsen Framtidens Kultur. Det var en tvåårig satsning med syfte att stödja ny och annorlunda kultur som annars skulle kunna ha svårt att få stöd på konventionellt sätt. Ur Kulturhus utan väggar föddes tanken på att skapa ”Runda Bordet”, en samverkansgrupp som skulle hjälpa unga på olika sätt. Precis som i projektet Kulturhus utan väggar uttrycktes visionen i termer av att stötta ”sådant som ingen annan i samhället fångar upp eller har förmåga att fånga upp” (Nätverket SIP, 2010a).

Med den engagerade och handlande människan som ideal Nätverket SIP betraktar entreprenörskap som ett av sina huvudsakliga intresseområden. Det är ett område som nätverksorganisationen har valt att

70

”vara för” på ett bejakande sätt. Bilderna av Pyret kan förstås som en illustration av hur entreprenörskap tolkas och används av SIPs medlemmar. Den förändringsinriktade ambitionen, dvs. viljan att tänka nytt och förändra lyfts fram i flera bilder om Pyret. Figur 4 Vi måste tänka nytt!

Källa: Internt inspirationsmaterial Nätverket SIP.

En konstruktiv handlingskraft, ett engagemang och ett fokus på möjligheter, är den förmåga och de värderingar som entreprenörskapet ska hjälpa till att frammana hos Nätverksorganisationens medlemmar och målgrupper. Pyret är ett lekfullt och fantasifullt barn (eller en ungdom) som rör sig i en delvis oförstående vuxenvärld som tycks ha fastnat i sina strukturer. Med ett gott humör, en stor portion självförtroende och med kepsen kaxigt bak och fram vill Pyret övertyga den vuxna omgivningen om att han/ hon klarar av mycket mer än vad man kan tro. Figur 5 Klarar du verkligen av det där?

Källa: Internt inspirationsmaterial Nätverket SIP.

71

En positiv inställning är viktig tillsammans med en beredskap på att se och skapa möjligheter i situationer. Bilden av att allt är möjligt kommuniceras av Pyret i flera bilder. Pyret kan göra precis vad han/hon vill. Figur 6 Ingenting är omöjligt

Källa: Internt inspirationsmaterial Nätverket SIP.

Pyret väljer att arbeta för att framkalla positiva och behagliga känslor och intryck hos dem som hon/han möter. Pyret arbetar ambitionsmässigt med uppmuntrande stöd, positivt bejakande, inspiration, nyfikenhet, lust och glädje snarare än med chock, förödmjukelse eller provokation. Ambitionen är att skapa en lekfull och lätt känsla av att det är roligt och kul, av att den enskilda individen har potential och är värdefull. Även det som har inträffat gestaltas ofta som början på en ännu inte avslutad process som kan leda fram till något bättre. ”Det blev bra” konstaterar Pyret samtidigt som han/hon enligt min tolkning ger uttryck för en slags princip eller ett ideal: det är bättre att fokusera på och lyfta fram det som är positivt, du kan aktivt välja att tolka det som har inträffat och du kan själv tilldela det en mening och betydelse. Figur 7 Vad bra det blev!

Källa: Internt inspirationsmaterial Nätverket SIP.

Självförtroende, en positiv grundinställning, uthållighet, lekfullhet och fantasi är således exempel på personliga egenskaper som kännetecknar Pyret. Sådana egenskaper kommuniceras också av verksamhetsledare och projektledare på Nätverket SIP. ”För mig drivs en entreprenör av passion, lust, vilja, någon form av intensiv känsla” skriver Karin som arbetar som projektledare på Nätverket SIP, när jag ber henne att i text skriva ned sin tolkning av

72

entreprenörskap3. Hon fortsätter, ”enligt min mening behöver man ödmjukhet, empati, ansvarskänsla, glöd, vilja och bra människor runt omkring sig”. EliseMarianne, en annan av Nätverkets SIPs projektledare, skriver att ”det någorlunda gemensamma (…) är att det finns ett perspektiv om att förändra/påverka/glädja/sprida kunskap om/i samhället”. Känslor och attityder som kopplas till passivitet, konformism, hjälplöshet, undergivenhet eller uppgivenhet uppmuntras inte. Handling och aktivitet i förhållande till de möjligheter som samhället erbjuder och som individen själv skapar lyfts fram som en viktig målsättning och som ett medel för personlig utveckling och förändring. Personer som jag träffar i Nätverket SIP visar genom sina handlingar och i sina samtal med mig att handlingskraft och skapande är någonting som uppmuntras och värderas högt. ”Hellre snabbt än perfekt” är en slags princip som används inom nätverksorganisationen. Det finns annorlunda uttryckt en ambition att uppmuntra och frammana företagsamhet i de projekt som SIP genomför och hos de deltagare som på något sätt blir en del av SIPs verksamhet. Pyret ger uttryck för det på när han/hon funderar på om ”vi ska prata eller göra” och när han/hon uppmuntrar till ”tempo” och ”action” i projektarbeten. Det är lika bra att sätta igång-NU. Figur 8 Ska vi prata eller göra?

Källa: Internt inspirationsmaterial Nätverket SIP.

Entreprenörskapsbegreppet lyfter generellt fram den handlingskraftiga, konstruktiva och aktivt påverkande människan som ideal, på gott och på ont. Att se och agera på möjligheter är en central aspekt av ett entreprenörskap så som det förstås inom de flesta skolbildningar och perspektiv. Shane och Venkataraman (2000, s. 218, min översättning från engelskan) bygger upp sin

3

Fyra projektledare i Nätverket SIP skriver på förfrågan från mig och min huvudhandledare ned sina tankar om utbildning och entreprenörskap i textform. Materialet används som underlag till ett bokkapitel om utbildning i entreprenörskap på universitet och folkhögskola (Johansson & Rosell, 2012).

73

inflytelserika, men också ifrågasatta, definition av entreprenörskap kring hanteringen av existerande men oexploaterade möjligheter: ”fältet omfattar studiet av källor till möjligheter, processen då de upptäcks, utvärdering och exploatering av möjligheter; och den uppsättning individer som upptäcker, utvärderar och exploaterar dem.” Entreprenören betraktar sin omgivning som formbar och agerar med utgångspunkt i en sådan föreställning (Johannisson, 2005). Bjerke och Karlsson (2011) talar om den entreprenöriella medborgaren som kännetecknas av att ”inte bara vara”, utan ”agerar som om”. På dessa sätt är entreprenörskap ett användbart begrepp i Nätverket SIPs verksamhet. Det fångar upp en önskan om att den enskilda individen på ett konstruktivt sätt kan bidra till en utveckling. Entreprenörskap som ideologi rättfärdigar beteenden och handlingar där den enskilda individen tar för sig, hävdar sin egen vilja och påverkar sin omgivning i enlighet med den. Den legitimerar också ett ifrågasättande av traditioner, etablerade roller och strukturer samtidigt som ett lekfullt användande/utnyttjande av tillgängliga resurser uppmuntras.

En konstruktiv kritik Nätverket SIPs projekt har ofta en orientering mot användbarhet. Ett viktigt syfte är att förbättra en mänsklig praktik. Den makt som kommer till uttryck i möjligheten att göra något är eftersträvansvärd och den möjliggörs i samarbetsrelationer och genom praktiska överenskommelser mellan aktörer. Den situation som personer på Nätverket SIP vill förändra är ofta kopplad till ett samhälle som är differentierat och fragmenterat. Att samverka, att dela på kunskap, att bryta upp konkurrensrelationer och att uppnå konsensus är viktigt. Nätverket SIP kan också beskrivas ha en kritisk orientering. Flera projektsatsningar har sin grund i att vissa grupper i samhället (exempelvis kvinnor, ungdomar eller personer med funktionsnedsättningar) inte har samma möjligheter som andra. Frigörelse från eller motstånd mot dominerande synsätt och strukturer är också ett viktigt syfte som skapar behov av handling. Pyret ger uttryck för att kritik och engagemang ofta förenas i det konkreta projektarbetet. Den ständigt leende huvudfotingen Pyret är kontaktsökande och möter de samhälleliga strukturerna med ambitionen att hjälpa till och bidra.

74

Figur 9 Jag hjälper dig!

Källa: Internt inspirationsmaterial Nätverket SIP.

Samtidigt ger Pyret uttryck för en beredskap på att konflikter måste uppmärksammas och hanteras. Figur 10 Små snälla krig

Källa: Internt inspirationsmaterial Nätverket SIP.

Stefan förklarar på min förfrågan bildens innebörd i text. ”Och hela tiden behöver man kämpa för att få med sig andra personer och påverka dem i den riktningen man behöver komma fram till. Det tar energi att synka sig med andra personer och hitta gemensamt vad man vill göra. Hade man bara varit själv hade det varit enkelt men man behöver nästan alltid samverka med andra personer och dessa får man utkämpa små snälla krig med.” (elektroniskt dokument översänt via e-post, 2009-08-17) Nätverket SIP:s bild av projektarbete, så som det kommuniceras av Pyret, illustrerar att engagemang inte utesluter kritik. Att ”vara för” någon eller något (jfr. Bauman, 1996; 1997) kan lätt tolkas som ett oreflekterat och blint engagemang, som något djupt okritiskt. Det kan resultera i en ensidig slutenhet mot andra perspektiv, i sekterism, i att världen beslöjas av falska myter (Adorno &

75

Horkheimer, 1981). Det är en sida av saken. Å andra sidan kan engagemanget betraktas som kritikens nödvändiga följeslagare. Bara genom att vara starkt för någon eller något så förmår vi att formulera en stark kritik mot något annat, exempelvis det som hotar eller begränsar det som vi är för. Sammantaget upplever jag Nätverket SIP som en organisation som går i dialog med det övriga samhället, vilket inte utesluter att den också agerar som en kritisk röst. Det är dock en kritik som utvecklas och kommuniceras i närhet till den/det som berörs. På så sätt arbetar Nätverket SIP såväl med som mot sina samarbetspartner och samhället. Forester (1999, s. 68, min översättning från engelskan) frågar en arkitekt vad som behövs förutom arkitektkunskaper i ett projektarbete som involverar aktörer från olika organisationer och olika delar av samhället. Svaret förtjänar att citeras i detalj. ”I grunden måste vi bygga konsensus: vad vi faktiskt försöker åstadkomma är en bredare förståelse för hur saker borde göras. (…) Det här är inte något hokus pokus, det är en process. Jag menar, det handlar inte om att åstadkomma mirakel. Det är en process som handlar om att förstå andras behov, att förstå möjligheter och att försöka förstå olika discipliners gränser och begränsningar, vad är tabu, vad låter sig inte göras, vad kommer de att acceptera.” Citatet illustrerar att den förändring som sker i processer där aktörer söker komma överens och handla tillsammans kan förstås både i termer av ett sökande efter enighet och konsensus och i termer av en politisk process där dominerande intressen, makt och konflikter måste hanteras för att uppnå motstånd mot eller frigörelse från strukturer som upplevs begränsa samarbetet. En sådan ansats uppstår när aktörer förenas kring en gemensam praktik som de alla värnar om och delar och som de är beredda att göra uppoffringar inför. Det är ett politiskt perspektiv på kritik, där det gemensamma behovet (samhällets behov, gruppens behov) kan ställas framför egna värderingar och intressen vilket gör kompromissen till ett nödvändigt inslag i processen. Vänskapen och viljan till konsensus går hand i hand med konflikten och meningsmotsättningen på ett sätt som förenar ett pragmatisk och ett kritiskt förhållningssätt (jfr Johansson & Lindhult, 2008). En sådan ansats fångas med begreppet ”kritisk vänskap” (Forester, 1999).

76

Att stärka den svaga offentligheten Nätverket SIP har en kontinuitet över tiden som gör att verksamheten blir något annat än de tillfälligt arrangerade offentligheter som Habermas ser på caféer, pubar och i gatubilden. Det finns en formell organisation i form av en paraplyförening som i sin tur består av ett skiftande antal ekonomiska och ideella föreningar. De formella organisationerna bidrar till att Nätverket SIP tar en gestalt som är mindre abstrakt och geografiskt utspridd än de kommunikationsnätverk som Habermas ser i läsare, lyssnare och tittare som förs samman via medier såsom tidningar, TV och Internet. Nätverket SIP är en lokalt verksam aktör som också skapar fysiska mötesrum, vilket inte utesluter att det finns internationella kontakter och helt digitala förbindelser mellan personer som är anställda av, eller mer tillfälligt blir en del av Nätverket SIP. Organisationen skapar en stabilitet och medvetenhet kring de verksamheter som samlas inom dess ram. När det gäller vilken typ av frågeställningar eller teman som Nätverket SIP arbetar med och skulle kunna arbeta med så tycks det snarare vara så att en mångfald av idéer, människor, åsikter och intressen uppmuntras och bejakas. Denna tolkning stärks av Nätverket SIPs egen vision, så som den uttrycks av dem själva på hemsidan. ”Vår vision. Möjlighetsverket/House of possibilities. Vi har en vision om en ny typ av engagemangs- och eldsjälscenter, ett inspirerande möjlighets- och kreativitetshus där människor kan förverkliga en mångfald av idéer! Vi vill att det ska finnas platser/organisationer dit man som privatperson, företagare, föreningsaktiv och myndighet kan vända sig med idéer, förslag, tips, för rådgivning och liknande. Vi vill ta vara på alla dessa resurser, eldsjälar och möjligheter och samla dem under samma tak. Vår vision är att lokala möjlighetsverk ska vara en viktig resurs i samhället. Vi vill skapa en plats där alla idéer kan gå från idé till verklighet från dag ett.” (Nätverket SIP, 2011a) Det möjlighetsverk eller ”inspirerande möjlighets-och kreativitetshus” som Nätverket SIP ser framför sig inkluderar privatpersoner, föreningsaktiva, företagare och myndigheter som ”samlas under samma tak” för att förverkliga en mångfald av idéer. SIP har ett antal hjärtefrågor som de medvetet arbetar för. I dag så beskrivs dessa vara fyra till antalet; 1) tillgänglighet & delaktighet, 2) kunskapsdelning, 3) entreprenörskap och 4) nya medier (Nätverket SIP, 2011a). Dessa områden anser jag vara svåra att placera inom ramen för en tydlig (politisk eller annan) målsättning. Det är däremot möjligt att se att de hänger samman i det att de

77

alla bidrar till att främja och stärka den svaga offentliga sfären i sig (jfr. Fraser, 2003). Det gäller tillgänglighet, delaktighet och kunskapsdelning som alla ingår i kärnan av vad offentligheten som socialt rum handlar om. Nya medier kan förstås som exempel på teknik som bidrar till att möjliggöra och upprätthålla det kommunikationsnätverk som offentligheten utgör4. Jag menar att även temat entreprenörskap kan göras begripligt som ett meningsfullt intresseområde hos Nätverket SIP, definierat som en nätverksorganisation i det civila samhället som arbetar för att stärka den svaga offentligheten. De övriga områden som Nätverket SIP säger sig arbeta med saknar en beståndsdel om de speglas i offentlighetsbegreppet. Det saknas ett eget aktivt skapande, ett handlande, ett agentskap. Intresset för entreprenörskap bidrar med en sådan aspekt. Här avslutar jag tolkningen av Nätverket SIPs värdegrund och övergår till att diskutera mitt möte, inom ramen för forskningsprojektet, med personer från SIP.

Mot interaktion Jag förberedde mig inför projektstarten och under det inledande året av projekttiden genom att söka stöd och vägledning i metodlitteratur inom området interaktiv forskning/aktionsforskning. Artiklar som diskuterar utformning och igångsättande av interaktiva forskningsprojekt lyfter fram betydelsen av projektets vidare sammanhang (se exempelvis Johannisson, Gunnarsson & Stjernberg, 2008). Den enskilde forskaren verkar i en kontext tillsammans med andra aktörer från såväl akademi som andra organisationer. Mötet och relationen mellan de inblandade aktörerna, den gemenskap som byggs upp och den handling som bedrivs är ett huvudsakligt studieobjekt i aktionsforskningsprojekt. Det finns generellt ett intresse riktat mot den egna forskningspraktiken, de tekniker som används för att skapa interaktion, de ambitioner som driver forskningsprojektet och forskarens möjligheter att interagera med det omgivande samhället. Ett vanligt förekommande problem är att den miljö där aktionsforskaren och aktionsforskningsprojektet befinner sig utgör ett hinder som måste bekämpas. Ett aktionsforskningsprojekt kan ha legitimitetsproblem och uppfattas som avvikande i förhållande till mer dominerande synsätt och metoder. Även forskningsfinansiärers förväntningar och krav har beskrivits som svåra att översätta till ett interaktivt projekt (se exempelvis Schroeder, 1997). 4 Utvecklingen av sociala medier och interaktiva digitala kommunikationsnätverk på Internet har bidragit till att skänka offentligheten som begrepp och Habermas som teoretiker en förnyad relevans (se exempelvis Bohman, 2004). Sociala medier kännetecknas av och skiljer sig från traditionella medier genom att de uppmuntrar till dialog och inbjuder läsare, betraktare och lyssnare att vara medskapare av innehållet.

78

När det gäller mitt forskningsprojekt konstaterar jag att situationen har varit den motsatta. Jag har verkat i en miljö som starkt uppmuntrar interaktiv forskning. Det gäller såväl finansiär som övriga projektdeltagare, från såväl akademi som det omgivande samhället. Inte minst kan jag i efterhand konstatera att mina samarbetspartners i Nätverket SIP på egen hand har arbetat fram utvecklingsmetoder som bygger på interaktivitet och deltagande. Trots mina ansträngningar att själv förbereda mig på ett interaktivt angreppssätt i projektet konstaterar jag att jag under hela projekttiden har upplevt mig själv vara en nybörjare i experters sällskap. Nätverket SIP har inte uppmuntrat en av mig vald metodansats. De har själva praktiserat den. Det är en viktig omständighet. Ur mitt perspektiv innebar den att jag istället för att försvara och kämpa för en interaktiv ansats fick stöd och signaler om att en sådan ansats är intressant. Min kamp har snarare handlat om att övervinna min egen brist på erfarenhet som interaktiv forskare. Jag kände tidigt en nyfikenhet och ett intresse för ansatsen och de ambitioner som ligger bakom den. Däremot har jag inte tidigare arbetat med metoden. Forskningsprojektet har även i detta avseende varit en läranderesa för mig, där jag fick tillfälle att testa ett interaktivt förhållningssätt och där jag successivt, i mötet med andra aktörer, har arbetat fram ett eget förhållningssätt och en egen väg in i projektet. I nästkommande kapitel (kapitel 4) diskuterar jag några av de antaganden och värderingar som kan förknippas med en interaktiv metodansats. I det efterföljande kapitlet (kapitel 5) redogör jag för mitt möte med Nätverket SIP, och hur det leder fram till att ett antal mer eller mindre gemensamma aktiviteter sätts igång inom ramen för forskningsprojektet.

79

KAPITEL 4. EN INTERAKTIV METODANSATS Interaktiv forskning har ett starkt släktskap med aktionsforskning (för en jämförelse, se Svensson, 2008). Aktionsforskning lägger traditionellt betoningen på gemensam problemlösning i grupper som inkluderar såväl forskare som andra grupperingar i samhället. Ansatsen har kritiserats för att betona praktisk och utvecklingsinriktad kunskap på bekostnad av teori- och begreppsutveckling (Hansson, 2003). Interaktiv forskning söker överkomma den klassiska aktionsforskningens svagheter gällande teoriutveckling och vetenskaplig kunskapsproduktion genom att den ”tonar ned forskarens roll i, och ansvar för, utvecklingsarbetet” (Svensson, 2008, s. 371) och lägga en större betoning på samarbetet och den gemensamma kunskapsbildningen mellan forskare och övriga deltagare i forskningsprocessen. Jag betraktar i den här avhandlingen, på samma sätt som Johansson (2008), interaktiv forskning som en av många inriktningar inom den mångfacetterade aktionsforskningstraditionen. Varken aktionsforskning eller interaktiv forskning ska, enligt Svensson (2008), förstås i termer av tydliga handlingsregler eller principer för hur forskningsprocessen ska organiseras. Metodansatserna ger snarare uttryck för en uppsättning värderingar och förhållningssätt som färgar forskningsprocessen. Ambitionen att bjuda in andra aktörer än akademiska forskare i forskningsprocessen är central. Vissa aktionsforskare, men inte alla, uttrycker på motsvarande sätt en ambition att forskaren bör vara involverad i det faktiska skeende som ligger till grund för kunskapsutveckling (se exempelvis Fals Borda, 2001, jfr. Freire, 1976). Båda dessa ambitioner kan förstås i termer av en önskan att skapa en dialog mellan aktörer som tillåts delta aktivt i forskningsprocessen. De kan också förstås i termer av en ambition att komma nära det som studeras (jfr Molander, 1996).

80

Interaktiva metoder inom entreprenörskapsforskning En rad studier inom entreprenörskapsområdet har utförts med utgångspunkt i interaktiva metoder (se exempelvis Berglund, 2007; Berglund och Johansson, 2007; Gunnarsson och Ghaye, 2009; Johannisson, 2005; Lindberg, 2010; Lindhult, 2005 och Stenmark, 2012) Flera entreprenörskapsforskare efterlyser studier där forskarens egen roll som skapande skribent görs till föremål för reflektion (se exempelvis Hjorth, 2010; Steyaert, 2004). Inom aktionsforskning och interaktiv forskning är forskningsuppgiften inte i första hand att beskriva världen så som den är. Ambitionen kan istället beskrivas i termer av att gestalta världen, dvs. ge perspektiv på världen och tillsammans med andra realisera visioner av vad världen skulle kunna bli (Gergen & Gergen, 2008; se också Molander, 1996). En sådan ambition framträder exempelvis hos Gustavsen (2001) som diskuterar den framåtriktade dialogkonferensen som metod för kunskapsutveckling. Forskare och de grupper som de arbetar tillsammans med delar den kunskap som de kan bidra med i det aktuella projektet eller initiativet. Olika former av kunskap anses vara användbara på olika sätt (Park, 2001; Gustavsen, 2001; jfr Habermas, 1972). Jag upplever att en tydlig aktionsforskningsambition är att demokratisera vetenskapen. Det gäller såväl processen som resultatet av processen. En sådan ambition förfaller mig vara mycket svår att uppnå. Även om det är ett ideal och kanske rent av en utopi så är det möjligt att se att ambitionen är vällovlig och fruktbar. Den kan påverka processen på ett sätt som är meningsfullt. Den bidrar exempelvis till att gränsen mellan forskaren och dennes gemenskap och de personer som studeras och deras gemenskap kan överskridas (Johannisson, 2008). Övergången från beskrivning till skapande öppnar, som Johannisson (2008) konstaterar, upp för en mångfald tänkbara alternativa sätt att generera kunskap. Inte minst blir forskarens egen skapandeprocess intressant att studera. Aktionsforskaren undersöker inte bara fenomen utanför sig själv. Blicken är inte endast riktad bort mot någonting annat. Även aktionsforskarens interaktion med andra aktörer görs till föremål för forskning, liksom forskarens egna tankar, upplevelser och erfarenheter (se exempelvis Johannisson, 2005). Det är denna breda ansats som i aktionsforskningssammanhang ofta uttrycks i termer av undersökningar i första, andra och tredje person (Torbert & Taylor, 2008). Johannisson (2005; 2008; 2011) utvecklar en iscensättande forskningsansats där den levda erfarenheten och den genomlevda handlingen är själva källan till kunskapsutveckling. Ansatsen är, enligt min tolkning, en ambition från Johannisson att skapa en typ av interaktiv metodansats som är särskilt anpassad till fenomenet entreprenörskap betraktat som kreativ organisering. Iscensättande forskning bygger på att forskaren själv initierar, genomför och tar ansvar för en förändringsinriktad handling. Genom att själv initiera handling

81

kan forskaren vara på rätt plats vid rätt tidpunkt för att fånga den spontanitet, improvisation, överraskning och det experimenterande och successiva lärande som kännetecknar entreprenörskap om det betraktas som ett vardagligt och förändringsinriktat handlande. Dessutom kan forskaren som ansvarstagande och engagerad deltagare i en process använda fler delar av sitt mänskliga jag för att nå insikt om sitt studieobjekt. ”Praktisering av iscensättande forskning innebär att en forskares alla förmågor som människa engageras, alltså förutom intellektuella, diskursiva talanger också förmåga till empati, social responsivitet och konkret handling.” (Johannisson, 2008, s. 43) Ett argument för iscensättande eller interaktiva metoder i entreprenörskapsforskning är således att entreprenörskap, om det förstås som en kreativ förändringsprocess ”där inga regler består” (Johannisson, 2008, s. 37), med fördel studeras genom att forskaren kommer nära den process som är studieobjekt. ”Där antroprologer ser risker med att ”go native” och förlorar i distans och reflektionsförmåga ser den iscensättande forskaren alltså möjligheter till insikt via djupt personligt engagemang.” (Johannisson, 2008, s. 43) I kommande textavsnitt diskuteras ett antal karaktärsdrag, förhållningssätt och antaganden som jag menar är gemensamma för interaktiv forskning och aktionsforskning. Mitt argument är att de karaktärsdrag, förhållningssätt och antaganden som diskuteras alla bidrar till att utveckla en forskningsstrategi som sätter forskaren i dialog med såväl sina medaktörer som den situation som beforskas. Genom att betona deltagande, iscensättning och interaktion så inkluderas forskaren på ett radikalt sätt i den kunskapsbildande processen. Om kunskap uppstår i och genom relationer så blir interaktionen, dialogen och deltagandet de huvudsakliga källorna för kunskapsutveckling. Samtidigt skapar de en närhet mellan forskaren och dennes studieobjekt. De värderingar och förhållningssätt som beskrivs har alla varit betydelsefulla för mig som forskare och doktorand när jag har förberett mig för och löpande försökt förhålla mig till mitt forskningsprojekt. Min egen forskningsprocess, där jag brottas med den interaktiva forskningens ideal i mötet med en rörig och rörlig verklighet, diskuteras mer utförligt i avhandlingens kommande kapitel (se särskilt kapitel 5 och 6).

82

Pragmatisk och kritisk interaktiv forskning I flera beskrivningar av aktionsforskningsområdet görs en uppdelning mellan klassisk eller pragmatisk aktionsforskning och en mer kritiskt färgad inriktning (se exempelvis Johansson, 2008; Mattsson, 2004; Hansson, 2003). Uppdelningen är även relevant för den interaktiva forskningstraditionen (se exempelvis Berglund & Danilda, 2008). Den klassiska aktionsforskningen kan sägas betona konsensus och värdegemenskap och tillika sätta den praktiska problemlösningsprocessen i fokus. Kritisk aktionsforskning betonar i högre grad motsättningar, kritisk reflektion och ett frigörande/emancipatoriskt kunskapsintresse (Johansson, 2008). Mellan dessa utvecklingslinjer finns såväl skillnader som likheter. Det går att konstatera att den klassiska aktionsforskningens huvudsakliga ambitioner framträder även hos kritiska aktionsforskare. Rörelsen mellan planering, handling och reflektion har kommit att bli en central process för många olika typer av aktionsforskningsinriktningar. Det är en modell som håller samman ett i övrigt splittrat område (Rönnerman, 2004). Även ambitionen att uppnå ett aktivt deltagande från olika grupper eller gemenskaper i processer som handlar om utveckling, kan enligt min tolkning förstås som generella för olika typer av interaktiv forskning och aktionsforskning. Det finns emellertid identifierbara skillnader mellan de båda traditionerna. Aktionsforskning bygger ofta på lärandemodeller. Den klassiska eller pragmatiska aktionsforskningen i spåren av socialpsykologen Kurt Lewin bygger på hur vi lär tillsammans i dialog genom att testa våra strategier, bli förvånade av konsekvenserna och omvärdera vår strategi. Ett sådant synsätt beskrivs teoretiskt av exempelvis Schön (1983) och Kolb (1984). Det kan beskrivas i termer av experimentellt handlande och lärande. Perspektivet synliggör en reflekterande pragmatism av ”trial and error”, av reflektion i handling. En konsensus leder till att resurser kan utnyttjas och praktiska resultat kan nås. Det handlar om att bygga förtroenden, att visa vad som är möjligt och att peka på gemensamma vinster och möjligheter (Forester, 1999). Den kritiska traditionen bygger i högre grad på exempelvis den latinamerikanske pedagogen Paolo Freire och Jürgen Habermas. Det huvudsakliga intresset riktas mot hur människor lär i dialog genom att utforska sina politiska möjligheter och genom att tala och handla tillsammans. Perspektivet synliggör att kunskap och makt hänger samman, och att röst och självförverkligande hänger ihop. Sammanfattningsvis kan aktionsforskning kopplas till en pragmatisk orientering och ett tekniskt kunskapsintresse och till en mer kritisk orientering som bygger på ett frigörande kunskapsintresse. Ett tredje alternativ är att lyfta fram att interaktiv forskning och aktionsforskning ofta förenar en kritisk ori-

83

entering med pragmatism. Den kan förstås som en metodansats som är samtidigt kritisk och pragmatisk. Den här avhandlingen har en stark koppling till ett kritiskt perspektiv genom begreppet kommunikativ handling. Habermas räknas ofta som en kritisk teoretiker. Kommunikativ handling betonar utforskandet av politiska möjligheter och medborgarens möjlighet att genom offentligheten ge röst åt sina intressen, värderingar och åsikter i förhållande till dominerande strukturer som upplevs som begränsande. Samhällets rådande strukturer utgör, som Eriksen och Weigård (2000) påpekar, såväl bränsle som ammunition i den offentliga debatten. Genom att värna deltagande och närhet så betonar Habermas genom begreppet kommunikativ handling den konstruktiva kritiken som ideal på ett sätt som förenar kritisk teori med pragmatism (Alvesson & Sköldberg, 2008; se också Forester, 1999).

Dialogen som rotmetafor Dialogen framstår som en rotmetafor för aktionsforskning. En ambition att frammana deltagande kan beskrivas som det som särskiljer och definierar aktionsforskning i förhållande till andra metodansatser (Reason & Bradbury, 2001). Detta får konsekvenser för kunskapsprocessen. Närhet i kunskapsutveckling blir centralt. I det följande textavsnittet ska jag diskutera hur deltagande och dialog kan sägas vara synonymer samtidigt som båda begreppen håller fram närhet i kunskapsutveckling som ideal. Martin Buber (1994) menar att människor kan närma sig varandra på olika sätt. Han skiljer iakttagaren och betraktaren från den som är delaktig. Iakttagaren söker igenom den han eller hon träffar i syfte att definiera karaktärsdrag. Betraktaren låter den andre agera i frihet och inväntar spänt vad som ska hända. Den som är delaktig går in i en dialog med den han/hon möter. Detta är, menar Buber, det enda sättet att verkligen möta någon annan. Han använder dialogen, mötet och deltagandet som synonymer. I deltagandet finns det mellanmänskliga, där konstrueras ett jag och ett du, i motsats till andra former av samvaro som i högre grad bygger på relationen mellan ett jag och ett det. Det är mötets liksom dialogens och deltagandets kännetecken. Emmanuel Levinas (1992) skriver på ett snarlikt sätt om mötet ”ansikte mot ansikte” och den närhet som uppstår i och präglar ett sådant möte. I ett möte ansikte mot ansikte är vi inte vid sidan om varandra eller med varandra. Mötet ansikte mot ansikte är ett ”vara för” varandra (se också Bauman, 1996; 1997). Molander beskriver på ett liknande sätt hur deltagande och dialog bygger på närhet. ”En viktig sida av dialogen är att vara tillsammans med andra, med eller utan ord” (Molander, 1996, s. 83). Att föra en dialog är i en sådan betydelse detsamma som att etablera och upprätthålla en ömsesidig förståelse och

84

därmed en gemenskap. Molander tar utgångspunkt i den Sokratiska dialogen där det väsentliga inte är att föra fram sina åsikter och kritisera andras, ”det väsentliga är att komma till klarhet om sig själv, sina tankar, sin kunskap, okunskap och så vidare tillsammans med andra och då också komma till klarhet om andra” (Molander, 1996, s. 91). Molander diskuterar också utförligt att dialogen, förutom närhet, samtidigt kräver distans och reflektion. ”I reflektion skall vad man gjort och gör få träda fram, utan att tvingas fram. För att en sådan process skall utvecklas måste man upptäcka och konfronteras med vad man gjort och vem man är. Det gör man när situationen svarar- eller en människa svarar. (…) Man kommer att se sig själv speglad och reflekterad genom andra och genom vad man gör. Men för att detta skall bli en reflektionsprocess behövs också lugn och ro, eftertanke- konfrontation är inte nog. (…) Allt detta innebär att det krävs tid, tid som sällan står till buds i reellt existerande yrkesverksamheter.” (Molander, 1996, s. 148) Dialogen mellan mig själv, mina handledare och ett antal nyckelpersoner från Nätverket SIP har under hela avhandlingsprocessen varit viktig för kunskapsutvecklingen. Min egen inre dialog har också den varit betydelsefull. Under avhandlingsprocessen har jag fört dagbok där jag har dokumenterat händelser, men framför allt skrivit av mig de känslointryck som forskningsprocessen har framkallat. Dialogen har också varit ett viktigt begrepp som jag i egenskap av forskare och doktorand har använt mig av för att formulera och praktisera en interaktiv metodansats.

Aktionsforskning och social rättvisa Aktionsforskning som metod har delvis utvecklats med utgångspunkt i föreställningar om social rättvisa (Fals Borda, 2001). Det märks inte minst i den introduktion som Reason och Bradbury (2001) har skrivit till första upplagan av Handbook of Action Research och som har titeln Introduction: Inquiry and Participation in Search of a World Worthy of Human Aspiration. Rowan (2001) beskriver hur aktionsforskning som en metod kan utformas för att säkerställa en rättvis kunskapsprocess. Det handlar, enligt Rowan, i hög grad om att involvera dem som normalt är studieobjekt i forskningen för att på så sätt omvandla objekt till deltagande subjekt. Frågeställningar som handlar om demokrati och kontroll i forskningsprocessen lyfts fram som centrala att reflektera över. Vems nyfikenhet, vems kunskapskrav och vems ambitioner att påverka ska följas? Är alla deltagares intressen legitima i ett forskningsprojekt? Vad händer när olika intressen kolliderar eller står i strid med varandra?

85

Inom aktionsforskning lyfts den typen av frågor på ett mycket tydligt sätt upp som väsentliga att reflektera över och förhålla sig till. Det finns alltså fler skäl för forskaren att arbeta för att skapa delaktighet i forskning, än att hänvisa till att det skapar en god grund för ny kunskapsutveckling. Ett andra skäl som ofta anförs är att delaktighet i forskning är ett sätt att arbeta med social rättvisa i ett forskningssammanhang.

Den interaktiva forskningens dilemma Aktionsforskning riktar ett särskilt intresse mot förhållandet mellan handling och reflektion. I själva integrationen finns en potential för lärande (jfr Minnich, 2005; Freire, 1976; 1998). Integrationen leder också till att rollerna mellan praktiker och forskare delvis suddas ut eller blandas samman. En viktig förutsättning för att sådana otydliga roller ska accepteras är att kunskapsbegreppet tillåts omfatta många olika former av kunskap. Den deltagande relationen eller aspekten av aktionsforskning kan vara svår att hantera för samtliga inblandade och den beskrivs ofta resultera i tvetydiga situationer (Herr & Anderson, 2005) eller dilemman (Svensson, 2008). Samtidigt är det just deltagandet som definierar aktionsforskning i relation till andra metodansatser. Ospina et al. (2004) diskuterar den inledande fasen i ett aktionsforskningsprojekt och lyfter fram problemet att forskarna var tvungna att skriva en projektplan innan de hade mött och talat med sina samarbetspartners i näringslivet. Det ledde till en mindre demokratisk relation eftersom forskarna i ensamhet tilläts definiera problemet och forskningens uppläggning. Det stred mot forskarnas demokratiska ambitioner. För att kompensera kännetecknades den fortsatta utvecklingen av att forskarna tog ett steg tillbaka och upplevde att de tonade ned sin egen roll och sitt eget perspektiv. ”Detta leder till en ny paradox; hur öppnar du en demokratisk process i syfte att inkludera nya röster utan att låta din egen röst bli tystad?” (Ospina et al., 2004, s. 62, min översättning från engelskan). I ett annat exempel (Arieli, Friedman & Agbaria, 2009) beskrivs hur forskargruppen i ett aktionsforskningsprojekt trycker (alltför) hårt på att projektet ska inledas med en probleminventering innan projektet tillåts inkludera handling. Gruppen av praktiker å andra sidan föreslog omedelbart handling och såg inget eller litet värde i den akademiskt färgade process som forskarna förespråkade. De upplevde sig överkörda och att de inte blev lyssnade på. Forskarna å sin sida tolkade motviljan som ett tecken på ointresse och bristande engagemang. Även denna situation beskrivs i termer av en paradox. “Deltagandets paradox kan i detta fall definieras som en situation i vilken aktionsforskare som agerar för att aktualisera deltagande

86

och demokratiska värderingar, omedvetet lägger deltagande metoder i knät på aktörer som antingen är ovilliga eller oförmögna att agera som forskare.” (Arieli, Friedman & Agbaria, 2009, s. 275, min översättning från engelskan) De upplevda paradoxerna tycks handla om vem (eller vilken grupp) som tillåts definiera forskningsprojektet och på vilken grupps villkor som projektet bedrivs. Svensson (2008, s. 371) summerar den interaktiva forskningens dilemma utifrån den akademiske forskarens perspektiv på ett sätt som gör att bilden av en balansgång mellan motstridiga roller och krav framträder. Utmaningen består i:          

”Att kunna kombinera jämlika relationer med kritisk granskning, närhet med distans, att vara pådrivande utan att vara styrande, dvs. processen ska ägas av deltagarna, att utgå från det lokala men att sträva efter generella förklaringar, att ha kunskaper (framför allt om processer och lärande) utan att vara en auktoritet, att kunna anpassa sig och improvisera, men med bevarad integritet och självständighet, att kunna kombinera teori med praktik, att fungera som en gränsgångare, att tänka strategiskt men samtidigt göra etiska avvägningar, vilket kräver en praktisk klokskap-phronesis, att vara en del av utvecklingsprocessen utan att fångas av den, att ha god kunskap om den egna disciplinen men samtidigt sträva efter en tvärvetenskaplig förståelse.”

De dilemman som Svensson tar upp har varit centrala i de projekt som jag har genomfört tillsammans med personer från Nätverket SIP. De har varit högst påtagliga för mig som forskare och doktorand, men också i termer av en deltagare bland andra i ett antal aktiviteter som har haft andra mål och syften än (bara) kunskapsproduktion. Jag upplever att personer från Nätverket SIP, på samma sätt som jag, i enskilda projektsatsningar har att hantera dilemman av den typ som Svensson tar upp. De dilemman och den tvetydiga eller paradoxala situation som tycks vara vanligt förekommande i aktionsforskningsprojekt kommer att vara centrala för de tolkningar som jag gör med utgångspunkt i aktiviteterna.

87

Sammanfattning Jag har i detta kapitel diskuterat en interaktiv metodansats. Jag har lyft fram ett antal antaganden och värderingar som kan förknippas med den interaktiva metodansatsen och med aktionsforskning i mer generell mening. Sammanfattningsvis innebär metodansatsen att jag i min avhandlingsprocess 1) medvetet har arbetat för att komma nära avhandlingens studerade fenomen, dvs. entreprenörskap betraktat som en vardaglig och förändringsinriktad process, 2) som en utgångspunkt ser min egen aktiva medverkan i det fenomen som studeras som önskvärd och något som jag medvetet arbetar för att åstadkomma. Det betraktas som den huvudsakliga källan till kunskap, 3) utförligt beskriver och reflekterar över forskningsprocessen som ett idealt jämställt samarbete som involverar aktörer från akademi och aktörer från andra organisationer i samhället (i mitt fall personer från Nätverket SIP) i såväl forskningsaktiviteter som praktiskt genomförda förändringsinriktade projekt.

88

KAPITEL 5. ETT FORSKNINGSPROJEKT VÄXER FRAM I detta kapitel beskriver jag min resa in i forskningsprojektet och hur det inledningsvis utvecklas. Forskningsprojektet har medvetet utformats på ett sätt som bjuder in aktörer från såväl Nätverket SIP som universitetsvärlden att delta i formuleringen av vilken typ av aktiviteter som ska genomföras. Den text som följer illustrerar hur denna dialog har utvecklats och resulterat i att ett antal konkreta projekt har skapats inom ramen för avhandlingsprojektet som helhet. Dessa projekt är av olika karaktär och skapar olika förutsättningar för mig att i rollen som forskare vara en del av och interagera med praktiken. Av framställningsskäl övergår jag till att skriva i presens. Texten uttrycker på så sätt bättre min egen närvaro och medverkan i processerna.

Inledande kontakter I maj 2008 kontaktar jag Maria och Sofie som båda är verksamhetsledare på nätverket SIP. Jag berättar om KK- stiftelsens forskningsprogram och planerna på att skriva en forskningsansökan. Jag frågar samtidigt om Nätverket SIP är intresserade av att medverka i det tänkta forskningsprojektet. Maria och Sofie är positiva och vi bestämmer oss för att träffas och diskutera frågan mer ingående. Efter ett första möte över en lunch startar en e-postväxling där vi utbyter tankar och idéer kring hur forskningsprojektet skulle kunna designas. I ett e-post får jag en sammanställning av exempel på idéer som det finns tankar på att starta, eller som redan har startat inom Nätverket SIP. Frågan är vad jag själv har för tankar med forskningsprojektet vid den första kontakten med Nätverket SIP? För det första är jag intresserad av Nätverket SIP som organisation och fenomen i samhället. Jag har vid två tillfällen tidigare kommit i kontakt med organisationen. Dels i egenskap av handledare

89

för två studentgrupper som hade Tech Group (dåvarande Nätverket SIP) som ”partnerföretag” och dels i egenskap av styrelsemedlem i en lokal kulturförening. I det senare sammanhanget deltog jag i SIPs projekt ”Kulturhus utan väggar” där jag blev inbjuden till ett mingel med representanter från ett 20-tal ideella föreningar i Växjö. När jag i samband med forskningsansökans skrivande börjar sätta mig in mer i begreppet samhällsentreprenörskap upptäcker jag dessutom att Nätverket SIP i olika sammanhang lyfts fram som ett typiskt exempel (se exempelvis Augustinsson & Brisvall, 2009). Jag förstår också att Nätverket SIP tidigt blev uppbjudna till KK-stiftelsen för att vara med och diskutera deras forskningsprogram kring samhällsentreprenörskap. Tillsammans med en folkhögskola i Sydsverige fick de medel för att arbeta med utveckling av utbildningar inom entreprenörskapsområdet. Deras egen ettåriga utbildning på folkhögskolenivå fick därefter namnet ”Samhällsentreprenörer”. Nätverket SIP blir sedermera delaktiga i två forskningsprojekt som genomförs inom ramen för KK-stiftelsens programområde. Ett av dem använder beteckningen publikt entreprenörskap (Bjerke & Karlsson, 2011), och det andra (det projekt som beskrivs i föreliggande avhandling) använder beteckningen samhällsentreprenörskap. Ett motiv till att jag kontaktar Nätverket SIP är alltså att de i såväl forskningssammanhang som andra sammanhang lyfts fram som ett typiskt exempel på en samhällsentreprenör. Dessutom finns Nätverket SIP fysiskt nära mig själv och min arbetsplats på Linnéuniversitetet i Växjö. Vid tidpunkten för forskningsprojektets inledande planering hyr Nätverket SIP en lokal på universitetsområdet.

En projektplan formuleras i text Vår första gemensamma aktivitet består i att vi utformar en gemensam forskningsansökan till KK-stiftelsen. En viktig princip som styr stiftelsens arbete är att de projekt som beviljas stöd bör vara samproduktioner, dvs. att kunskapsuppbyggnad idealt sker i samverkan mellan näringsliv och akademi. Målet beskrivs av stiftelsen i termer av att akademi, näringsliv och andra aktörer i samhället gemensamt identifierar såväl behov och möjligheter som problem och att de arbetar tillsammans för att skapa resultat för ömsesidig nytta och lärande (KK-stiftelsen, 2004). Jag väljer att se det som en möjlighet. Att samproducera kunskap i en förening av forskare (akademiker) och praktiker känns utmanande och intressant i sig. Begreppet samproduktion gör det nödvändigt att reflektera över relationen mellan akademi och omgivande samhälle och i än högre grad över relationen mellan forskare och beforskad. Jag träffar personer från Nätverket SIP vid två tillfällen. Den huvudsakliga kommunikationen sker via e-post. Våra diskussioner leder fram till en text

90

som huvudsakligen bygger på att våra respektive organisationer har betydande likheter med avseende på vad vi gör, men betydande skillnader med avseende på hur vi gör det. Vi argumenterar för att detta i sig skapar en intressant grund för samproduktion. Att vi båda bedriver utbildningar är en uppenbar likhet. Nätverket SIP har dessutom precis genomfört en kartläggning av unga tjejers syn på entreprenörskap. Kartläggningen har publicerats i tryckt form och Nätverket SIP arbetar med att informera om resultaten i form av föreläsningar och allmänt tillgängliga filmer för intresserade personer och organisationer. På detta sätt ser jag även en likhet i det att vi arbetar med kunskapsproduktion och kunskapsförmedling, om än på olika sätt. Dessa likheter skapar grunden för hur projektplanen formuleras. Det första gemensamma området som vi identifierar i projektplanen kopplas till de utbildningar som vi bedriver. Jag upplever vid första anblicken Nätverket SIPs utbildning ”Samhällsentreprenörer” som en intressant jämförelsegrund utifrån vilken jag själv kan lära mig mer om mitt eget arbete och min egen praktik som universitetsadjunkt. Nätverket SIP tycks bedriva sin utbildning med starkt fokus på de enskilda deltagarnas eget intresse och de tycks på ett intressant sätt förena praktisk handling med gemensamma reflektioner. På detta sätt ser jag likheter med hur jag själv arbetar med universitetskurser i entreprenörskap. Även vid universitetet finns en stark koppling till praktik och en ambition att använda praktisk handling som en grund för reflektion och lärande. Jag och Sofie på Nätverket SIP diskuterar tidigt möjligheten att skapa ett utbyte mellan studenter på våra respektive utbildningsprogram. Vi tycker båda att idén är intressant. Det känns självklart med tanke på att vi befinner oss så nära varandra rent geografiskt och med tanke på att vi båda för tillfället arbetar mest med våra respektive utbildningar, jag i rollen som universitetsadjunkt och Sofie som en av två samordnare på den nyligen startade utbildningen ”Samhällsentreprenörer”. Själva målsättningen med studentutbytet formuleras i projektplanen på ett övergripande sätt. Det skulle kunna handla om att skapa en rikare utbildning genom att erbjuda fler sociala kontakter och nätverk. Det skulle kunna handla om att främja ett kunskapsutbyte/erfarenhetsutbyte mellan studenter som befinner sig i olika miljöer, men som har en liknande lärprocess. Även formerna för studentutbytet formuleras på ett relativt öppet sätt. Det är en fråga som rimligen kan diskuteras och preciseras under projektets gång, i dialog mellan studenter och personal på programmen. Ett andra område som identifieras i projektplanen handlar om att genomföra och dokumentera ett mer avgränsat samhällsentreprenöriellt initiativ. Tanken är att Nätverket SIP genom ansökan ges möjlighet att arbeta fram, testa och praktiskt genomföra en projektidé. Idén preciseras inte i ansökan, Sofie tycker det är viktigt att idén skall identifieras inom ramen för projektet. Det ska vara något som personer på Nätverket SIP ännu inte har kommit på. Ambitionen så som den uttrycks i projektplanen är att forskare från Linnéniversitetet ska medverka i projektet i första hand i sin professionella roll. Detta

91

ska dock inte utesluta ett mer aktivt deltagande i vissa aktiviteter, för att undvika en roll som utomstående betraktare och för att på ett naturligt sätt kunna vara en del av det som händer inom ramen för initiativet. Avslutningsvis diskuterar vi hur initiativets genomförande ska dokumenteras. Vi öppnar upp för möjligheten att det förutom mer vetenskapliga texter ska kunna sammanställas texter till andra typer av målgrupper i samhället än akademin. Exempelvis tänker vi oss att projektet ska kunna sammanställas i en form som är tillgänglig för andra samhällsentreprenörer (tidskrift, broschyr, informationsblad etc.). I projektplanens budget söks och beviljas forskningsprojektet medel för att täcka löner och omkostnader för såväl akademisk personal som personal från Nätverket SIP. En intressant men svårbesvarad fråga är vem av oss som har störst inflytande över projektplanens formuleringar. Min uppfattning är att jag och min huvudhandledare i detta skede är de drivande aktörerna. Det är jag och min huvudhandledare som kontaktar Nätverket SIP och engagerar dem i projektet. Det är i huvudsak jag som kommer med förslag på vad vi ska göra och som tolkar och i text översätter tankar och idéer. Jag upplever trots detta att projektplanen är en gemensam produkt med förslag på aktiviteter som tilltalar såväl universitetet som Nätverket SIP, förvisso i varierande grad. Projektplanen lämnar utrymme för våra delvis olika perspektiv och synsätt på vad som ska göras, hur det ska göras och vilken typ av resultat som projektet förväntas generera. Projektplanen innehåller en forskningsagenda med akademisk kunskapsproduktion som huvudsaklig målsättning. Beskrivningen av den universitetsanställde forskaren som deltar i och dokumenterar ett antal projekt tillsammans med en beskrivning av resultat i form av en akademisk avhandling är exempel på skrivningar där akademin får röst. Vår gemensamt utformade projektplan kompletteras dessutom av en introducerande text där samtliga forskare inom OSIS-programmet gemensamt lägger en mer teoretiskt inspirerad grund för programmet som helhet. Personer på Nätverket SIP tar del av denna akademiska text. Här presenteras ett antal frågeställningar som pekar på att målsättningen med programmet och mitt och Nätverket SIPs delprojekt är att generera teorier som kan skapa förståelse för samhällsentreprenörskap som fenomen. Stefan från Nätverket SIP deltar även på mitt första egna akademiska seminarium. Som grund för seminariet finns en text som bland annat innehåller en teoretiskt grundad problematisering och syfte tillsammans med en beskrivning av vetenskaplig metod. Texten skickas även till Sofie på Nätverket SIP. Även på detta sätt får vårt gemensamma projekt tidigt en akademiskt färgad gestaltning som personer på Nätverket SIP tar del av. Samtidigt ger projektplanen uttryck för mer praktiskt inriktade skrivningar där gemensamma aktiviteter ställs i centrum och där erfarenhetsutbyte, inspiration och nätverksbyggande kan ses som projektets huvudsakliga målsättningar och förväntade resultat. Dessa skrivningar beskrivs bäst i termer av verksamhetsutveckling och kompetensutveckling. Målsättningen är i dessa skrivningar att genom projektet skapa möjlighet för projektdeltagare att ut-

92

veckla sina verksamheter och intressen, det gäller såväl akademisk personal som personal hos Nätverket SIP som våra respektive studenter. I dessa skrivningar är det i efterhand möjligt att se att Nätverket SIP får röst. Den typ av aktiviteter som föreslås och de arbetsmetoder som förväntas leda till resultat påminner starkt om de aktiviteter och arbetsmetoder som personer inom Nätverket SIP i och genom sina tidigare projekt har initierat och utvecklat. Projektet ger även utrymme för den typ av texter och resultatrapportering som Nätverket SIP har arbetat med i tidigare projekt, dvs. texter som skrivs för andra målgrupper än akademiska forskare.

Projektstart I en diskussion över e-post stämmer jag och Sofie av projektplanen med varandra och vi enas om att texten efter några smärre förändringar kan anses fungera för såväl Nätverket SIP som universitetet. Efter vår inledande diskussion som huvudsakligen pågår via e-post, och formuleringen av en gemensam projektplan, avbryts kommunikationen. Det är nu i slutet av augusti 2008 och vår projektplan ingår som ett delprojekt i den större projektansökan som de tre lärosätena skickar till KK-stiftelsen. Vi fortsätter alla med våra dagliga verksamheter. Jag är vid tillfället adjunkt och undervisar under hösten 2008 på heltid. I januari får vi så besked om att vårt projekt har beviljats medel. Sofie på Nätverket SIP skickar ett e-post till mig och gratulerar. Via Sofies svar får jag reda på att det finns ytterligare en person på SIP, samordnaren Stefan, som kommer att arbeta i ”vårt” projekt. Vi bokar in ett gemensamt lunchmöte i januari där jag, Sofie och Stefan träffas på en restaurang som ligger nära våra respektive arbetsplatser. Jag gör inga anteckningar från detta möte som enligt min minnesbild handlar mycket om att jag ska få träffa Stefan också. Min minnesbild är att vi under mötet berättar för varandra om våra utbildningar och om oss själva. Jag upplever stämningen som positiv, men tycker mig kunna ana en viss nervositet hos oss alla över vad vi har gett oss in på. Resultatet av mötet blir att jag ombeds att på nytt skicka över projektplanen till Stefan och Sofie och att vi tre beslutar att ta ett ”uppstartsmöte” i februari. Jag skickar över projektplanen via e-post och får snabbt ett svar från Stefan som visar en stark vilja att kommunicera och som snabbt tar ett stort ansvar för projektet. Jag får Stefans kontaktuppgifter och kommunikationskanaler via en rad olika sociala medier. Stefan ber mig att spara kontaktuppgifterna eftersom jag ”kommer att behöva dem relativt ofta”.

93

Välkommen till Nätverket SIP! Den första tiden präglas av en öppenhet från Nätverket SIPs sida. Jag blir inbjuden till deras kommunikationskanaler, blir erbjuden en skrivbordsplats i deras lokaler och uppmanas att skaffa en bärbar dator och att lära mig mer om IT för att kunna kommunicera effektivt. Med hjälp av Stefan och Sofie lär jag mig att hantera funktionerna i Google (Google calendar och Google docs). Jag öppnar ett konto och får tillgång till utbildningen Samhällsentreprenörers schema. Vi skapar även ett interaktivt dokument som vi gemensamt kan arbeta i och läsa. Det visar sig dock vara svårt att underhålla. Efter ett par veckor slutar vi att anteckna i det. Inledningsvis använder vi det på två sätt, dels för att utbyta tankar kring vad vi skulle kunna göra och dels för att föra loggbok på vad som händer i projektet. Eftersom jag själv inte är särskilt van vid informationsteknologi lär jag mig mycket bara genom att börja utnyttja tekniken på nya sätt. Jag får hjälp av Sofie som skickar över en guide till mig som beskriver hur man använder Google documents. Att jag är tillgänglig och använder nya media är viktigt för Nätverket SIP och jag får snabbt små signaler som uppmuntrar mig att vara aktiv och tillgänglig. Du har inte din bärbara dator nu va? För du är inte online på MSN vad jag kan se. Antar du sitter på en stationär hemma. (e-post, 2009-02-28) Stefan och Sofie från Nätverket SIP tar även själva snabbt initiativ till praktiska aktiviteter inom ramen för projektet. De börjar göra saker och bjuder in mig att delta. Nära nog omedelbart påbörjar de arbetet med att planera och producera en samhällstidning inom området social ekonomi som planeras att distribueras till samtliga hushåll i två kommuner. Planeringen av ett antal publika inspirationsföreläsningar kopplade till Nätverket SIPs olika intresseområden startar även den direkt, även om genomförandet är planerat först till den påföljande hösten.

94

Jag får även en ”att göra lista” från SIP med förslag på vad jag kan göra i olika projekt och för att lära känna SIP bättre (e-post, 2009-03-08): ___________________________________________________________________________ DOKUMENTATION OCH ALLMÄNT Loggas hela processen med allt vi gjort och sagt? Registrera dig för googlekonto för att kunna dela kalender och dokument. ---------FÖRELÄSNINGAR Tänk till kring hur vi kan maximera effekten av kända föreläsare när de ändå är här. Kan de köra två pass - ett i centrum, ett på universitet och/eller ett i folkhögskolan? Ta fram en lista med kända föreläsare som ligger kring 15 000 kr nivå i ersättning. Tänk till om vi kan göra något i samverkan med universitet och på så sätt hitta delfinansiering. ---------TIDNINGEN Lista konkreta artikelförslag till tidningen. Lista konkreta annonsupplägg till tidningen. Utveckla en finansieringsplan för tidningen. - Researcha arvsfonden - Sponsringskoncept - Annonskoncept för näringslivet - Skriv säljtexter ---------UTBYTE MELLAN UTBILDNINGARNA Lista konkreta aktiviteter och samarbeten vi skulle kunna göra mellan utbildningarna. - Opponera på varandra rapporter/projektplaner - "Mingel" med studenterna - SIP-föreläsning på universitetet - Universitetet-föreläsning på SIP - Samverkan med andra entreprenörsutbildningar runt om i Sverige? - Arbeta ihop i ett projekt ---------FÖRBEREDELSE FÖR MARKNADSFÖRING Fundera ut på vilket sätt vi kan sprida information till allmänheten och ungdomar på stan. Vart kan vi sätta upp affischer? Vart kan vi lägga ut små flyers? Hitta en karta över Växjö och markera ut platser för den här typen av marknadsföring och sen kan vi ta hjälp av volontärerna som kör rundor då och då för att dela ut information affischer, flyers.

95

Lista gräsrotsreklamkanaler - högskolor, bibliotek, om det behövs tillstånd och dyligt, Internetbanners, kostnader. Inventera nätverk eller nyckelpersoner som har nätverk som kan hjälpa oss att sprida information om specifika föreläsare. Gör en mer komplett marknadsplan för dels tidningen och dels föreläsningarna. --------I SYFTE ATT LÄRA KÄNNA SIP MED PERSONAL Gå runt och ställ frågor till personalen: 1. Vad tycker du är kul/intresserar dig? 2. Vad gör du i SIP? 3. Vad är dina starka sidor? 4. Hur skulle du vilja utvecklas. Ställ frågan om hur de skulle vilja beskriva SIPs arbetskultur till många personer i våra lokaler. ___________________________________________________________________

Jag tolkar listan som en markering från Stefan om att jag är välkommen att ta del av Nätverket SIPs verksamhet på det sätt som jag önskar. Möjligheter paras med krav och förväntningar, exempelvis på att allt som vi gör inom ramen för projektet dokumenteras och loggas och att jag aktivt bidrar i den pågående verksamheten. En sammanfattning av den inledande fasen av det treåriga projektet är således att olika krafter är drivande i olika skeden. Inledningsvis engagerar jag Nätverket SIP i ett projekt där jag själv och Universitetet är initiativtagare och där jag som forskare har stort inflytande över projektets formulering. När det konkreta projektarbetet startar förändras situationen delvis och personer från Nätverket SIP gör sig till drivande krafter i projektet.

Att dela med sig av kontrollen Jag upplever inledningsvis en process som på många sätt förvånar mig, ofta på ett positivt sätt. Samtidigt är det en process som ställer min egen person på prov, på såväl ett professionellt som ett mer personligt plan. De personer från Nätverket SIP som jag får kontakt med bemöter mig på ett öppet, möjlighetsfokuserat och positivt nyfiket sätt. Jag får tidigt veta att jag ska bli ”uppäten av SIP”. Jag får även betydelsen förklarad för mig. Det pågår så många aktiviteter inom ramen för Nätverket SIP och det finns ett ständigt behov av personer som kan engagera sig och driva processer framåt. Att komma in i Nätverket SIP betyder att man snabbt sugs upp och engagerar sig i en process som leder från det ena till det andra.

96

Ett samlat intryck av min första kontakt med Nätverket SIP är även att de snabbt fokuserar på de möjligheter som har uppstått i och med det nya forskningsprojektet. Jag upplever att Nätverket SIP vill genomföra hela projektet nu, genast, i ett tempo som jag upplever som för snabbt för att jag samtidigt ska kunna behålla en medvetenhet kring hur jag ska förmå hantera detta som en forskningsprocess som ska resultera i mer genomtänkta forskningstexter. I rollen som forskare förlorar jag snabbt kontrollen. Jag kan i efterhand konstatera att en ofrivillig reaktion från min sida blir en viss passivitet och en avvaktande inställning. Jag känner ett behov av att lugna ner processen som i mina ögon går för fort för att jag under tiden ska kunna begripliggöra skeendet och hur aktiviteterna passar in i ett forskningsupplägg. I den mån jag har en egen kompass, dvs. en bild av vad jag vill uppnå med projektet i forskningstermer, så fungerar den dåligt när jag snabbt rusar igenom terrängen. Jag upplever att jag blir indragen i aktiviteter där jag är osäker på min egen roll. Vid flera tillfällen känner jag oro över att det jag håller på med är fel i förhållande till min förväntade roll som forskare. Jag känner mig besvärad av hur komplext själva projektet och min egen roll i projektet är. ”Möte med Anders (min huvudhandledare) i går där jag fick lufta mina funderingar. Jag känner mig sliten mellan olika målsättningar och krav… att producera forskning samtidigt som jag gör något som är intressant för SIP och andra. Att skriva artiklar eller monografi… att själv skriva en historia eller att låta andra röster bli hörda…” (Forskardagbok, 2010-03-18) Jag har dessutom svårt att svara upp mot vad jag upplever vara storslagna och omfattande satsningar som går långt över vad jag har föreställt mig. Jag upplever att Nätverket SIP vill för mycket och inte rimligen kan klara av de planerade aktiviteterna. Jag har svårt att lita på/tro på Nätverket SIP och jag har svårt att förstå de olika förslagen som de vill genomföra (och ganska omedelbart börjar genomföra). I efterhand kan jag konstatera att jag trots det tar små steg i den riktning som Nätverket SIP föreslår. Jag intar en mer aktiv roll i de flesta av våra aktiviteter och jag tar själv initiativ till flera mindre aktiviteter i riktning mot det som projektplanen föreslår. Först och främst tar jag forskningsuppgiften som mitt särskilda ansvar. Jag dokumenterar och reflekterar över det som händer i vetskap om att det (hur det än kommer att utveckla sig) kommer att bli den empiriska grunden för mitt forskningsprojekt. Jag tar även små initiativ till att hitta former för samverkan kring våra gemensamma utbildningar. Ett viktigt första steg är för mig att dels lära känna Nätverket SIP bättre och att bjuda in personer i nätverksorganisationen så att de kan lära känna mig och min utbildningsvärld. Mitt arbete präglas av en vilja att vi ska lära känna och förstå varandra för att på det sättet kunna hitta former för samverkan som är bekväma för oss alla.

97

Under de kommande åren brottas jag med min forskarroll och jag har vid olika tidpunkter olika bilder av hur jag bäst förhåller mig till Nätverket SIP. I efterhand kan jag konstatera att jag i visa sammanhang arbetar i en mycket praktisk roll som universitetsadjunkt eller privatperson snarare än forskare. I andra situationer tillåter jag mig själv att följa med i högre grad och är mer av en observatör. Dessa situationer blir färre än jag inledningsvis räknar med. Detta beror på att Nätverket SIP är duktiga på att involvera mig. De signalerar tydligt att de önskar mitt aktiva engagemang, i jämförelse med en mer passiv roll som jag själv förslår vid ett antal tillfällen. På så sätt påverkar personer på Nätverket SIP aktivt forskningsprojektet och min roll i projektet.

Närhet på bekostnad av distans och kritik? Interaktiv forskning bygger på att forskaren slits mellan de motsägelsefulla kraven på närhet och distans till det som studeras. Molander (1996) lyfter fram själva rörelsen mellan närhet och distans som central i en kunskapsutvecklingsprocess. En sådan rörelse tar tid. Molander talar om tidshorisonter på fem år eller mer. I skrivande stund befinner jag mig ungefär tre år ifrån forskningsprojektets reella igångsättande. Betydelsen av att skapa distans i en forskningsprocess kan kopplas samman med förmågan att utöva kritik. Jag har tidigare konstaterat att jag i forskningsprojektet arbetar med en ambition att komma nära det studerade fenomenet och den kontext där fenomenet framträder. Jag kan också konstatera att jag har relativt lite tid till förfogande att också skapa distans till Nätverket SIP som kontext och de projekt som jag medverkar i. Frågan är vad det innebär. Närhet och distans är inte två olika fenomen, utan ett och detsamma. Genom att komma något nära distanserar vi oss från något annat. I mitt fall innebär närheten till mitt studieobjekt att jag distanserar mig från min roll som universitetsanställd forskare och lärare. Jag anser att jag lyckas inta en kritisk distans till min egen praktik som projektdeltagare, forskare och doktorand. Jag är i relativt liten grad kritisk i förhållande till entreprenörskap som fenomen och Nätverket SIP som kontext. Jag har ovan angett en möjlig förklaring till det. Jag har inte den tid till förfogande som krävs för att göra en rörelse från distans till närhet och tillbaka till en position där jag intar en rejäl distans till mina upplevelser i forskningsprocessen. Det är krävande att vara nära och samtidigt uttrycka kritik (Forester, 1999). En ”kritisk vänskap” kräver en typ av klokskap (fronesis) som bygger på förtrogenhet med och erfarenhet av det som man är nära (Svensson, 2008). En sådan förtrogenhet och erfarenhet upplever jag inte att jag har under forskningsprojektets inledning. Jag går i min kunskapsprocess ifrån att inledningsvis vara oförstående och främmande inför Nätverket SIP som kontext, till att

98

skapa mening och tillskriva Nätverket SIP och våra projekt en betydelse. Detsamma gäller entreprenörskap som fenomen och interaktiv forskning som metodansats. Det innebär att min egen röst är relativt svag i dialogen med personer i Nätverket SIP. Jag är en vetgirig turist hos Nätverket SIP, snarare än en missionär som för fram sina perspektiv och åsikter (turisten och missionären är två av flera metaforer för den interaktiva forskarrollen som Tranquist, 2008 diskuterar). Med andra tolkningsperspektiv än det utopiska och idealiserande offentlighetsbegreppet är det möjligt att synliggöra också andra sidor hos Nätverket SIP. Jag har inte haft tid eller kraft nog att anlägga andra och tydligt kontrasterande tolkningsperspektiv i den här avhandlingstexten. Jag lyfter i hög grad fram en aspekt av många möjliga. Den aspekten är positivt bejakande i förhållande till entreprenörskap som fenomen och Nätverket SIP som kontext. Med en medvetenhet om det övergår jag nedan till att mer i detalj diskutera min interaktion i forskningsprocessen. I kommande avhandlingsavsnitt beskrivs tre processer där jag intar olika interaktiva forskarroller.

99

KAPITEL 6. ETT (O)MÖJLIGT MÖTE I det här kapitlet beskrivs planeringen och genomförandet av ett utbyte mellan Nätverket SIPs utbildning ”samhällsentreprenörer” och den kurs i entreprenörskap och projektledning som jag själv vid tidpunkten är kursansvarig för. Avslutningsvis tolkas projektets aktiviteter utifrån det kommunikativa handlingsbegreppet, så som det presenterades i kapitel 2. Jag gör dessutom en återkoppling till avhandlingens interaktiva metodansats. Ambitionen är att kapitlet ska göra min egen tolkningsprocess genomskinlig. Kapitlet illustrerar hur interaktion i forskningsprocessen ligger till grund för kunskapsutveckling. Kapitlet visar också hur den interaktiva forskningens ideal och värderingar (se kapitel 4) möter en rörig och rörlig verklighet och hur jag ställs inför den typ av dilemman och paradoxer som lyfts fram i texter som diskuterar aktionsforskning och interaktiv forskning.

Organisering av ett studentutbyte Det första gemensamma området som vi identifierade i projektplanen till KK-stiftelsen är de utbildningar som bedrivs dels av Nätverket SIP och dels av universitetet. I relation till dessa båda utbildningar genomför vi en rad olika typer av aktiviteter. Jag och min huvudhandledare genomför föreläsningar hos Nätverket SIP och deltar i aktiviteter som Nätverket SIP anordnar inom ramen för sin utbildning. Tillsammans med studenter och kurssamordnare hos Nätverket SIP är jag delaktig i tre dagars utbildning för studenter med företagstillval på en lokal folkhögskola. Vi genomför gemensamma moment för våra respektive studenter. Dessa moment består av gemensamma gästföreläsningar med påföljande gemensam reflektion. Studenter från universitetet bjuds vidare in till Nätverket SIP på ”lära känna- dagar”, julfester och vissa av de aktiviteter som Nätverket SIP anordnar. Studenter från Nätverket SIP bjuds på motsvarande sätt in till ett antal aktiviteter på universitetet. Jag genomför även

100

intervjuer med studenterna på SIPs utbildning Samhällsentreprenörer, vilka sedan resulterar i en kort sammanställning över ”den första kullen studenter” i textform. Aktiviteterna kring våra respektive utbildningspraktiker kan betraktas som ett konkret projekt som genomförs i samverkan och där universitetet och jag själv är en av huvudpersonerna. Jag deltar på så sätt i en vardag som inte i främsta rummet är universitetsintern, dvs. min egen, utan snarare är ett möte mellan min vardag och den som personer på nätverket SIP delar. Projektet kan beskrivas som ett utforskande av varandra i dialog och i handling. Vi delar en nyfikenhet på varandra och på ett tänkbart och möjligt framtida tillstånd som hela tiden driver projektet framåt. I texten reflekterar jag över mina egna upplevelser och intryck i relativt hög grad, även om mina medaktörer också ges ett visst utrymme. I viss mån tar jag hjälp av mina medaktörer (Stefan och Sofie på Nätverket SIP och mina handledare på universitetet) för att bekräfta och förstå mina egna upplevelser. Känns de igen? Hur förhåller ni er till sådant som jag just nu upplever och hur upplever ni mitt handlande? Vad skulle ni ha gjort i den här situationen och hur tycker ni att vi ska göra nu? På så sätt hjälper Stefan och Sofie från Nätverket SIP mig i tolkningsprocessen. Personer från Nätverket SIP är på så sätt hela tiden närvarande i texten, även när tolkningarna rör sig mot introspektion, dvs. min egen självförståelse.

På besök hos Nätverket SIP En förmiddag gör jag mitt första besök hos Nätverket SIP som vid tillfället har en uppföljande diskussion kring veckan som gått på den ettåriga folkhögskoleutbildningen Samhällsentreprenörer. En grupp personer sitter i soffor och på stolar i ett hörn av Nätverket SIPs lokaler. Jag kommer upp och blir snabbt presenterad. Jag sätter mig ned och lyssnar på diskussionerna. Studenterna har haft ett skriftligt prov och Stefan går igenom frågorna. Det handlar om företagande och olika typer av företagsformer. Mitt intryck är att det inte har skett någon rättning eller något betygsättande, det har handlat om ett slags kunskapstest. Jag får några passningar från Stefan om vissa av frågorna. Erik, vet du det? Kan du lägga till något? Därefter övergår gruppen till att samtala om veckans studiebesök hos en förening som verkar inom den sociala ekonomin. Mitt starkaste minne från det korta besöket är att det jag bevittnar skiljer sig från hur jag arbetar i min miljö. Inramningen för samtalet är ett skriftligt test som studenterna har genomfört och detta test har behandlat företagsekonomiska fakta. Den är på så sätt identisk med vad jag har erfarit som universitetsadjunkt i företagsekonomi vid många tillfällen. Jag bevittnar vad jag själv skulle kalla för en tentamensgenomgång. Trots detta finns det något i situationen som gör att jag starkt upplever den som annorlunda. Min känsla tar sig rent kroppsliga uttryck, det börjar hetta kring öron och panna. Märkligt nog är det som om jag just där och då plötsligt inser att mina föreställningar om hur

101

SIP arbetar med utbildning inte allt överensstämmer med det jag just nu bevittnar. Det jag upplever är dessutom ett uttryck för en typ av samvaro och en typ av samtal som jag inte inkluderar i min egen utbildningspraktik. Det personliga, nära och vänskapliga samtalet förläggs vanligen från lektionen till rasten eller fritiden. Utbildningsledaren, vare sig det har varit jag själv eller mina lärare på någon av den formella skolans nivåer, avbryter när diskussionen tar upp saker som inte relaterar till ämnet för lektionen. ’Det får ni tala om på rasten’… ’Inte nu… det där får du ta sedan…’. Vad jag nu tycker mig uppleva är att just den typen av samtal representerar den huvudsakliga ingrediensen i detta utbildningspass. En mindre grupp personer sitter och samtalar om vad jag upplever vara det som råkar falla dem in. Det finns visserligen ett par teman som organiserar samtalet, ett genomfört skriftligt test och ett genomfört besök hos ett socialt företag i lokalsamhället, men diskussionerna tar snart andra vändningar och glider iväg utan att någon sätter stopp. Det framstår för mig i efterhand som märkligt att detta korta första möte med Nätverket SIPs utbildning är tillräckligt för att framkalla en insikt som inte tidigare nämnvärt har föresvävat mig. Jag borde väl ha begripit att Nätverket SIPs syn på lärande och utbildning kan skilja sig från hur jag som universitetsanställd såväl uppfattar som tillämpar begreppen. Hur är det möjligt att jag först nu tvingas reflektera över hur olika våra miljöer kan vara? Jag börjar tvivla på vår inledande idé att låta våra utbildningsmiljöer mötas. De båda begrepp som idén bygger på och som jag förväntade mig skulle kunna skapa grunden för en förening och ett samarbete, dvs. utbildning och entreprenörskap, löses upp och faller sönder. Jag var visserligen förberedd på att våra olika föreställningar om entreprenörskap skulle kunna skilja sig åt på vad jag föreställde mig som intressanta sätt, men när även utbildningsbegreppet signalerar olikheter mellan oss snarare än likheter så brister den bärande bulten i min och Sofies tidigt och snabbt formulerade idé om att skapa ett utbyte mellan våra miljöer. Jag kommer att slitas mellan hopp och tvivel under stora delar av våren.

Nätverket SIP besöker universitetet Efter att jag själv har blivit inbjuden till aktiviteter hos nätverket SIP gör jag på motsvarande sätt och bjuder in Sofie och Stefan till en work-shop på universitetet. I ett e-post skickar jag över tider och sal och meddelar att de är välkomna att titta förbi. Jag är övertygad om att jag har bjudit in Stefan och Sofie i egenskap av kurssamordnare. Min tanke är att de ska få en inblick i hur jag arbetar och att de på samma sätt som jag ska upptäcka hur annorlunda vi faktiskt är. Min föreställning är att vi på så sätt i framtiden ska kunna undvika och tona ned våra skillnader och istället identifiera gemensamheter där vi kan mötas. Till min förvåning kommer samtliga studenter från Nätverket SIP på

102

besök. Jag blir överrumplad, men inser att situationen är som den är och att jag helt enkelt måste förhålla mig till det. Stefans och Sofies ambition att inom ramen för vårt projekt omedelbart involvera sina studenter visar sig ännu en gång när jag arbetar för att bjuda in personer från SIP till en av våra föreläsningar på universitetskursen. Det ska hållas en kreativitetsföreläsning som jag tycker vore lämplig för Stefan och Sofie att besöka. Min ambition är att de som samordnare ska få tillfälle att se hur vi arbetar i min miljö med ett tema som också ingår på deras utbildning. Jag föreslår mitt upplägg för dem i ett e-post. Stefan svarar snabbt att han lagt in föreläsningen i studenternas schema. Rent praktiskt innebär Stefans lösning problem för mig. Salen rymmer inte fler än kursens registrerade universitetsstudenter och att så tätt inpå boka om såväl föreläsare som studenter skulle kräva en förklaring. Jag har aldrig tidigare varit med om att andra grupper oannonserat har bevistat en föreläsning riktad till ett specifikt utbildningsprogram. Även det får mig att tveka. Ett sådant initiativ upplever jag skulle behöva förankras såväl hos den föreläsande läraren som hos gruppen universitetsstudenter. Så här nära inpå finns det ingen tid för att göra det på ett bra sätt. Jag förklarar min inställning i ett svar på Stefans e-post: ”Hej igen jag behöver nog förklara mig... jag har sett våren mer ur ett personalperspektiv, där jag besöker och lär känna er miljö och där ni (du och Sofie) lär känna vår. Sedan tänkte jag att det skulle vara basen för att vi till hösten samproducerar aktiviteter där även våra deltagare/studenter kan vara mottagare. När vi gör det i höst så kan vi ju vara tydliga i att vi gör det tillsammans och riktar det till samtliga våra studenter. När jag talade om kreativitetsseminariet tänkte jag mig att du och Sofie kunde gå dit för att se om den typen av föreläsningar kan vara intressanta även för era kursdeltagare, ett sätt för er att se vad det är som vi kan bidra med och vad vi gör/ vårt sätt att hålla föreläsningar.” (E-post, 2009-03-15) Två motsatta tillvägagångssätt tycks stå mot varandra. Jag förespråkar oreflekterat en process där jag, Stefan och Sofie själva möts och sedan skapar ett upplägg för våra studenter. Stefan och Sofie representerar ett andra alternativ som tycks bygga på att vi skapar en kollision mellan våra två miljöer och ser vad som händer.

103

Konflikt mellan roller Trots att de första mötena oss emellan har skakat om mig så fortsätter vi att i liten skala göra saker tillsammans. Jag tar med mig en grupp studenter från universitetsprogrammet upp till Nätverket SIP för att diskutera deras uppsats. Jag har tidigare haft kontakt med gruppen och diskuterat eventuella uppsatsidéer. En gruppmedlem arbetar med en egen verksamhet som är kopplad till kulturområdet. Hon tillverkar och säljer föremål i gjuten betong och har tidigare, under sin gymnasietid och under sin tid som universitetsstudent varit mycket aktiv i Ung Företagsamhet. Gruppen har tidigare visat ett visst intresse för att skriva om socialt entreprenörskap. Jag frågar om de är intresserade av att följa med till Nätverket SIP. Väl på plats berättar gruppen om programmet och samtidigt ställer Stefan och Sofie intresserade frågor till gruppen. Därefter berättar Stefan och Sofie lite kort om sin verksamhet och vi diskuterar även tänkbara uppsatsområden lite löst. Gruppen kommer inte att skriva någon uppsats inom området. Jag själv ingriper inte för att styra gruppen. Resultatet blir istället att Nätverket SIP via uppsatsgruppen får en annan typ av beskrivning av universitetsprogrammet. Händelsen illustrerar en ytterligare omständighet som jag konfronteras med när den formulerade projektidén omsätts i praktiken. Jag går in i det konkreta projektarbetet med dubbla roller. Jag är lärare på ett universitetsprogram i projektledning eller entreprenörskap, samtidigt är jag doktorand och forskare. Kan jag presentera utbytet som en forskningsprocess där mina studenter bjuds in som medskapande kunskapsproducenter? Det skulle i så fall kräva att jag och Nätverket SIP mycket tydligt kan presentera ett upplägg och en målbild i termer av rollfördelning och förväntad kunskapsproduktion. Min slutsats blir motsatsen. Jag kan inte gå in i utbytet som forskare och jag bestämmer mig också för att utbytet måste ske utanför forskningsprojektet. Jag kan helt enkelt inte på ett begripligt sätt presentera en sådan satsning inför studentgruppen. Jag upplever dessutom att min roll som universitetsadjunkt och kursansvarig begränsar mig. Den struktur som finns i termer av kursplan med kursinnehåll, lärandemål och examinationsformer skapar ramar för vad jag rimligen kan kommunicera till mina studenter i termer av studieaktiviteter. Jag är osäker på om Nätverket SIP kommer att hålla sig inom ramarna. Jag överväger alternativet att placera utbytet som en aktivitet som jag och mina studenter gör på fritiden, dvs. helt vid sidan av den formella utbildningsvärlden. Jag lämnar snart det alternativet eftersom jag inser att jag sannolikt trots det kommer att vara en kursansvarig lärare inför mina studenter. Jag befinner mig i en situation där ingen av mina möjliga roller känns bekväm och passande. Trots det är jag tvungen att agera. För mig ter sig vårt gemensamma utbyte alltmer som ett omöjligt projekt. Själv väljer jag att försöka planera och genomföra utbytet i rollen som universitetsadjunkt. Mitt deltagande i forskarutbildningen gör dock att jag inte blir kvitt rollen som doktorand och forskare. Jag fattar snabbt ett

104

intuitivt beslut som kommer att vara avgörande för hur den fortsatta processen tar gestallt. Jag bestämmer mig för att jag inte kan utöva påtryckningar på mina studenter att delta i processen. De måste, om de ska delta i utbytet mellan våra miljöer, göra detta av egen fri vilja. De måste själva komma till insikt om att det finns något som intresserar dem i processen som de är inbjudna att delta i. Jag kommer fortsättningsvis att vara konsekvent på den punkten. Jag lyfter i alla lägen fram frivilligheten och det egna valet när jag informerar om de möjligheter till deltagande som uppstår genom mitt och universitetsutbildningens möte med Nätverket SIP. Nätverket SIP å andra sidan presenterar utbytet med universitetet på samma sätt och på samma villkor som de övriga aktiviteter som ingår i deras utbildning. Konsekvensen kommer att bli att Nätverket SIPs studenter sluter upp mangrant till våra gemensamma aktiviteter, medan endast ett fåtal universitetsstudenter väljer att uppmärksamma utbytet. Också i andra aktiviteter tillsammans med personer från Nätverket SIP ställer mina olika roller som universitetsadjunkt, privatperson och doktorand till en oreda för mig. Jag upplever själv en stark konflikt mellan min roll som forskare och min roll som aktiv deltagare i projektet. Jag upplever att forskarrollen är ett ok som jag måste bära när jag kliver in som aktör i olika processer. Problemet är inte att det ställer höga krav på min uppmärksamhet att samtidigt delta och iakta och vara vaksam på vad som händer, dvs. att samtidigt agera och dokumentera. Problemet ligger snarare i de reaktioner som jag inbillar mig att jag får från andra i processerna. Mitt forskningssyfte korrumperar mig. Var ligger mina lojaliteter egentligen? Bryr jag mig om de projekt som jag deltar i? Vill jag projektens väl eller är jag en fripassagerare som bara vill suga musten ur dem för att nå andra typer av målsättningar, kopplade till min egen karriär som forskare? Jag själv brottas med frågan och jag inbillar mig att snart nog alla som jag möter i och runt Nätverket SIP bör ställa sig samma fråga. Sådana typer av tvivel vägdes upp av stunder då jag stärkt av ett självförtroende sticker ut hakan och känner att vår process är spännande, annorlunda, intressant och nytänkande jämfört med vad jag upplevt i tidigare forskningsprojekt där jag suttit med högar av intervjuutskrifter. ’Våga att släppa taget lite nu, så ska du se att detta ordnar sig och blir jättebra’ intalade jag mig själv uppmuntrande. Mellan dessa båda motstridiga känslor slits jag under våren och sommaren. Jag fortsätter med att försiktigt interagera och göra små och kontrollerbara aktiviteter tillsammans med SIP. Nätverket SIP fortsätter med att söka växla upp utbytet genom att göra mer och bjuda in fler.

105

Ett eget lärande I början av mars ska jag göra ett kortare pass på Nätverket SIPs utbildning Samhällsentreprenörer. Dagen innan funderar jag på vad jag ska hitta på. I ett slags försök att passa in i vad jag tror är deras upplägg tänker jag mig en diskussion eller workshop. Jag meddelar Stefan detta i ett e-post och får som svar att vi tidigare hade bestämt att jag skulle hålla mer av en föreläsning där jag delar med mig av mina erfarenheter kring att arbeta som handledare i studentprojekt. Stefans påminnelse om vår tidigare överenskommelse får mig att tänka om. Jag börjar förbereda en för mig ovanlig typ av ’föreläsning’. Jag sätter mig ner och funderar på vilka lärdomar som jag kan kommunicera till andra utifrån min vid det här laget ganska långa erfarenhet som handledare i studentprojekt. Samtidigt möter jag för första gången en omständighet som jag kommer att konfronteras med vid fler tillfällen framöver. I mötet med Nätverket SIP är det i främsta rummet mina egna erfarenheter och min levda kunskap som är intressant. Jag blir i mötet med Nätverket SIP sällan aktiverad i egenskap av någon som har kunskap om något som är skiljt från mig själv. Den föreslagna frågeställningen tvingar mig att reflektera över min egen praktik. Den formella utbildningspraktiken är styrd av dokument som reglerar kursinnehåll och lärandemål. Min förväntade praktik som myndighetsutövare och examinator är väldokumenterad. Mötet med studenter i en utbildningssituation tillhör den typ av yrkeskunskap som är mindre artikulerad. Det är i högre grad en slags ”tyst kunskap” (Polanyi, 2009). Här finns de knep som är personliga och som kräver att den person som vill lära experimenterar för att själv dra slutsatser om vad som fungerar eller inte fungerar i förhållande till de egna personliga förutsättningarna. Jag har ofta funderat på den frågeställning som min föreläsning ska ta upp. Det gör jag mer eller mindre medvetet varje gång jag möter mina studenter. Ibland diskuterar jag mina erfarenheter med kollegor över en kopp kaffe i fikarummet. Det är emellertid sällsynt att jag inför en grupp andra personer presenterar mina erfarenheter och gör dem till föremål för diskussion. När jag förbereder mig på kvällen går jag tillbaka till den dokumentation jag har sparad från en universitetspedagogisk kurs, det förra tillfället då jag på ett liknande sätt inför andra presenterade och diskuterat min lärarroll och funderade över min egen personliga utveckling och min egen kompetens. Utan att jag tänker på det blir jag involverad i ett sätt att arbeta med personlig utveckling som jag vid senare tillfällen kommer att observera hos Nätverket SIP. I korthet handlar det om att fundera på och till andra kommunicera något som har en stark koppling till min egen person och min egen livsberättelse. Något som dessutom utgör ett betydande inslag i min yrkesroll eller min fritid och som jag är intresserad av och vill utveckla.

106

Min första föreläsning blir ur mitt perspektiv misslyckad. Jag blir välkomnad av studenterna, men jag upplever ändå en slags misstro eller skepsis. Jag upplever mig vara alltför ovan och oförbered på hur Nätverket SIPs utbildning fungerar. Jag är tveksam och trevande i min presentation. Jag känner mig som en främling och det påverkar mitt uppträdande.

Bilder som krockar. Gränsdragningar och ambitionsnivå Efter mina första inspel på Nätverket SIP utbildning kommer ett antal epost från Stefan som innehåller tänkta projektidéer. Den första idén som Stefan skickar över handlar om att starta en inkubator för personer med funktionsnedsättning. Dokumentet är mycket långt och beskriver satsningen i detalj och ger även en bild av Nätverket SIPs arbetskultur, vilka frågor de är intresserade av och hur de vill arbeta med dem. I samma andetag skickar Stefan över ett förslag på hur vi skulle kunna samarbeta. Jag blir överrumplad och fundersam. Dokumentet kallas ”Inspiration Kronoberg” och det är utformat som en mer formell projektplan där såväl våra aktiviteter beskrivs som en plan för hur vi tillsammans ska kunna söka mer medel för utökade gemensamma aktiviteter inom ramen för en större satsning. Ett forskningsprojekt som inkluderar ett utbyte mellan två studentgrupper tycks ha förvandlats till en satsning som omfattar hela Kronobergs län. Jag väljer att inte besvara inbjudan på ett tydligt sätt. I efterhand kan jag konstatera att projektplanen inte blev någon formell ansökan någonstans, men de punkter som dokumentet innehåller tycks trots detta varit en agenda för Stefan i hans arbete. Det fyller för Stefan funktionen att våra gemensamma aktiviteter placeras in i det sammanhang som Nätverket SIP som helhet utgör. Vår gemensamma process samordnas med en mängd andra processer som pågår inom ramen för nätverket. Samtidigt får jag ett e- post från Stefan där han utan min vetskap har skrivit mitt namn i en förfrågan till en folkhögskola i södra Sverige om att utveckla ett studentutbyte mellan våra tre utbildningsprogram. Återigen krockar min bild av vad vi ska göra med Stefans bild och Stefans sätt att driva projektet framåt. Jag hade föreställt mig ett småskaligt och intimt samarbete i liten skala och jag upptäcker gång på gång att min samarbetspartner vill involvera fler i processen. En misstänksamhet och en viss rädsla börjar smyga sig på. Vad är det för process som jag i all obetänksamhet har varit delaktig i att starta? Kan jag ta ansvar för det här och framför allt, kan jag kontrollera denna skenande process? Svaret från Folkhögskolan är positivt och möjligen något avvaktande. Det kommer inte att leda till några mer konkreta aktiviteter. Tanken på att utöka samarbetet kommer dock att finnas kvar hos Stefan under lång tid och han tar varje möjlighet som uppstår att vidareutveckla vår tanke på att samverka till att involvera också andra aktörer. Senare under hösten görs liknande inbjudningar till såväl universitetsutbildningar och yrkesutbildningar som andra folkhögskolor. Den folkhögskola som Nätverket SIP samverkar

107

med i genomförandet av sina kurser kommer också att involveras i vår process och vi kommer att genomföra ett antal aktiviteter tillsammans med dem. Det kommer att dröja ytterligare ett år innan jag upptäcker att Stefan ger uttryck för en vision som han och Nätverket SIP har arbetat med i tidigare projekt. På ett tidigt stadium får jag Nätverket SIPs arbetsmetodik och visioner presenterade för mig.

Ofrivilliga blockeringar I övrigt kännetecknas våren av en slags kamp eller diskussion kring hur vi ska tolka vårt projekt, vad samproduktion är och hur vårt mest gemensamma projekt, höstens utbyte mellan våra utbildningar, ska gå till. I efterhand tolkar jag vår interaktion som ett sätt att utforska vad vi egentligen vill med vårt projekt. Stefan och Sofie vänder och vrider på mig, lirkar och frågar, testar i försök att locka fram pusselbitar som gör att de kan få en bild av vad jag vill, vilka resultat jag ser framför mig, hur SIP kan bidra för att uppfylla mina mål och hur jag på samma gång kan bidra till deras verksamhet. Jag agerar på samma sätt. Det är en dialog som på samma gång är ett intellektuellt samtal och en slags praktisk brottningskamp. Denna dialog utspelar sig i alla de delprojekt som jag medverkar i tillsammans med personer från Nätverket SIP, det är svårt att skilja ut vår diskussion kring projektet som helhet från våra diskussioner kring studentutbyte och de övriga mer eller mindre gemensamma processer som pågår. Alla aktiviteter hänger samman och påverkar varandra. I alla dessa processer byggs en frustration upp hos mig och hos dem som jag samarbetar med. Vi är alla olika som personer och för att motverka stereotypa bilder är det viktigt att poängtera att Sofie ger uttryck för sin frustration när hos säger att hon upplever projektet som rörigt och att vi gör för mycket på en gång. Hon uttrycker en önskan om att göra en sak i taget och mer systematiskt bocka av punkterna i projektplanen. Stefan ger sken av att dra i en annan riktning. Vi måste synkronisera våra bilder av projektet, dvs. våra visioner och ambitioner, sedan är det inget problem om det drar iväg åt lite olika håll i en slags utforskande process. Jag slits på mitt håll mellan motstridiga känslor. Jag arbetar för att försöka förstå och förhålla mig till Nätverket SIP. Å ena sidan tycker jag att våra diskussioner är intressanta. Jag känner ingen tidspress eftersom projektet är levande och eftersom det händer saker i vårt möte och mellan oss. Å andra sidan saknar även jag en mer systematisk plan för hur jag vill att projektet ska utvecklas. Fortfarande leder varje diskussion till att vi inte kan enas i en samsyn. Jag har svårt att se vad SIP vill och hur de fungerar och SIP har svårt att se vad jag vill. Under våren och sommaren 2009 har vi en rad på varandra följande möten som planeras in i syfte att reda ut knutarna i vårt samarbete som helhet och i synnerhet i den process som handlar om det kommande utbytet mellan våra utbildningsmiljöer. Totalt har vi sex sådana mer formella möten. Dessa möten

108

är som ett slags samtal där vi testar varandra och söker finna ut vad vi ser framför oss, vad vi vill, vad vi kan göra och var gränserna för våra olika ambitioner går. Som utgångspunkt för alla dessa möten finns en central fråga som söker sitt svar. Vad har vi för målsättning med det som vi vill göra i studentutbytet? Jag förstår att nya sociala kontakter är det som Stefan och Sofie trycker mest på. Stefan föreslår att studenterna på universitetsprogrammet kan få löpande information om de aktiviteter som pågår inom Nätverket SIP. Allt som krävs är att vi samlar in kontaktuppgifter till alla våra studenter. Av flera skäl är jag vid tidpunkten tveksam till Stefans förslag. Vi befinner oss fortfarande i ett inledande skede av vår process och jag är osäker på vem min samarbetspartner är. Jag upplever att det skulle vara att ge SIP alltför stora friheter. Jag känner mig osäker på vad som kommer att hända om jag plötsligt ger någon annan tillträde till de universitetsinterna informationskanaler som finns mellan mig som utbildningssamordnare och de studenter som deltar på mina kurser. Jag är osäker på hur mina studenter kommer att reagera. Baserat på hur jag själv har upplevt mina första möten med SIP så drar jag slutsatsen att mötet inte kommer att gå studenterna stilla förbi. Det kommer sannolikt att skapa reaktioner. Jag upplever dessutom att Stefan och Sofie har en orealistisk bild av hur mycket tid såväl jag som de själva och mina studenter har. I rollen som kursansvarig universitetsadjunkt känner jag ett starkt behov av att få med Nätverket SIP på en mer balanserad och rimlig arbetsagenda. Jag känner att Nätverket SIPs förslag drar i en riktning som hotar att förvandla ett i sig våghalsigt forskningsprojekt till vad jag upplever som en slags fullständig anarki. Ett försiktigt och planerat utbyte i form av ett fåtal gemensamma pass gestaltas som vad jag upplever vara en sammansmältning mellan våra utbildningar. Av bland annat dessa skäl motsätter jag mig Nätverket SIPs förslag att satsa kraftfullt på att skapa ett virtuellt kommunikationsnätverk mellan våra utbildningar och studenter. Även om jag vid tillfället inte är medveten om det blockerar jag på så sätt Stefan och Sofie. De är vana vid att arbeta med att skapa kommunikationsnätverk och att använda sociala media för att göra det. I flera tidigare projekt har det varit ett viktigt bidrag från Nätverket SIP i projekt som i övrigt har drivits av deltagarna själva. Frågan om hur och i vilken grad vi ska skapa ett kommunikationsutbyte mellan våra studenter vid sidan av de träffar som vi planerar in och i vilken grad vi aktivt ska vara med och organisera en sådan kommunikation blir en följetong under samtliga möten och in i den nästkommande höstens aktiviteter.

109

Utbytet tar gestalt Inledningsvis är våra förslag och funderingar kring hur studentutbytet ska organiseras relativt vaga i konturerna. Vi funderar i termer av att hitta gemensamma pass för våra studenter. Vi kommer så småningom fram till att fyra möten kan vara lämpligt. Så småningom kommer vi fram till att vi ska organisera två gästföreläsningar med uppföljande reflektionsmöten och två gemensamma träffar där vi gör saker tillsammans med våra studenter. Exakt vad som ska göras är fortfarande oklart. Jag föreslår och förespråkar gemensam diskussion medan Stefan och Sofie snarare förespråkar gemensamma aktiviteter. Upplägget med två föreläsningar och två uppföljande diskussioner ligger nära min egen föreställning av vad vi bör och kan göra tillsammans. Så avslutas en vår av diskussioner kring det studentutbyte som vi nästkommande höst ska sätta i verket. Under sommaren får vi ett andrum i och med semestrar.

Konflikt Efter sommaren träffas vi på nytt hos Nätverket SIP. Mötet innebär i korthet att vi efter en sommar och nära inpå det faktiska genomförandet av det planerade utbytet mellan våra utbildningsprogram står ungefär vid samma punkt som ett halvår tidigare. Vi har lite olika och ganska vaga idéer om hur vi ska lägga upp processen. Även på detta möte diskuterar vi om igen vad och hur vi ska göra. Stämningen är från Nätverket SIPs sida ganska uppgiven, inte lika positiv och nyfiket intresserad som vanligt. Det är så illa att jag avslutar mötet med att säga att jag skulle ge en miljon för Stefans tankar just nu. Några dagar senare får jag reda på hans tankar via ett e-post. Jämfört med hur jag upplever Stefans sinnestämning på mötet så signalerar hans e-post fortfarande ett engagemang och ett intresse för projektet. ”Hej! Du sa du skulle kunna ge mycket för att få reda på vad vi tänkte just nu. Men jag tänkte du kunde få några tankar från mig helt gratis :) Det här samarbetet vi har igång går en hel del långsammare än andra processer och projekt som vi/jag har inom SIP. Mitt standardläge är att jag kör på rätt snabbt, i tempo och litar på känslan när jag fattar beslut. Så går det bra att arbeta om man känner varandra väldigt väl i ett litet team och om man litar på varandra fullt ut. Att arbeta på det sättet fungerar ju inte riktigt i det vi ska skapa. Dels för att det är andra personer inblandade och andra kollegor du har. Och sedan har vi inte arbetat så mycket ihop tidi-

110

gare så vi är fortfarande i trevande lära känna fas, även om vi kommit långt. Jag upplever det lite som att du vill ta det lugnt och försiktigt och ofta har fått bromsa mig i olika idéer, koncept. Och orsaken till att du gör det kan säkert vara många. Dels att du har andra kollegor omkring dig, att du har en chef som du svarar mot, att du själv inte riktigt vet exakt vad du vill med satsningen och att du inte riktigt känner du kan förlita dig på att det kommer bli bra. Kanske känner du att det är som en ketchupeffekt. Att om du skulle släppa allt fritt så kommer det en flodvåg och väller fram och att man i det skedet tappar kontrollen, eller senare får stå till svars. Men hur som helst är jag mest van vid att stå uppe på den där flodvågen och ha kontroll över den och samtidigt elda på den ännu mer ;) Men den här vanan har jag fått utveckla under många, många års tid. Så något som kanske är nytt för många när det gäller utvecklings- och förändringsarbete kanske känns som vardag och självklarheter för mig. Jag vet inte men kanske är det så... kanske inte. Så självklart söker jag lite utmaningar och att försöka göra något mer utöver det vanliga. (…)” (e-post, 2009-08-18) Mitt svar på Stefans tankar är uppriktigt och fångar de känslor som jag får av att läsa hans som jag upplever det öppenhjärtiga kommunikation: ”Det kändes skönt att läsa din text, du förstår min situation. För min egen del har jag funderat mycket på mig själv, vilken roll jag har (och kan ha). Jag hoppas att jag kommer att växa in i detta, men visst har jag varit osäker under våren. Även jag förstår dig precis! Just nu sitter jag och skriver ett papper där jag presenterar mina tankar om vårt projekt och hur jag tänker mig att det ska fortsätta. Tankarna vill jag stämma av med er så småningom (snart). Jag hoppas inte att det kommer att bli några stora ändringar, utan att målbilden kan vara ungefär den samma.” (e-post, 2009-08-19) Vår urladdning känns befriande för mig. Kanske beror det på att vi skapar förståelse för varandra och begripliggör hur vi känner. Kanske beror det på den optimism och tillförsikt som Stefan signalerar i ett läge när jag börjar tycka att allt ser förtvivlat ut. Vår urladdning påverkar den fortsatta processen på olika sätt. Jag själv blir stärkt av insikten att Stefan och därmed Nätverket SIP tydligt kommunicerar att de inte tänker ge upp processen. Genom att synliggöra våra låsningar försöker Stefan istället förändra situationen. Det signalerar en beslutsamhet att arbeta vidare och ”låta samverkan leda oss dit som den leder oss” som Stefan skriver. Sannolikt är det så att vår gemensamma finansiering och det gemensamma ansvar som vi har i och med utfästelsen i projektplanen håller oss samman. Att avbryta samarbetet är inget alternativ.

111

De negativa konsekvenserna skulle överstiga de eventuella besvärligheter som vi kan komma att möta i den fortsatta processen. Vår konflikt eller diskussion är livgivande, men den löser inte upp alla knutar som finns i vår process. Vi kommer fortsatt att dra åt olika håll när det gäller hur utbytet mellan våra utbildningar ska organiseras.

Från planering till handling Våra första aktiviteter som består av en inspirationsföreläsning på temat entreprenörskap med uppföljande diskussionspass, utspelas dels i centrum av staden, dels på universitetet. Ett litet antal universitetsstudenter deltar i aktiviteterna och den efterföljande diskussionen där båda studentgrupperna är inbjudna präglas av en avvaktande stämning. Vid det andra tillfäller står Nätverket SIP som värdar. Jag presenterar tillfället i universitetsstudenternas schema i termer av en frivillig möjlighet att besöka Nätverket SIP för en närmare presentation av deras verksamhet. Endast två studenter följer med vilket föranleder Stefan och mig att tätt inpå det schemalagda tillfället planera om eftermiddagen från en presentation av Nätverket SIP till en gemensam aktivitet där vi som är besökare från universitetet engagerar oss tillsammans med gruppen studenter på SIP. Stefan tar på sig uppgiften att hitta en lämplig aktivitet. Jag och studentgruppen från universitetet ger oss iväg till SIPs lokaler utan att veta exakt vad som kommer att hända. Efter en kort presentation av varandra och våra respektive utbildningar förflyttar vi oss till stadens centrum. Stefan meddelar att han har bokat in oss på ett besök hos en lokal entreprenör. Vi går ner i en källarlokal där vi upptäcker att vi ska spela Lasergame, ett spel som liknar Paintball men där bollarna med färg har byts ut mot ljusstrålar som deltagarna slår ut varandra med. Stefan har själv varit med och startat verksamheten.

Ge upp eller kämpa på? Utbytet mellan våra utbildningar har så här långt varit ganska nedslående. Jag är på väg att ge upp. Stefans reaktion är snarare att enträget arbeta vidare. Stefan växlar upp utbytestanken ännu mer genom att fortsätta att bjuda in fler utbildningssamordnare och utbildningar i processen. Jag inser nu att Stefan redan ett halvår tidigare, vid vårt första möte i samband med att vårt projekt startade, såg just den här utvecklingen framför sig. Stefans vision var inte att min delkurs och mina studenter skulle ha ett par möten med Nätverket SIPs studenter. Hans vision var att alla universitetsstudenter på programmet där kursen ingår skulle lära känna Nätverket SIP och deras studenter på så många sätt som möjligt. Stefan har arbetat efter en handlingsplan som skulle leda till fullsatta föreläsningssalar, häftiga diskussioner och en omfattande interaktion

112

på så många olika sätt och nivåer som möjligt. Min bild av ett mindre utbyte står naturligtvis i stark kontrast till den framtid som Nätverket SIP och Stefan såg framför sig. Nu börjar jag förstå vår process på ett nytt sätt. Vi är halvvägs in i höstterminen och har klarat av två av de fyra aktiviteter som vi enades om att genomföra. Nästa steg blir att informera universitetsstudenter om den nästkommande gästföreläsningen med påföljande uppföljnings- och diskussionsmöte. På en workshop på programmet påminner jag på nytt studenterna om föreläsningen och meddelar att jag måste veta hur många som kommer eftersom de personerna då kommer att få biljetter av mig. Stefan hör snart av sig och frågar efter intresset i klassen. Finns det biljetter kvar? Hur många biljetter gick åt? Jag svarar att det ”finns kvar, vill du ha tillbaka dem?” Jag ger även Stefan en förklaring där jag med statistikens hjälp försöker snygga till mina dåliga siffror. ”Det var inte full klass i dag, långt ifrån. Typ hälften, 12 pers dök upp och av dom så ville 33% (4 stycken) ha biljett. Jag har 13 biljetter kvar.” (e-post, 2009-10-02) Jag skickar svaret till Stefan med viss bävan. Med tanke på den energi som framför allt han har lagt ner i projektet så förväntar jag mig ett ifrågasättande svar. Till saken hör att jag alltmer klandrar mig själv för att jag inte har gjort tillräckligt för att engagera mina studenter i processen. Svaret som kommer förvånar mig. Det är ett glatt och positivt svar som andas optimism. ”Men då vet vi i alla fall att det blir tre :)” Jag känner trots allt ett behov av att försöka förklara mig och ge min syn på situationen. Jag skriver ett svar där jag dels funderar på varför det har blivit som det har blivit och dessutom ger ett antal förslag på andra grupper som skulle kunna bjudas in till föreläsningen. När jag i efterhand betraktar mitt hastigt skrivna e- post tycker jag mig parallellt med en känslosamhet se ett uttryck för engagemang. Jag börja visa en vilja som är kopplad till vårt gemensamma utbytesprojekt. Stefan svar på min självkritiska reflektion förvånar mig och gör mig glad. Det är som om han ömsint belönar den reaktion som jag visar. Nu, äntligen, har du förstått vad det här handlar om: ”Jaa, man kan fundera på varför och spekulera i massor. Men du! Jag har en idé! Skitcool grej egentligen där vi kan göra samma sak som vi tänkte göra med universitetsprogrammet och där vi som leder kursen på SIP och du kan teama ihop. Idén handlar om att skapa en utbytesmetodik som heter duga! Alltså att vi blir proffs på att sammanföra grupper och få ut massa positivt resultat av det på olika nivåer. Vi har ju faktiskt massor av grupper att arbeta gentemot. Så vi kan skapa en utbytesmetodik som både innefattar fysiska utbyten samt även digitala utbyten. Vi kan skapa en metodik som in-

113

nefattar student-student och kursansvariga-kursansvariga. Det är en idé att bygga vidare på tycker jag.” (e-post, 2009-10-02) Ett svar på ett misslyckande är alltså att arbeta vidare och se nya möjligheter. Jag upplever hur Stefan tar med mig bort från ett ”nu” som är nedslående och som lätt skulle kunna betraktas som en besvikelse. Stefan föreslår att vi lämnar det som har varit bakom oss och ser framåt. Vi kommer dock överens om att vi ställer in det fjärde och sista gemensamma tillfället med våra studentgrupper.

Efterspel Det finns en fortsättning på berättelsen. I min värld är försöket med att skapa ett utbyte mellan våra två utbildningsprogram slutfört i denna första version. Nätverket SIP och särskilt Stefan har dock bestämt sig för att arbeta vidare med idén. Personer på Nätverket SIP har kommit i kontakt med ett litet antal studenter på universitetsprogrammet som är nyfikna och intresserade av deras verksamhet. På samma sätt som när jag först kom i kontakt med nätverksorganisationen så möts studenterna av en öppenhet och en inbjudan att sätta igång med aktiviteter, att göra saker tillsammans med och i Nätverket SIPs verksamhet. En universitetsstudent kom först i kontakt med Stefan och Sofie då de besökte programmet och berättade om sin verksamhet. En kort tid efter presentationen skickar studenten ett e-post till Sofie och berättar om sitt eget engagemang när det gäller entreprenörskap och jämställdhet. Studenten är en aktiv bloggare och har ett engagemang för entreprenörskap, ett ämne hon tematiserar på sin egen blogg (som får relativt mycket uppmärksamhet). Studenten engagerade sig snart i ett antal av de projekt som pågår inom ramen för Närtverket SIPs föreningar, i synnerhet Grrl Tech som vid tidpunkten bedriver ett projekt som handlar om ungt kvinnligt entreprenörskap. Studenten arbetar tillsammans med andra som projektledare i en satsning som syftar till att skapa ett lokalt nätverk av unga kvinnliga företagare. Hon deltar också på en mässa om Ungt entreprenörskap, där hon representerar nätverksorganisationen. På hennes blogg bjuds under hösten ett antal personer från Nätverket SIP in som ”gästbloggare” under ett tema där olika aspekter av entreprenörskap diskuteras utifrån olika perspektiv och synvinklar. Studenten deltar också på en konferens om ungdomar sociala medier som Nätverket SIP organiserar (se kapitel 8). Ytterligare en student väljer att engagera sig i Nätverket SIPs verksamhet. Hon deltar på olika aktiviteter i utbildning Samhällsentreprenörer. Även hon är med och organiserar konferensen om ungdomar och sociala medier. Tillsammans med studenter från Samhällsentreprenörer åker hon på ett internat-

114

ionellt utbyte om ungt entreprenörskap till Portugal. Händelsen rapporteras på Nätverket SIPs egen blogg någon tid efteråt. ”Växjöstudenter i lyckat och inspirerandeutbytesprojekt i Portugal. Aventura Marão Clube (en ungdomsorganisationi Portugal) och Nätverket SIP samordnade ett utbytesprojekt inom deteuropeiska programmet Ung och Aktiv. Utbytet ägde rum mellan 12 och 19 maj i Amarante-Portugal och riktade sig till ungdomar mellan 18 och 30 år som är eller vill bli entreprenörer, förverkliga sina idéer samt lära känna Europa och andra kulturer. Under utbytesveckan fick 15 deltagare och 2 projektledare från varje land möjlighet att utbyta idéer med kreativa entreprenörer och organisationer som arbetar inom bl.a. miljö, landsbygdsutveckling, turism och idrott. Man fick även chansen att jämföra vilka olika möjligheter det finns runtom i Europa för unga att genomföra sina projekt lokalt, nationellt och internationellt.” (Nätverket SIP, 2010b)

115

Kommunikativ handling Berättelsen om studentutbytet visar att deltagande processer kan vara röriga, flytande och oklara. Frågor formuleras och omformuleras. Känslan av vilka möjligheter som framtiden kan ge är varierande hos deltagarna. Jag beskriver mötet mellan mig och personer från Nätverket SIP på ett sätt som fångar upp de förändringar som sker under processens gång. Jag redogör för hur projektplanen är utsatt för omförhandling, hur jag själv försöker hantera situationen utifrån de roller som är möjliga. Processen är ur mitt perspektiv ambivalent. Så är även utkomsterna eller resultaten. Lärandet och förändringen kan i sig självt betraktas som framgångar för oss som deltar. De materialiseras bland annat i den här texten. Samtidigt är berättelsen ett exempel på misslyckande. Den är fylld av störningar i det kommunikativa handlandet, av upplevda fel som begås, av långtråkiga episoder där frågor ”ältas”, av upplevda absurditeter som skapar tvivel och misstro.

Den långa vägen fram till hur Kommunikativ handling, eller ”Dialog och action” som Nätverket SIP kallar det, är riktad mot framtiden. Precis som Evelina konstaterar i Ungdomsstyrelsens rapport (2004, s. 121) så står dialog och action som ett uttryck för kommunikativ handling i stark kontrast till ett målrationellt handlande. Utvärderingskriterier som bygger på effektivitet och produktivitet riskerar att förvandla det kommunikativa handlandet till ett meningslöst resursslöseri. Snabba resultat och lösningar kan inte förväntas. Värdet av ett kommunikativt handlande ligger i själva den utforskande processen.

116

För att komma fram till vad som ska göras så måste man komma fram till vad som bör göras i en given situation. Pyrets beskrivning är förledande enkel. Figur 11 Det är ju bara att veta hur man ska göra

Källa: Internt inspirationsmaterial Nätverket SIP.

Redogörelsen för studentutbytet illustrerar att arbete med den inledande frågan ”hur?” är mer omfattande än vad Pyret ger uttryck för. För att en grupp individer med olika värderingar och föreställningar om vad som är rätt och riktigt i en given situation gemensamt ska kunna enas om frågan ”hur”, så måste vissa deltagare (kanske alla) i gruppen med nödvändighet kunna ändra sin uppfattning om vad som är önskvärt och värdefullt i det enskilda fallet. För att i grupp komma på nya saker (det vi ännu inte vet eller ser) så krävs vad Forester (1999) beskriver i termer av en strukturerad oförutsägbarhet. Själva strukturen eller ritualen är viktig, dvs. att det finns en organisation där deltagare kan känna sig trygga och säkra nog för att träffas och inleda en diskussion, där det som de ännu inte har kommit på kan kommas på. Johannisson (2005, s. 292) uttrycker på samma sätt att ”entreprenörskapets organisering kräver en grundläggande ordning”. Aktionsforskningslitteraturen handlar i hög grad om metoder för att skapa sådana ritualer. Personer på Nätverket SIP tycks ha gjort samma insikt. Intresset för sociala medier och intresset för ”omöjliga möten” är exempel på det. Lärandet från alla aktörer under processens gång är centralt. Nätverket SIP sätter etiketten inspiration på sina ritualer. Vi ska inspireras av varandra får jag lära mig då jag besöker det mingel som genomförs tillsammans med olika studentgrupper (se den inledande prologen). Om jag låter mig inspireras av dig så kan jag komma på lösningar och upptäcka saker som jag inte tänkte på när jag först kom till mötet. I vårt gemensamma arbete med att skapa ett utbyte mellan våra respektive utbildningsprogram så kämpar vi på en övergripande nivå med att skapa en sådan säker ritual. De problem som till slut medför att vi inte fullföljer vår planering skulle kunna sägas bestå i att vi inte lyckadas i vårt arbete. Vi lyckas inte skapa den trygghet i situationen som medför att också våra studenter i någon större omfattning kan mötas över våra organisationsgränser.

117

Sammanfattningsvis illustrerar redogörelsen för utbytet mellan våra utbildningar hur ett kommunikativt handlande kan se ut om det tolkas utifrån ett situationsbundet synsätt (jfr. kapitel 2). Det är också möjligt att betrakta berättelsen om utbytet som en fördjupad metoddiskussion. Berättelsen illustrerar min tolkningsprocess och hur den har möjliggjorts av interaktion och deltagande. Berättelsen visar hur jag konfronteras med personer på Nätverket SIP i ett projekt som vi genomför. I interaktionen genereras frågeställningar och teman som jag gör till min forskningsuppgift att reda ut och begripliggöra.

En återkoppling till interaktiva metoder Min egen kamp för att inta en bekväm roll i relation till mina samarbetspartners (studenter och personer på nätverket SIP) illustrerar hur förändringar gällande identiteter och subjektspositioner har skett i processen (Herr & Andersson, 2005). I vissa situationer tilldelar mig själv i samtal med personer på Nätverket SIP en passiv och observerande roll som följeforskare där jag följer med i och begripliggör processer som drivs av personer på Nätverket SIP. Den hastigt nedtecknade projektidén som bygger på ett utbyte mellan våra miljöer och studenter kräver ett deltagande som omöjliggör en passiv forskarroll. Aktionsforskningslitteraturen erbjuder mig en annan möjlig relation som forskare till Nätverket SIP. Jag kan i högre grad tillåta mig att vara en aktiv deltagare i sociala processer, jag behöver inte förhålla mig neutral till de aktiviteter som jag deltar i och samtidigt beforskar. Aktionsforskaren söker kombinera rollen som praktiker och forskare. Den bygger på en kunskapssyn som är inkluderande. Såväl abstrakt teoretisk kunskap och metod som upplevelsenära reflektioner i handling betraktas som legitima former av vetande och kunskap. Såväl akademikern som praktikern inryms i aktionsforskningsrollen. Samtidigt finns det ett dilemma som är typiskt för aktionsforskningsprocesser just i det faktum att olika logiker av forskaren måste hanteras på samma gång.

Rollkonflikten i nytt ljus. Roller är enligt Bauman (1996) sammanhängande med ett samhälle som är uppdelat i små uppgifter som var och en utförs på en viss plats eller miljö. På en given och definierad plats framträder vi ofta i en given och definierad roll. Varje roll kommer med en instruktion som fastställer vilket arbete som ska utföras och hur det ska utföras. Att söka efter regler eller tydliga roller är enligt Bauman ett sätt att lindra sin ensamhet i ansvaret (jfr. Fromm, 1982). Men som Bauman också påpekar är sådana försök inte sällan nedslående. Det tycks

118

finnas för många regler för att situationen ska kännas riktigt bra. Den ena regeln prisar det som den andra fördömer. ”De kolliderar och motsäger varandra, var och en gör anspråk på den auktoritet som de andra bestrider (…) det visar sig förr eller senare, att hur noggrant man än följer reglerna så befrias man inte från ansvaret.” (Bauman, 1996, s. 30) Vi kommer till en punkt då vi måste besluta vilken av de många motstridiga reglerna som vi ska följa och vilka vi ska ignorera. Med en mångfald av regler så framstår valen som ambivalenta. Berättelsen om utbytet illustrerar att jag själv inte kan välja eller inta en roll i förhållande till den process som jag är en del utav. Jag intar olika roller i dialog med den aktuella situationen och i dialog med mina medaktörer. Nätverket SIP skapar situationer i processen som tvingar mig att ifrågasätta min identitet som forskare och universitetsadjunkt. Genom att vi alla möts hos Nätverket SIP under spelets eller lekens former så blir min formella position som forskare, kursansvarig examinator och lärare neutraliserad. Stefan och Sofie klär (medvetet eller omedvetet) av mig genom att uppmuntra ”personliga presentationer” och genom att träffas under former som ligger alltför långt ifrån den plats eller miljö där jag vanligtvis intar min roll. Hos Nätverket SIP blir jag en nybliven pappa, en 34 åring som kan lite om mycket, en engagerad föreningsmänniska eller en person med intresse för entreprenörskap (se den inledande prologen). Omedvetet eller medvetet provocerar Nätverket SIP på så sätt fram en förändring i processen. Jag är sammanfattningsvis deltagare i en process där jag inte kan definiera mig själv på ett entydigt sätt. Beskrivningar av aktionsforskningens paradoxer eller dilemman tycks handla om att olika roller i ett interaktivt projekt blandas samman och löses upp på ett sätt som skapar en upplevd oordning. Vad är ditt ansvar och vad är mitt? Vad kan jag bestämma och vad bestämmer du? De paradoxer eller dilemman som rapporteras av aktionsforskare kan alltså förstås som självförvållade. De båda rollerna som slås samman (enkelt uttryckt praktikerrollen och forskarrollen) bäddar för inbördes konflikt. Det är möjligt att bejaka sådana paradoxer som fruktbara. En möjlig slutsats är att interaktiv forskning uppmuntrar kommunikativ handling genom att lösgöra forskaren från en tydligt definierad forskarroll. Interaktiv forskning främjar på så sätt, genom att inte betona generella regler och riktlinjer för forskningsprocessen, en känslighet inför den specifika situationen.

119

En illustration av tolkningsprocessen Min egen kamp med att finna en identitet i projektet, och min känsla av att slitas mellan olika roller och målsättningar, visar också hur begreppet kommunikativ handling blir relevant för mig i tolkningsprocessen. Bakom begreppets användning ligger ett sökande bland möjliga tolkningsperspektiv och enskilda författare. Jag stöter efter ett tag på John Forester. Hans redogörelser för den deliberativa praktikern tar upp samma typ av frustration och frågeställningar som jag själv tyckte mig ha mött i projektarbetet. Från John Forester söker jag mig därefter vidare mot Habermas och dialogen som begrepp. Jag upplever att Habermas offentlighetsbegrepp hjälper mig att förstå min samarbetspartner och den kontext som Nätverket SIP utgör. Begreppet hjälper till att för mig begripliggöra det personliga anslaget i bemötandet, den icke-formella utbildningspraktik som i mitt möte ställs mot min egen mer formaliserade, den rörelse från privat till offentlig sfär som jag själv möter då jag förbereder en föreläsning för studenterna på SIPs folkhögskolekurs, och den öppet inkluderande och otyglade process som Nätverket SIP föreslår när vi arbetar med att genomföra utbytet. SIP förefaller mig ha en relativt öppen och inkluderande inställning till vem som potentiellt ska kunna delta i processen (jfr. Hove, 2009). Projektet illustrerar också hur våra olika föreställningar om informationsspridning skiljer sig åt. Jag upplever att Nätverket SIP föreslår en kommunikationsprocess som är alltför otyglad för att jag ska kunna gå med på att ge dem full frihet i relation till de studentgrupper som ingår på min universitetskurs. Jag försöker förhålla mig till Nätverket SIPs kommunikationsprocesser som jag upplever vara, på ungefär samma sätt som Hove (2009) uttrycker det i tabell 1, informella, obegränsade och oreglerade. Just av det skälet vill jag inte ge Nätverket SIP fria händer att kommunicera i vår gemensamma process. Genom att använda offentlighetsbegreppet blir det personliga, vilda och kanske till och med anarkiska draget hos Nätverket SIP begripligt och meningsfullt för mig. Jag upplever att de projekt som Nätverket SIP organiserar kan förstås som förhållandevis fria rum i den samhälleliga strukturen. Nätverket SIP tycks mig genom sitt organisatoriska arrangemang av föreningar och nätverksliknande sammanslutningar delvis kunna undkomma de roller, krav och förväntningar som ställs på aktörer som mer tydligt inordnas under en av samhällets sektorer.

Den ömsesidiga interventionen Klassisk aktionsforskning kan kritiseras för att bygga på en föreställning om att forskaren i egenskap av expert har ett särskilt ansvar för såväl praktisk problemlösning som akademisk kunskapsproduktion (Svensson, 2008). En

120

sådan expertroll tonas ned inom interaktiv forskning. Trots det finns enligt min tolkning en förväntan om att forskaren ska genomföra interventioner i praktiken. Det är forskaren som förväntas ta initiativ till den handling som också görs till föremål för kunskapsproduktion. Det är forskaren som förväntas intervenera. Jag själv har i forskningsprocessen svårt att inta en sådan roll. Det kan förklaras av att jag är oerfaren av entreprenörskap som vetenskaplig disciplin. Min egen utbildningsbakgrund, både som student och universitetsadjunkt, ligger inom ekonomistyrning och redovisning. Jag är dessutom en oerfaren interaktiv forskare. Jag har alltså inte den typ av erfarenheter som kunde möjliggöra en expertroll. Förklaringen ligger också i att Nätverket SIP som organisation och Stefan och Sofie som jag har arbetat mest tillsammans med, inte på ett självklart sätt låter sig bli ensidigt utsatta för interventioner. Stefan och Sofie på Nätverket SIP är erfarna projektledare. Stefan beskriver dessutom sig själv som entreprenör. Även det kan förklara att jag i det beskrivna projektarbetet, och i forskningsprocessen som helhet, också blir utsatt för utforskande interventioner av ”praktiker”. Jag blir ett projekt för Nätverket SIP, på samma gång som de är ett projekt för mig. Det är inte rimligt att förvänta sig något annat i ett projekt som bygger på interaktion, deltagande och dialog, dvs. kommunikativ handling. Nätverket SIPs lokaler är fyllda av tidningsurklipp, egenproducerade bilder, texter och målningar. Personer på Nätverket SIP dokumenterar och rapporterar små berättelser i form av blogginlägg, twittermeddelanden och filmklipp. De producerar tidningar, broschyrer, kartläggningar och rapporter. De skapar ett eget minne genom att täcka väggarna i lokalen och den egna hemsidan med listor och notiser över ämnen som har diskuterats och fått uppmärksamhet i olika media. Nätverket SIP är betraktad som nätverksorganisation ingen neutral intermediär som utan ett eget intresse eller eget engagemang riktar sitt intresse uteslutande mot själva processen. Personer på Nätverket SIP tar egna initiativ och övertar initiativ, de riktar uppmärksamhet mot en viss typ av frågor och försöker påverka processer och aktörer i sin omgivning. Beskrivningen av utbytet mellan våra utbildningar tecknar bilden av Nätverket SIP som en aktivt påverkande organisatör. Studentutbytet förflyttas successivt från universitetet till Nätverket SIPs lokaler. När jag avslutningsvis ställer in det sista planerade mötet (som skulle ske på universitetet under mitt ansvar) så konstaterar jag att utbytet för min del är avslutat. De aktiviteter som därefter sker planeras av Stefan och genomförs i SIPs lokaler. Utbytesprojektet får på så sätt ett ”efterspel” som överraskar mig. Jag är inte längre på samma sätt involverad i projektet. En tolkning är att Nätverket SIP övertar ett initiativ som inledningsvis är mitt och som snart blir gemensamt, för att avslutningsvis vara en angelägenhet för Stefan på Nätverket SIP, deras studenter och det fåtal universitetsstudenter som tidigare i processen intresserat sig för SIPs verksamhet. Övertagandet är ur mitt perspektiv inte obehagligt. Jag bjuds fortfarande in till aktiviteter och

121

jag bjuds in till nya och liknande projekt. Jag blir inte utslängd och ersatt. Vill jag fortsatt vara med så är jag välkommen att ”teama ihop”. När jag svarar med passivitet och en avvaktande inställning arbetar Stefan vidare på egen hand. Fortfarande upplever jag att dörren är öppen för mig så att jag på nytt kan kliva på och vara delaktig. Frågan är hur detta aktiva övertagande av initiativ och resurser ska tolkas? Det är möjligt att tolka som en oförskämdhet och en brist på respekt och hänsyn. Jag blir i forskningsprojektet utnyttjad av personer på Nätverket SIP som tar del av forskningsmedel, använder mig själv och mina studenter som resurser i sin egen verksamhet och samtidigt använder projektet som en arena för att sprider sina egna åsikter och värderingar. Jag bjöd förvisso in till denna resursanvändning genom att tala om interaktivitet och min vilja att komma nära Nätverket SIPs projektarbete för att förstå och skapa kunskap om entreprenörskap. Men personer på Nätverket SIP tycks ha utnyttjat min inbjudan på ett sätt som går utöver de föreställningar som ”interaktivitet i forskning” rimligen medger. En förmildrande omständighet är att även jag får gehör för mina förväntade målsättningar. Om etiketten utnyttjande används så tycks vi utnyttja varandra i den här berättelsen. Föreliggande avhandlingstext tillsammans med SIPs vilja att bidra till den akademiska kunskaps-produktionen är tecken på det. Men ett sådant bidrag till vetenskapen är rimligt att förvänta sig utan att krav på ett eget handlingsutrymme samtidigt ställs. Forskarens studieobjekt brukar ge, men inte ta. Nätverket SIPs agerande i relation till mig som forskare skulle kunna ses som manipulerande eller åtminstone på gränsen till fräckt. Det tolkningsperspektiv som används i den här avhandlingen (se kapitel 2) påbjuder ett antal alternativa tolkningsmöjligheter. Det är möjligt att se Nätverket SIPs agerande som en förutsättning för dialog och ett kommunikativt handlande. Att delta i en dialog och ett kommunikativt handlande är detsamma som att vilja bidra, påverka och föra fram sitt perspektiv. Det står i motsats till passivitet och likgiltighet. Om Nätverket SIP inte hade försökt påverka mig i forskningsprocessen genom att föra fram sitt perspektiv, sin agenda och sina åsikter, hade begreppet kommunikativ handling blivit ett meningslöst tolkningsverktyg. Det faktum att jag inte ensidigt blir bejakad och bekräftad utan också e-motsagd, överraskad, förvirrad och ibland besviken i mitt möte med Nätverket SIP, är i sig ett stöd för de tolkningar som görs i den här avhandlingen. Det är på detta sätt som bilden av Nätverket SIP som organisatör eller designer av processer i civilsamhället, som utvecklare av civilsamhället, blir meningsfull. Det är även på så sätt som Nätverket SIP skulle kunna sägas utföra ett politiskt arbete. Nätverket SIP för fram sina egna projekt och intressen och lägger sig i samhällets dagordning. De skapar opinion. I nästkommande kapitel beskrivs ett projekt som mer specifikt illustrerar en sådan aspekt av Nätverket SIPs verksamhet.

122

KAPITEL 7. SKAPANDE AV UPPMÄRKSAMHET Här beskriver jag hur Nätverket SIP inom ramen för forskningsprojektet formulerar och genomför en projektidé som under en längre tid har diskuterats bland medlemmarna. Det handlar om att planera, producera och distribuera en samhällstidning som lyfter fram pågående initiativ inom såväl Nätverket SIP som det omgivande (lokal)samhället. Jag medverkar i tidningsproduktionen under våren 2009, från projektets inledning till dess slutförande. Under våren 2010 produceras det andra numret av tidningen. Jag bidrar denna gång genom att samförfatta en inledning/ledare tillsammans med tidningens redaktör som är anställd på Nätverket SIP. Jag genomför dessutom mer formella intervjuer med tre nyckelpersoner från Nätverket SIP. Intervjuerna spelas in elektroniskt och transkriberas av mig. De är mellan 57 och 70 minuter långa. Dessutom uppdaterar mig de personer i Nätverket SIP som jag arbetar närmast med via e-post om vad som händer. Tidningen kan förstås som ett exempel på hur Nätverket SIP skapar uppmärksamhet i samhället eller skapar opinion. Resultatet värderas, av de personer på Nätverket SIP som tar ansvar för processen, i termer av tidningens genomslag, dvs. hur många den lyckas nå och vilka reaktioner den skapar hos en väntande publik i lokalsamhället. Processen tolkas också med utgångspunkt i mitt eget deltagande. Betydelsen av kamratligt stöd i utvecklingsprocesser lyfts särskilt fram.

123

Produktion av ett samhällsmagasin Redan vid mina första möten med personer från Nätverket SIP lyfts idén om att göra en tidning fram. Den 20 maj 2009 ska en tidning till allmänheten i två kommuner vara producerad. Stefan vill att tidningen ska handla om sådant som händer inom den ideella sektorn. Det ska handla mer om mjuka värden och goda exempel, olika förebilder och sådant som kan inspirera andra. Ytterligare en viktig omständighet är den vid tidpunkten rådande lågkonjunkturen i finanskrisens spår. ”Den hade pågått ett tag och det var det enda man läste om i tidningarna och diskuterade runt fikaborden. Jag kände att det behövdes en motvikt och någon som visade att det ändå händer positiva saker runt omkring oss” kommenterar Sofie när hon i efterhand funderar över tidningsproduktionen (intervju, 2009-06-11).

Att nå ut- ett medel och ett mål Tanken på att producera en tidning till en bredare allmänhet har länge varit lockande och idén har tidigare formulerats, exempelvis i projektidén ”SIP Magazine” där tanken var att producera en tabloidtidning som skulle handla om förändrings- och utvecklingsfrågor. Att nå ut med information om verksamheten har varit en framgångsfaktor för nätverksorganisationen. Att synas och höras är viktigt för att kunna påverka samhället. Sofie minns hur hon själv först kom i kontakt med Nätverket SIP eller Tech Group som organisationen hette då. Sofies beskrivning visar att även en liten organisation i termer av antal aktiva kan formulera en stark röst. ”Jag blev väldigt förvånad när jag började jobba på Tech Group. För mig var Tech Group något jättestort som syntes och hördes. Jag fick massor av flygblad och tidningar hem och nyhetsbrev i mailboxen och så där och sen när jag började jobba där… jag bara, var är alla? Då var vi bara 4 eller 5 personer.” (Intervju, 2009-06-11)

Resursmobilisering Jag blir inledningsvis överraskad av hur snabbt Stefan och Sofie väljer att sätta igång med ett konkret projekt där jag bjuds in att medverka. Först senare förstår jag att det är ett projekt som ligger i väntan på rätt tillfälle. Vår gemensamt formulerade projektplan ger utrymme för ett liknande projekt. Det passar väl in i de ambitioner och målsättningar som vi formulerade i projektplanen.

124

Jag för min egen del upplever projektet som intressant och som ett sätt för mig att samtidigt lära känna Nätverket SIP och de olika typer av projekt som pågår i nätverket och i anslutning till det. När det gäller rollen som deltagare i projektet så känner jag en trygghet i min vana i att skriva texter. Mina upplevelser av projektet skiljer sig därför från de känslor som kommer till uttryck när studentutbytet organiseras (jämför föregående kapitel). Efter en inledande överenskommelse om att projektet ligger inom ramen för vad vi ser framför oss som tänkbart och rimligt sker allt ur mitt perspektiv mycket snabbt. Redan några dagar efter vårt möte finns projektet med på nätverkets hemsida i form av en ikon och en kort projektbeskrivning. Budskapet att Nätverket SIP ska göra en samhällstidning börjar också kommuniceras ut på andra digitala kanaler. Det är viktigt att konkretisera en projektidé berättar både Stefan och Sofie vid flera tillfällen. När en projektidé läggs upp på hemsidan, när en ikon (en bild som symboliserar projektet) skapas så ”finns projektet”, det skapas förväntningar och det råder ingen tvekan om att projektet pågår. Genom hemsidans projektbeskrivning och den skapade ikonen så har projektet tagit sin första form eller gestalt. Det här är en teknik som personer i nätverksorganisationen använder medvetet för att driva igång processer och för att skapa engagemang kring ett projekt. Det handlar om att skapa en spänning kring projektidén och att göra andra nyfikna på vad som är i görningen. Det handlar kort och gott om att väcka lusten hos andra att delta (jfr. Gartner, Bird & Starr, 1992). Stefan och Sofie söker samtidigt efter fler personer som vill vara med i projektet och dessutom organisationer som de kan samverka med. Inledningsvis bokar de ett lunchmöte med redaktören för kommunens tidning som går ut till kommuninvånarna. ”Vi ska prata om samarbete och hon ska dela med sig av kunskap och erfarenheter” skriver Stefan till mig i ett e-post samtidigt som han bjuder med mig att delta. ”Skulle vara kul om du kan vara med, annars kommer det fler tillfällen”. Jag deltar inte på mötet men får berättat för mig att det var lyckat, redaktören för kommunens tidning tycker att idén är rolig och hon delar med sig av sina erfarenheter och kunskaper på ett sätt som gör att både Stefan och Sofie känner ett stöd för projektet. På motsvarande sätt kontaktas fler personer och bjuds in i projektet. ”Så brukar vi göra när vi startar ett projekt”, kommenterar Sofie och fortsätter ”då skickar vi ut i våra kanaler och sprider att vi ska göra en film eller vi ska göra det här projektet och vi söker folk som är intresserade (…) vi kastar ut tanken och vi kastar ut små trådar och ser vilka som nappar. Och utifrån vilka personerna sedan är så bygger 5 man” (intervju, 2009-06-11). En annons läggs ut på Volontärbyrån där skribenter och illustratörer till tidningen efterfrågas. En annons har även lagts 5

Volontärbyrån är en ideell organisation som förmedlar volontäruppdrag i Sverige och som dessutom utbildar organisationer i frågor som rör samordning av volontärer. ”Vi tror på att man mår bra av att engagera sig och vill erbjuda alla som vill ett enkelt sätt att hitta ideella uppdrag”, skriver organisationen på sin hemsida (Volontärbyrån, 2011).

125

6

ut i Sveriges Ungdomsorganisationers (LSU) nyhetsbrev. Inte heller här finns det någon tvekan om projektet ska bli av. ”Volontärsskribenter för tidningsproduktion sökes! Vi i Nätverket SIP vill göra en tidning som ska delas ut i 50 000 ex till invånare i Kronobergs län. Innehållet ska vara goda exempel från den sociala sektorn. Vill du hjälpa oss att skapa textinnehållet i tidningen? Vi söker dig som tycker om att skriva i artikelform. Genom det här vill vi visa vår omvärld att det, genom samarbete och ideella krafter, går att göra en sådan här produktion. Tryck och distribution söker vi sponsorer till. Skicka en intresseanmälan.” (annonstext till volontärsbyrån) Ett nytt syfte kan skönjas i texten, att visa omvärlden att det är möjligt att genomföra den här typen av projekt i samverkan. Det finns en utmaning i projektet som lockar. Sofie beskriver det väl när hon säger att: ”det är en utmaning att ta tag i något som känns lite svårt. Man ser framför sig en färdig produkt i maj, men allt däremellan är bara helt suddigt. Hur tar man sig från att ’jag vill ha en tidning’ till att ’jag har en tidning’? Jag vet inte, och så måste man börja undersöka och fråga folk… Det är en utmaning, det är kul och det är lärorikt.” (intervju, 2009-06-11) Så småningom kommer en ung illustratör och en skribent att anmäla sitt intresse. Andra personer kommer in i projektgruppen som ett resultat av att de tidigare har haft kontakt med Nätverket SIP på något sätt. En skribent har tidigare varit involverad i föreningen Grrl Tech, hon känner till verksamheten väl och bidrar med en artikeltext som beskriver Grrl Techs utveckling och vad som pågår i föreningen just nu. I andra fall har det varit mer tillfälliga kontakter. Ett liknande arbete genomförs också intern hos Nätverket SIP. Det handlar om att skapa uppmärksamhet kring projektet och att försäkra sig om att andra personer som arbetar i nätverket backar upp projektidén och dessutom är beredda på att bidra med sin tid. I början av mars blir jag i egenskap av skribent i tidningen kallad till ett första möte kring projektidén. Tiden är satt till 15.30, men jag kommer upp tidigare för att prata med Sofie och Stefan.

6 LSU är en sammarbets - och intresseorganisation för Sveriges ungdomsförbund. De arbetar för att utveckla ungt ledarskap och för att förbättra situationen för ungdomar i Sverige och världen. (LSU. Sveriges Ungdomsorganisationer, 2011).

126

Ett första möte Jag upplever en känsla av rastlöshet när vi träffas. Budskapet är som jag upplever det att det är viktigt att sätta igång direkt med aktiviteter och att hålla tempot uppe. Nu är det bråttom med tidningen, säger Sofie. Vid ett senare tillfälle förklarar Sofie att det är viktigt med snabba, konkreta och tydliga resultat i ett projektarbete. En förklaring är att det övergripande syftet kan vara otydligt, såväl inom nätverket SIP som i enskilda projekt. Det gör att behovet av konkreta delresultat blir än viktigare. Sofie förklarar; ”Vi har inget uttalat mål med nätverket SIP, det finns ingen gemensam vision, inte som alla här kan skriva under på om du går runt och frågar… ingen kommer att säga samma saker. Ingen kommer att våga säga något heller för då tror de att de kör över någon annan. Det är mycket sådant… så därför tror jag att om man inte har en organisation med ett uttalat syfte, så tror jag att man behöver många små syften, många små mål och många små visioner.” (Intervju, 2009-06-11) Därefter samlas vi hela gruppen som inledningsvis finns med i projektet. Vi är åtta personer. Sex personer utgör delar av kärntruppen i Nätverket SIP, det är personer som är anställda i någon förening eller i ett projekt. Förutom mig medverkar en universitetsstudent. Det här är främst Sofies projekt och det är hon som håller i mötet. Vi andra sitter och lyssnar medan Sofie berättar om bakgrund och förutsättningar. På en tavla som är framtagen skriver Sofie upp ett antal nyckelord som redan är bestämda; klar 20 maj, 20 sidor, 50 000 ex, 2 kommuner, social ekonomi, föreningar, kultur. Där under skriver Sofie upp de områden som vi tillsammans ska diskutera: artikeluppslag, skribenter/fotografer, annonsörer, namn/layout. Vi börjar med att diskutera artikeluppslag. En lång lista med uppslag dyker upp och tavlan fylls snabbt på. Vi landar inte i några klara svar. Vi som är på plats ger alla olika förslag. Vi diskuterar även vilken typ av verksamheter vi skulle kunna tänka oss ha med. En mängd alternativ dyker upp även här. Alla lyfter fram det som de är intresserade av eller just nu är engagerade i. Jag har mindre erfarenhet, men jag hittar ett par förslag på föreningar, projekt eller frågeställningar som ligger nära mig. Jag är verksam i en lokal kulturförening, jag har vänner som är engagerade i lokala vindkraftprojekt och jag har tidigare varit engagerad i min hemstad i ett projekt som handlade om att skapa möten mellan invandrade svenskar och infödda svenskar. Det blir de förslag som presenteras från mig. Stämningen är avslappnad och lekfull. Mycket av det som sägs kommer upp på skoj. Någonstans finns det trots detta en underton av allvar. Antalet exemplar av tidningen och täckningen är exempel på saker som vi inte skäm-

127

tar om. Det är mycket konkreta målsättningar som samtidigt fungerar som drivkraft för hela satsningen. Den svåraste frågan är den som handlar om annonsörer. Vi diskuterar vilka det ska vara och hur de ska kontaktas. Ska det vara sådana organisationer som själva verkar inom den ’sociala ekonomin’ eller ska det vara affärsverksamheter med större finansiella resurser? Vi landar inte i några klara svar, men frågan kommer upp och ventileras. Vi tar också upp frågan om namn på tidningen. En mängd idéer kommer upp, många är medvetet skämtsamma eller lite galna. ’OAKTIV’ föreslår någon, eller ’Toapapper’, för det är väl ändå där som alla utskick hamnar. Andra namnförslag är mer kopplade till vad tidningen skulle kunna innehålla: ’Goda exempel’, ’Vi blomstrar’, ’Positiv’, ’Förebild’, ’Inspiration’, ’Växthus’ eller ’Start’. Under samtalet om namn sker det också glidningar kring vad tidningen ska innehålla mer exakt. Ska Nätverket SIP vara i centrum eller ska det lokala förenings- och kulturlivet vara huvudfokus? De flesta lyfter fram att det är ungefär samma sak. Nätverket SIP är ingen organisation, det är en samhällsrörelse som någon uttrycker det. Mötet avrundas och min känsla är att det har varit få konkreta beslut, det har varit diskussioner och skämt, testande av tankar, men inga gränsdragningar. En slags sammanfattning är att det mesta får ge sig. Genom att sätta igång så får vi se vad som växer fram och hur det tar gestalt. Det här är Sofies projekt. Stefan har en mer stödjande roll. Han driver på processen och gör inhopp där det behövs under processens gång. Han är även en viktig inspiratör som kommer med glada tillrop såväl vid möten som via digitala kanaler. ”Det var mycket så att Stefan och jag pushade varandra hela tiden, vi utmanade varandra lite grann”, kommenterar Sofie och fortsätter ”om någon blev lite osäker så kunde vi säga ’nä, men vi har sagt att vi ska göra det, ja okej. Vi ska göra det’. Det går inte säga att vi kanske ska göra en tidning, istället så peppar man varandra på det här sättet” (Intervju, 2009-06-11). Sofie förklarar senare att det ofta fungerar så, det är någon eller några som driver någonting framåt och som känner extra för och tar ett extra ansvar för projektet. Det behöver inte vara samma personer som fick idén från början. Efter mötet drar vi oss tillbaka och Sofie fortsätter arbetet på egen hand. Min upplevelse är att vårt möte fyllde lite olika funktioner i projektet. Genom att vi blev kallade till mötet så skickades signalen ut att det här är ett projekt som behöver stöd från flera personer i och kring Nätverket SIP. Genom att vara på mötet så visar vi alla att vi är med och stöttar projektidén. Vi blir informerade om att det ska genomföras och genom vår närvaro signalerar vi att vi ställer upp som supportrar och att vi accepterar idén. Trots att vi har gemensamma möten med hela projektgruppen så får Sofie hantera en rad beslut och frågeställningar på egen hand.

128

En lärdom av projektet, som involverar så många personer i nätverket, är att det blir svårt att lyssna in allas synpunkter och tankar. Sofie förklarar: ”sedan har jag nog lärt mig att inom SIP, om man vill ha något gjort så kan man inte bara gå och vänta på att man ska få OK från alla andra. Det gäller inte bara i SIP, ibland måste man bara köra på och ibland måste man ta en hel del egna beslut (…). Om man inte bara bestämmer själv och kör på, så skulle vi inte ha haft den här tidningen klar förrän om ett år. Om vi hade tagit hänsyn till alla små kommentarer som fanns och folk som ville ändra på saker eller inte ville ha det si och så… men ibland måste man sluta vara perfektionist och då måste man ta egna beslut. Det är väldigt lärorikt. Det är jobbigt att ha folk som säger att ’så vill inte jag ha det eller det där har du glömt’… att man bara, ’okej jag har lyssnat men jag tänker inte ta hänsyn till det’…” (Intervju, 2009-06-11)

Projektet får en kontur Några dagar senare skickar Sofie ut mer detaljerade beskrivningar kring projektet. Det är viktigt, inte minst för att kunna ge tydlig information om projektet till alla som involveras, såväl tillkommande skribenter som annonsörer. Samtidigt har Sofie skapat en lista med personer och organisationer där det skulle kunna finnas intresserade personer som kan bidra till projektet. Det handlar om såväl kommunala verksamheter som andra utbildningar, andra tidningar och personer i nätverket SIPs olika projekt. Ett 50- tal tänkbara annonsörer från såväl den offentliga som den privata sektorn finns även med. Även det tänkta innehållet i tidningen preciseras av Sofie. Jag finns med i listan över skribenter och förutom min mer allmänna uppfattning om hur tidningsartiklar generellt ser ut så får jag hjälp av Sofie med instruktioner som skickas ut till alla skribenter. ”Vi vill att den organisation/person/projekt du skriver om ska lyftas fram som något positivt och inspirerande. Du behöver inte tänka att du ska vara en opartisk journalist. Dock ska inte texten vara överdrivet positiva (och låta som en reklamtext) utan vara saklig. Vi vill inte ge utrymme för texter där personen/organisationen som intervjuats klagar eller gnäller ;)” (e-post, 2009- 03-17) Att undvika gnäll och klagande är viktigt. Kanske skulle man kunna säga att tidningen genom att fokusera på ’goda nyheter’ vill skapa en slags motbild till mer etablerad nyhetsförmedling. Sofie konstaterar åtminstone att det är lätt att bli trött på alla negativa människor som bara ser problem. ”Vi vill visa upp att det finns så mycket annat”.

129

Stefan funderar mer kring hur tidningsprojektet skulle kunna kopplas ihop med andra projekt som planeras eller pågår i Nätverket SIP. Han funderar i termer av ett koncept som snart får namnet ’Inspiration Kronoberg’ och som, förutom tidningen, även kan omfatta inspirationsföreläsningar och utvecklingsträffar. ”Inom satsningen vill vi ge ut en papperstidning, en webbtidning, arrangera föreläsningsserier och bjuda in till nätverksträffar för erfarenhetsutbyte och affärsutveckling” skriver Stefan i en projektplan som beskriver det tänkta konceptet. Förutom de konkreta produkterna som ska skapas (tidningen och en föreläsningsserie) så är en viktig uppgift, enligt Stefan, att skapa ett utbyte mellan de människor som nås av satsningen. Syftet med träffarna är att stimulera till att ”tänka nytt, utveckla verksamheter, stimulera till samarbete, erfarenhets- och kunskapsutbyte och nätverkande”. Det ska ske genom arbete i mindre grupper med träffar både fysiskt och digitalt och sammanförande i så kallade ’omöjliga möten’ av människor som kanske normalt sett inte skulle ha träffats. Ett ytterligare steg i Stefans vision av vad som skulle kunna skapas är att upprätta en kontinuerlig kommunikation och dialog med alla människor som konceptet når ut till och som deltar på de olika aktiviteterna. Information kan förmedlas via digitala nyhetsbrev och erbjuda olika sorters verksamheter och möjligheter som finns. Vi vill ”föra en dialog med enskilda personer som hör av sig och vara behjälpliga så mycket vi kan och hinner med” skriver Stefan i projektplanen. Som oerfaren deltagare i Nätverket SIPs projekt är en första och under lång tid bestående reaktion från min sida att jag ställer mig tveksam till den storslagna ambitionen att vända sig till hela kommunen med satsningen. I efterhand kan jag se att det är en ofta förekommande beståndsdel i projekt som bedrivs inom ramen för Nätverket SIP. Typiskt så riktar sig nätverket mot en väntande allmänhet i bred bemärkelse. Alla ska (potentiellt) kunna vara med, så tycks budskapet vara. Det positiva tänkandet och inspirationen är viktig för att skapa en känsla av att det är roligt och det är dessutom viktigt för att stärka de deltagande personernas självförtroende. I många av de projekt som nätverket tidigare genomfört är ett slags huvudsyfte att de personer som medverkar själva ska växa och utvecklas i och genom sin egen medverkan. I projektet ’Datorsupport hemma’ var exempelvis insikten att unga människor stärker sitt självförtroende genom att utbilda andra viktig. På så kommer de till insikt om att de kan saker som de kanske inte själva var medvetna om. Att stärka personer som medverkar i ett projekt är alltså ett slags huvudmål och det är en viktig beståndsdel i vad personlig utveckling betyder för personer som arbetar inom nätverket SIP.

130

Artikelproduktion Samtidigt som projektet ges en kontur genom att målsättningar och syften formuleras eller tilldelas (på lite olika sätt) av de personer som står bakom satsningen, så pågår arbetet med att producera tidningen. Själv medverkar jag som skribent till fyra artiklar i tidningen. Tre av dem handlar om projekt som bedrivs inom nätverket SIP och den fjärde handlar om en lokal kulturförening där jag själv är engagerad som styrelsemedlem. Arbetet för min del handlar till stor del om att kontakta personer i verksamheterna och boka en intervju och därefter skriva en text som diskuteras med såväl den intervjuade som med Sofie som är redaktör för tidningen. Jag föreslog på vårt första möte en artikel om kulturföreningen där jag själv är engagerad. Efter Sofies instruktioner funderar jag på om det pågår något särskilt just nu i verksamheten som kan bli ett tema för artikeln. En lokal filmfestival ska eventuellt arrangeras och jag lyssnar efter hur det går med planerna. Jag får reda på att det är oklart om det blir något och vilken organisation som i så fall kommer att genomföra arrangemanget. I ett e-post till de övriga som medverkar i tidningsprojektet så skriver jag att det kanske är bäst ändå att inte skriva artikeln, med tanke på att det inte finns något att just nu knyta upp artikeltexten kring: ”En sak till, det verkar inte vara något direkt unikt på gång i Föreningen i höst (frågan är om det då ska vara en artikel om dem... ) Det som är lite nytt är en satsning på en filmfestival, men frågan är om den blir av...” (e-post, 2009-03-18) Stefan svarar snabbt: ”Kan man inte vinkla till artikeln på något annat sätt då? Värdet av att visa en smal filmgenre och hur det kan påverka. Porträttera lite medlemmar och deras genuina intresse för film. Eller kanske någon konstnär på något sätt? Eller tjejen som sköter projektor under parollen förebild? Tja jag vet inte. Försöker bara ge lite andra vinklar eller ingångar.” (e-post, 2009-03-18) Delvis som ett svar på Stefans uppmuntrande e-post gör jag ett nytt försök med artikeltexten. Det kommer dock att dra ut på tiden något och jag hinner färdigställa två andra artiklar dessförinnan. Den första av dem handlar om projektet ’Youth Partners in Development (YPD)’ som bedrivs inom ramen för föreningen Booster och på så sätt är en del av Nätverket SIPs verksamhet. Jag har samlat på mig information om projektet och även träffat projektledaren som (genom projektet) är anställd i Nätverket SIP. Eftersom det här är min första text i ett format som jag är ovan vid så blir texten lite trevande när det

131

gäller stil och form. Jag skickar den via e-post till projektledaren som via kommentarfunktion gör vissa ändringar, omskrivningar och tillägg. ”Hej Jag har kikat nu på texten. Jag tror man kan göra texten lite mer levande. Dock, texten funkar som den är nu. Vi har alla olika sätt att skriva, du kan kika på mina kommentarer, använd dem om du vill. Hör av dig om du vill bolla mer! (e-post, 2009-04-21) Texten är relativt kort, så jag skriver snabbt om den på ett sätt som jag uppfattar som mer tillgängligt eller levande. Jag skickar över texten på nytt via epost: ”Hej! Jag har skrivit om texten om YPD och försökt att lätta upp den lite. Om du hinner får du gärna kika på texten igen och höra av dig med dina tankar och förslag. Ha en bra helg!”(e-post, 2009-0424) Jag bifogar också den omskrivna texten som ligger i linje med den typ av projekt och texter som till slut kommer att finnas i tidningen: ”Kambodja, Zambia och Sverige- tur och retur Tänk dig att bo tre månader hos en familj i Kambodja eller att arbeta med ett eget projekt i Zambia. Genom utbytesprogrammet Youth Partners in Development (YPD) har detta blivit verklighet för 5 svenska ungdomar som precis har kommit tillbaka till Sverige efter 3 månader utomlands. När de landar har de med sig en ”parkamrat” från Zambia eller Kambodja som ska stanna lika lång tid hos en värdfamilj i Växjö. Elise-Marianne arbetar med YPD i Växjö. Hon ordnar bl.a. med praktikorganisationer och värdfamiljer åt deltagarna. Hon berättar att deltagarna i utbytet arbetar med egna projekt tillsammans med sin ”parkamrat” på en praktikorganisation i landet. Deltagare från Sverige åker först till Zambia eller Kambodja där de arbetar och bor hos en värdfamilj. Sedan går resan tillbaka till Sverige. Här bor man i 3 månader hos en värdfamilj i en ny stad och man får möjlighet att se sitt hemland med nya ögon. Med sig har man sin ”parkamrat” från Zambia eller Kambodja. Det hela leder till ett intensivt kulturutbyte på många nivåer. Det är ett sätt att skapa attraktiva internationella erfarenheter som är viktiga på dagens arbetsmarknad, säger Elise-Marianne. Och det behöver väl knappt näm-

132

nas, tänk på alla fantastiska upplevelser som du får på köpet! ” (Rosell, 2009 juni) Jag får kort därpå respons på texten från såväl projektledaren som Sofie. ”Great! =)” lyder den första kommentaren som följs av en längre kommentar; Hej, Jag tycker också det ser bra ut :) Bra jobbat! Jag funderade lite på praktikorganisation, kanske bättre att skriva arbetsplaceringar? Jag ändrade i dokumentet, kika! Vill du inte ändra något, så är det helt OK för min del :) (e-post, 2009-04-27) Den andra artikeln som jag arbetar med handlar om Inkubator Funktionsnedsättning, ett projekt som fortfarande bara finns i form av en idé hos Stefan och Pia på nätverket SIP. Jag träffar dem båda och får idén beskriven för mig, Stefan skickar dessutom över en projektplan som mer utförligt beskriver projektidén och det tänkta genomförandet. Jag skickar över ett förslag på artikeltext till Stefan och Pia så att de kan kontrollera att jag fick med huvudtankarna i texten. Stefan svarar även den här gången snabbt via e-post: ”Hej! Jag tycker texten du skrivit var superbra! Visst hade du saxat lite från min text men det var ju som citat. Texterna har ett bra flyt och de sätter fingret på det viktiga tycker jag. Det finns lite små sakfel här och var som vi fixar till innan tryckning. Men om du undrade om du kunde skriva på ett sådant där bra sätt så kan jag bekräfta att du kan det! :) Vi kan väl ta allt korr och faktaändringar på en och samma gång senare när vi har fler texter.”(e-post, 2009-04-20) Stefan är uppmuntrande och bekräftande. Det återkommer under projektarbetet i olika sammanhang. Det är viktigt att tillägga att jag själv håller min förmåga att skriva högt. Det är en av de saker som jag upplever att jag kan bra och på så sätt är det en viktig del av min person och självbild. Det innebär att jag upplever Stefans kommentarer som ärliga och uppriktiga. Som redaktör håller Sofie i alla processerna. Hon har en svår uppgift som tycks handla om att hantera relationer med alla som är involverade i projektet. Sofie ger uttryck för olika typer av dilemma: vilka organisationer får vara med och vilka glöms bort? Vad säger de organisationer som inte får vara med i tidningen? Hur säger man till någon att artikeltexten inte fungerar eller är bra nog på ett bra sätt? Hon arbetar hårt med att redigera tidningen genom att precisera antal tecken och format för olika artiklar och annonser så att omfattningen inte blir för stor och genom att föreslå fler artiklar så att den inte blir för liten. När det gäller att arbeta digitalt med tidningen får hon hjälp av den person som är teknikansvarig på Nätverket SIP (och som tillika arbetar med

133

grafisk formgivning). När det gäller korrektur får hon hjälp av Nätverket SIPs informatör.

Tidningen är i tryck Under maj månad har vi skribenter genomfört vårt arbete. Avslutningsvis utförs ett hårt arbete av olika personer i Nätverket SIP som består i att sälja annonsplatser via telefon, att korrigera texter och att arbeta med formgivning och lay-out. Via annonsen på Volontärbyrån har en ung illustratörska anmält sitt intresse. ”Hon anmälde sig och skickade lite skisser och hon har aldrig gjort någonting som är publicerat eller gjort någonting åt någon annan”, kommenterar Sofie. Hon fyller tidningen med illustrationer som fångar andemeningen i tidningen och som förstärker budskapet i artikeltexterna. Framsidan domineras av en stor rosa flamingo som blickar ner på en värld som blommar av idéer. En ung tjej följer ett järnvägsspår som leder in i framtiden och mot det kreativitetshus som Nätverket SIP vill starta (ett uppslag i tidningen utgörs under rubriken ”Lokalvisionärer sökes” av en förfrågan från SIP till andra intresserade som vill vara med och starta ett kreativitetshus). Med sig på sin resa har hon en ryggsäck full med idéer, en spade och en filmkamera. Bild 1 Framsida samhällsmagasinet Hallå?!

Källa: Nätverket SIP (2009 juni, s. 1).

Jag är nyfiken på den rosa flamingon som tar så stor plats på framsidan. Vid ett senare tillfälle frågar jag Sofie varifrån den kommer och varför den används. Den används som symbol för utbildningen Samhällsentreprenörer får

134

jag reda på. Sofie förklarar: ”jag tyckte det var roligt att ha med den eftersom vi använder den där så blir det lite igenkänning. Det är en symbol som är helt fri liksom, den kan representera vad som helst.” (Intervju, 2009-06-11) Fram mot slutet av maj så börjar spänningen byggas upp i de elektroniska kanaler som nätverket använder. Ett fotografi på staplar av tryckta tidningar som ligger hos distributören läggs ut ett par dagar innan utgivning med det förväntansfulla budskapet att ”någonting snart kommer att hända”. När jag kommer upp till Nätverket SIPs lokaler en dag i slutet av maj så är väggarna tapetserade med tidningens innehåll och bilder. Lite senare får jag via e-post besked om att ”tidningen är tryckt och finns hos oss, om du inte kan vänta till helgen =).”

Allmänhetens reaktioner Tidningens baksida utgörs av en helsida formulerad som en inbjudan till alla att vara med och producera nästa nummer av tidningen. Inbjudan gäller såväl att vara med och annonsera i nästa nummer som att bli en del av tidningsredaktionen, få digitala nyhetsbrev från redaktionen eller att tycka till om tidningen. ”Vi lottar ut totalt 10 biobiljetter till personer som skickar in tankar, känslor och synpunkter som tidningen väcker. Vi vill ha återkoppling som hjälper till att förbättra och utveckla kommande nummer”. Efterarbetet till tidningen handlar främst om två saker. För det första finns det indikationer på att tidningens distribution inte har fungerat som det var tänkt. När vi lyssnar av med vänner och bekanta i spridningsområdet stöter vi på ett antal som säger att de inte har fått tidningen. Någon person hör också av sig och meddelar att det istället för en tidning låg ”tre buntar i brevlådan”. Stefan följer snabbt upp frågan genom att göra en rundringning. Stefan tar också kontakt med distributören och ger uttryck för ett missnöje med deras tjänst samtidigt som han ber dem att kontrollera utdelningen. För det andra kommer det in reaktioner på tidningen från allmänheten i brevform och via e-post. Ett antal e-post handlar om idéerna kring ett kreativitetshus. Här sätter tidningen fingret på en önskan som uppenbarligen delas av flera privatpersoner och organisationer i samhället. En representant för en annan lokal kulturförening hör av sig och meddelar att de har samlat till möte för att diskutera ett kulturhus med omslutande trädgårdspark. Det behövs en samlande och folklig mötesplats för att gränsöverskridande möten ska kunna ske både för enskilda, näringsliv, social ekonomi och föreningar, menar brevskrivaren. En annan läsare hör av sig via e-post och vill också diskutera idén vidare. Även andra typer av kontakter söks som ett resultat av tidningen. En kyrkligt engagerad brevskrivare vill diskutera en idé som handlar om att erbjuda alternativa mässor. Ambitionen är att skapa ett alternativ för den som söker, men som inte känner att han/hon passar in i den traditionella läran. Fler krea-

135

tiva och öppna hjärnor skulle säkert hjälpa till att få fart på processen, menar brevskrivaren, och frågar samtidigt om någon eller några på Nätverket SIP har lust att diskutera saken lite mer. Merparten av breven är glatt positiva. En läsare beskriver sig ha blivit inspirerad och tycker att det var kul med ett öppet innehåll och en gränsöverskridande attityd. En annan brevskrivare blev glad av de många positiva exemplen och all den energi som kanaliseras i de ’goda projekten’ som beskrivs. Tidningen innehåller så mycket tillåtande situationer som låter människor utvecklas och idéer gro och gå i blom, menar brevskrivaren samtidigt som han/hon tackar för en glädjekick. En brevskrivare lyfter särskilt fram en artikel om allsång i stadsparken som inspirerade. Där vill jag gärna delta och sjunga tillsammans i gemenskap och glädje, menar hon/han. En person som refererar till sig själv som ung sammanfattar tidningen med orden ’ett gott och flott samhälle’. Med allt från nyheter om allsång, reportage om utbildningar till goda argument för unga att rösta i EU gör tidningen, enligt brevskrivaren, det möjligt och KUL att hänga med. Det här är en tidning som röstar för ett gott demokratiskt samhälle pyntat med flotta färger, dansande toner och annat smått och gott som gör vår vardag till en fest, menar en tredje person. Dessa kommentarer är exempel på hur tidningens intentioner och ambitioner bekräftas av allmänheten. Det är exempel på känslor och tankar som tidningen hade som ambition att framkalla och som fungerar som en sporre för Nätverket SIP (och särskilt Sofie) att i framtiden producera fler tidningar. Andra brev ger mer praktiska kommentarer kring hur lay-out och text upplevs och kan förbättras. Tidningen är lätt att orientera sig i och att hitta intressanta notiser och artiklar i samtidigt som den vänder sig till många unga, skriver en person som också tänker ta med sig tidningen till sin arbetsplats. Skrärpning! menar en annan person som upplever att informationen bara vänder sig till dem som har läst engelska och som har tillgång till dator. Ett misstycke uttrycks mot att engelska ord många gånger används blandat med svenska och att kontaktuppgifter i första hand innehåller e-post adresser. Andra brev är mer kritiska. Någon hävdar att tidningen innehåller feministpropaganda. Personen riktar sin kritik mot en rad verksamheter som lyfts fram i tidningen och konstaterar att tidningen genom att ta upp dessa föreningar som har feminismen som ideologi måste anses tillhöra feminismen. Därmed är det inte en samhällstidning utan en propagandatidning, menar brevskrivaren. En annan kritisk röst menar att tidningen ger fel signaler. I en tid av neddragningar känns det, enligt läsaren, inte meningsfullt att det offentliga lägger tid och resurser på att producera tidningar till allmänheten. Varför inte överlåta åt media att publicera artiklar av intresse och låta övrig information som kommunen vill offentliggöra annonseras i vanlig ordning, undrar läsaren. Är det tillräckligt intressant kommer det med i rapporteringen, annars sållas det bort. Sofie som är ansvarig utgivare svarar på kritiken och förtydligar att Nätverket SIP inte är en kommunal verksamhet. Dessutom förtydligar hon syftet med tidningen som är att lyfta fram spännande initiativ i närområdet.

136

Därefter kommer ett tack för klargörandena som svar. Även om läsaren fortfarande har samma inställning till tidningen så är tonen mildare. En källa till läsarens kritik var att ordet samhällsinformation nämndes i stycket som beskriver tidningens syfte, ett ord som läsaren kopplade samman med offentlig verksamhet och offentligt ansvar. Fortfarande är läsarens inställning att nyhetsrapportering och informationsgivning till allmänheten bör skötas av de etablerade medierna. Spännande initiativ torde intressera såväl tidningar, radio som TV om de verkligen är spännande för fler än de allra närmast berörda. När projektet är avslutat frågar jag Sofie vad hon har lärt sig under resans gång. Av Sofies svar förstår jag att responsen från läsarna är mycket viktig. Det är viktigt att förstå och lära sig hur projekt påverkar andra och närmare bestämt de grupper som det riktar sig till. Positiva reaktioner leder till en känsla av att projektet var värt mödan och att det skulle vara kul att fortsätta på samma väg, t.ex. genom att göra en ny tidning. Här är också en bidragande orsak att arbetet med produktionen tenderar att bli lättare när ett projekt genomförs för andra gången. Under vårt samtal kommer vi också in på frågor som har med tidningens syfte att göra. Samtalet kommer då att beröra begreppen reklam och samhällsinformation och vilka typer av verksamheter som bedrivs inom Nätverket SIP och om aktiviteter kan föra verksamheten i alla tänkbara riktningar. ”Sofie: i så fall på det sättet att det är… vi kallar den att det är en samhällstidning. Och det har vi också fått några kommentarer om… att de inte tycker att det är en samhällstidning. Men här är det mer öppet i så fall, om man ska tala om marknadsföring och kommunikation, ett öppet budskap som innefattar många. Det är inte bara en egotidning för oss. Och även om det handlar mycket om oss så får det göra det för det är vi som har betalt den. Folk får slänga den om de vill, de måste inte öppna allting. Det är nog det som är det unika med begreppet tidning… att det inte är en specifik avsändare med ett specifikt syfte. Ofta när man talar om marknadsföring så måste man vara jättekonkret med att det här är min målgrupp det här är mitt syfte, de här ska få den. Så här mycket räknar jag med att få tillbaka. Här är det mera, det är roligt att göra en tidning, det är många vi kan tänka oss att skriva om, det finns jättemånga syften, det finns inga direkta konkreta uppsatta mål utan vi ville bara att det skulle komma ut. Den här informationen ville vi ha ut. Och där kanske begreppet tidning kan omvärderas lite också och vem som ska vara avsändare för en tidning.” (Intervju, 2006-06-11)

137

Hallå nummer två Ett andra nummer av tidningen kommer senare att produceras. Även denna gång bjuds jag in som artikelförfattare. Förslaget är att jag ska skriva om mitt eget forskningsprojekt. Det blir så småningom en text där OSIS forskningsprojekt presenteras (dvs. inte specifikt min egen del, utan den större satsning som samtliga forskningsprojekt inom ramen för OSIS skapar). På eget bevåg skriver jag dessutom en slags ledare eller krönika som på ett tydligare sätt samlar upp mina tankar kring vad jag har lärt mig i min egen forskningsprocess. Sofie som själv arbetar med en egen text till tidningen föreslår att min text och hennes kan slås ihop och bli en gemensam inledning. Vi befinner oss nu på våren 2010 och jag har deltagit i samtliga de aktiviteter som beskrivs i den här avhandlingstexten. Inledningen som jag skriver till det andra numret av tidningen Hallå! (och som alltså delvis används och skrivs samman med Sofies egen text) skulle på så sätt kunna förstås som ett ganska snabbt nedskrivet uttryck för vad jag själv tycker att jag har lärt under resans gång tillsammans med olika personer från Nätverket SIP. ”Hallå igen! Vi har fyllt årets nummer av tidningen Hallå till bredden med innehåll som vi vill ska inspirera er läsare på olika sätt. Våra teman sträcker sig från landsbygdsutveckling, funktionsnedsättning, social ekonomi till kultur och miljöfrågor. På sidan 9 och framåt ger vi er tips på spännande utbildningar som ni inte trodde fanns, vi tipsar om elak möbeldesign; och visste du att det finns roligare sätt att motionera än att träna på gym, till exempel genom att spela TVspel? Min vän Erik Rosell, doktorand vid Linnéuniversitetet, utbrast inför pressläggningen: Vad roligt! En tidning om entreprenörskap, full av exempel på människor som utvecklar sina intressen och gör saker tillsammans. Kreativ kan man vara alldeles ensam, men entreprenörskap sker tillsammans med andra. En del håller säkert inte med. En vanlig uppfattning är att entreprenörskap handlar om att starta eget företag och bara just det, och att det viktiga är att lära så många som möjligt hur man ”startar eget”. Men både jag och Erik tror att det vi behöver är fler platser där vi kan utveckla våra egna intressen. Kanske är det så man uppmuntrar entreprenörskap? Om vi människor får hålla på med det vi tycker är roligt kommer en del av oss som en liten bonus att starta företag av bara farten. Varsågoda, här serveras matnyttiga glada nyheter och aptitretande berättelser om smart entreprenörskap!” (Sjöstrand, 2010 juni)

138

Att vända sig till vänner Nätverket SIP beskriver sin egen organisation som ett kompisnätverk. Vänskap är en metafor som jag själv ofta stöter på i mitt samarbete med personer från Nätverket SIP. Det kanske tydligaste exemplet på det är att Sofie tillskriver mig beteckningen vän i den inledning till tidningen Hallå nr 2 som vi skriver tillsammans; ”Min vän Erik Rosell, doktorand vid Linnéuniversitetet (…)”. I en rad andra situationer föreslår personer på SIP att jag skulle kunna vara eller bör vara en vän snarare än (eller samtidigt som) jag är forskare och universitetsadjunkt. Jag hamnar i situationer under mina besök hos Nätverket SIP där jag upplever det vara svårt att beskriva min medverkan på andra sätt än som just en slags vän. De platser där våra aktiviteter utspelas skiljer sig från de platser där jag normalt agerar som forskare eller adjunkt. Ett tydligt exempel är när vi spelar lasergame tillsammans. Leken eller spelet fungerar inte riktigt väl (det blir helt enkelt inte riktigt begripligt) om inte metaforen vänskap samtidigt aktiveras. Också i andra sammanhang dras jag från mitt arbetsliv i riktning mot min fritid och den form av vänskapsrelationer som finns där. Jag känner mig i flera situationer tvungen att presentera mig som och agera som en nybliven pappa, en aktiv föreningsmedlem eller en person med intresse för entreprenörskap, snarare än adjunkt eller forskare. Personer på Nätverket SIP intresserar sig snabbt för mig på ett sätt som aktiverar fler delar av mig än dem som jag skulle koppla samman med någon av mina roller. Min familjesituation och min fritid blir snabbt en del av våra aktiviteter ungefär på samma sätt som när jag i andra sammanhang försöker lära känna människor på ett mer personligt plan; ”Annars då, hur är det med familjen? Jaså, du löptränar också! Du vet, jag köpte ett par nya skor förra veckan…”. Ju längre vårt projekt pågår, desto oftare händer det att jag själv placerar in våra aktiviteter som en del av min egen fritid. När jag får en inbjudan från SIP om att delta på aktiviteter (såsom en julfest eller en ”tillgänglighetsmarch”) så resonerar jag med mig själv och kommer fram till att jag medverkar vid sidan av vårt formella projekt, på fritiden, för att jag tycker det är kul, bara för att jag vill. På så sätt skickar Nätverket SIPs förslag att vi kan se varandra också som vänner en signal till mig. Signalen påverkar mitt agerande och vår relation. Samtidigt är det viktigt att poängtera att vi inte har ett intimt och nära vänskapsförhållande på samma sätt som vi har till exempelvis våra barndomsvänner. Vi har trots allt i huvudsak en relation som grundar sig i vårt gemensamma projekt, dvs. en slags professionell arbetsrelation. I många situationer är vi dessutom snarast främlingar för varandra, som är förvirrade och lite tröttade av att inte kunna kommunicera eller förstå varandra. Beteckningen vänskap är inte beskrivande utan snarast normativ. Nätverket SIP föreslår att vi skulle kunna eller att vi bör betrakta varandra också som vänner. Det är i högre grad ett uttryck för en önskan än en realitet.

139

Vänskap är i vissa situationer högst välkommen och önskvärd, till och med livsnödvändig. I andra situationer är vänskap ett potentiellt hot som måste kontrolleras och hanteras. I samhällets förvaltningssystem (Habermas, 1996a) är vänskapen en bara knappt tolererad gäst. Den måste åtminstone hanteras och kontrolleras ungefär på samma sätt som girighet, för att inte riskera systemets funktionsduglighet. Vänskapen kan bli ett problem när den riskerar att sätta ett rationellt och objektivt handlande ur spel. Vänskap gör oss partiska i det att vi bryr oss om vissa människor mer än andra, utan att det tycks finnas någon godtagbar förklaring till det. ”Människor har en massa olika sätt att stödja sina vänner och välja sina vänner och överge sina vänner. Alla dessa metoder är icke rationaliserbara, de tjänar inget annat syfte än att på ett gåtfullt sätt vara tillfredställande i sig själva, de saknar normer som gör att de kan uppskattas och bedömas i termer av t.ex. effektivitet.” (Dreyfus, citerad i Bauman, 1996, s. 229) På så sätt är vänskap i det närmaste synonymt med termer som ansvar och engagemang (i den betydelse som Bauman ger dem och som diskuterades i kapitel 2). Vänskap föder engagemang och en känsla av (moraliskt) ansvar för den andre. Ansvar och vänskap är detsamma som att ge sig i kast med något eller någon utan vetskap om eller krav på att få någonting tillbaka (Bauman, 1996; 1997). Kanske är det så att vi behöver vänskap som mest i situationer som kräver vårt engagemang och vårt moraliska övervägande. Forester (1999, s. 31-38) lyfter fram ett sådant perspektiv när han skriver att vi vänder oss till vänner för att de typiskt sett inte kommer med enkla tekniska lösningar som ger sken av att kunna lösa alla problem. Forester drar slutsatsen att vänner typiskt sett inte fungerar som experter i förhållande till oss. Istället hjälper de oss med att se på saken på ett tydligare sätt eller åtminstone på ett annat sätt. Vänner hjälper oss, enligt Forester, att komma ihåg (eller åter- upptäcka) vad vi borde göra. Vänner hjälper oss genom att föra in sitt perspektiv, andra personers perspektiv, eller att värdera vårt eget perspektiv på ett sätt som vi själva har varit blinda för. När vi vill sortera ut vad som verkligen betyder något för oss så vänder vi oss ofta till vänner som finns nära oss eller rentav till vänner som finns i vår fantasi (vad skulle XX ha sagt…?). Kompisnätverket SIP som exempel eller som fenomen illustrerar att vänskapen kan vara en efterlängtad form av stöd i situationer som har med projektarbete eller företagande att göra. Det i sin tur talar för att sådana typer av processer inte bara handlar om tillämning av modeller och beslutsregler. I den mån företagande och projektarbete handlar om att hantera komplexa och ambivalenta situationer, om att ta ett moraliskt ansvar för medarbetare och processer, om att visa engagemang under osäkra omständigheter, så kommer vänskapen eller det personliga nätverket att vara betydelsefullt.

140

Att skapa uppmärksamhet Nätverket SIPs produkter i form av t.ex. tidningar, broschyrer och bloggar är en viktig del av Nätverkets kunskapsproduktion. Olika personers röster görs tillgängliga för andra. De blir möjliga att agera på, stödja, bejaka, inspireras av eller kritisera och försöka förändra. Snarare än att vara representationer eller redogörelser av fenomen eller processer så kan de förstås i termer av frågor som ställs eller i termer av skisser och förslag (Forester, 1999). I Foresters ord skulle de kunna beskrivas som en medveten organisering av publikt berättande varigenom deltagarna kan utforska värden och utbyta synsätt tillsammans. Det blir publikt just genom att det sprids i tryckt form (eller via andra digitala media såsom filmer) till andra grupper i samhället. Tidningen Hallå framstår som relativt obegränsad när det gäller vilken typ av ämnesområden som kan tas upp och tematiseras i artikelform. Den sociala ekonomin fungerar som en övergripande ram för innehållet när tidningen planeras, men satsningen inkluderar mer och fler aktörer och teman än sådana som omedelbart associeras med begreppet. Tidningens innehåll bestäms som Sofie uttrycker det av vilka personer som hänger med i projektet. Nätverket SIP lyfter fram de verksamheter, satsningar och projekt som råkar finnas inom räckhåll och som just nu pågår. Som deltagare i tidningsprojektet så hade jag länge svårt att sätta fingret på vad det var som vi gjorde - egentligen. Vad var det för en typ av tidning som jag själv var delaktig i att framställa? Precis som Sofie konstaterar så tycks ambitionen vara att inte vara specifik, att inte rikta sig till en särskild och på förhand utvald grupp. Det viktigaste är att få komma ut med informationen till så många andra som möjligt i lokalsamhället. Nätverket SIP (och jag) arbetar i projektet inte i avskildhet utan, för att låna Frasers (2003, s. 154) formulering, som en del av ”en potentiellt större offentlighet, denna obestämda, empiriskt kontrafaktiska samling människor som vi kallar den stora allmänheten”. Det är i förhållande till dem som vi skriver och det är till dem som vi potentiellt vill nå ut. Projektet skulle kunna sägas illustrera hur Nätverket SIP formar åsikter eller opinion och hur de sprider och öppnar upp sina åsikter inför en större allmänhet. De flesta artikeltexterna beskriver pågående projektsatsningar i lokalsamhället, dvs. idéer som någon eller några personer har fått och intresserat sig för och valt att försöka utveckla och arbeta vidare med. I tidningens artikeltexter så tolkas eller gestaltas projekten av artikelförfattaren och synliggörs på så sätt för andra som kan välja att reagera på eller svara på idén. På det sätt som beskrivits ovan så illustrerar tidningsprojektet hur ett politiskt arbete bedrivs. Det handlar inte om ett politiskt beslutsfattande, inte heller är det kopplat till det formella politiska partisystemet. Den politiska påverkan som tidningen utövar ligger vid sidan av, eller spänner över etablerade politikområden och partiformationer. Det handlar om att gestalta och tematisera livsvärlden (de konkreta erfarenheterna av att arbeta med olika projekt och idéer)

141

så som den upplevs av personer i och kring Nätverket SIP och sprida sådana erfarenheter till andra. På så sätt kan normer och värderingar sättas i belysning, dvs. sådana saker som ligger till grund för vad vi som medborgare gör och vilka beslut vi senare kommer att ta. Tidningen lyfter fram det lokala föreningslivet och dess erbjudande för att inspirera andra till engagemang och deltagande. Genom tidning bidrar på så sätt Nätverket SIP till att organisera den ideella sektorn. I nästkommande kapitel diskuteras ytterligare ett projekt som Nätverket SIP planerar och genomför. Det handlar om en konferensdag om sociala medier och ungdomar. Formerna för evenemanget skiljer sig från den tidningsproduktion som beskrivits ovan. Redogörelsen för konferensdagen ger på så sätt en utökad förståelse för vilka olika typer av projekt och ambitioner som Nätverket SIP arbetar med.

142

KAPITEL 8. MANIFESTATION FÖR EN LEVANDE OFFENTLIGHET Detta kapitel handlar om en genomförd konferens om ungdomar och digitala medier. Jag blir inbjuden som aktiv deltagare på konferensen och jag följer hur konferensdagen möjliggörs genom att Nätverket SIP i ett projekt finansierat av Folkbildningsrådet får i uppdrag att genomföra en intern utbildningsdag i flexibelt lärande. För att stödja det lokala arbetet för det 25- tal projektledare som fått finansiering runtom i landet, erbjuder Folkbildningsrådet en föreläsning med en Umeåforskare i pedagogik. Övriga aktiviteter under dagen planeras i huvudsak lokalt. Nätverket SIP förvandlar snart denna interna utbildningsdag till en konferensdag för allmänheten. Personer runt om i landet och lokalt kan följa konferensen i realtid. Konferensen filmas med tre kameror och läggs ut på Internet, diskussioner förs såväl muntligt som via sociala medier. Dessutom bjuds intresserade personer in att delta på plats. En student på Nätverket SIPs utbildning gör en dokumentär om dagen och radio, tidningar och lokal TV bjuds in och rapporterar om händelsen. Den åtta timmar långa konferensdagen dokumenteras på så sätt i detalj. Det gäller såväl projektets framväxt, genomförande och rapportering som den dialog som förs via olika medier och på plats.

143

Jag är på plats och upplever dagen. Jag antecknar löpande det som händer. Bild 2 Konferensdagen

Foto: Nätverket SIP, 2010-01-28

Berättelsen från själva konferensdagen har möjliggjorts via det inspelade materialet, mina egna erfarenheter och anteckningar samt övrigt dokumentationsmaterial som Nätverket SIP samlar upp och ger mig i digital form efter konferensen. Konferensen är ett exempel på hur Nätverket SIP själva genomför en forskningsaktivitet. De formulerar ett antal frågeställningar som ska besvaras under konferensdagen, de skapar rutiner för att dokumentera och samla in information, upplevelser och synpunkter från dem som deltar och de sammanställer materialet och drar slutsatser med grund i det genomförda evenemanget. Slutsatserna presenteras och kommuniceras till samtliga deltagare under konferensdagen. De presenteras också på Nätverket SIPs egen hemsida på Internet och de kommuniceras i rapportform till Folkbildningsrådet. En sådan typ av forskningsaktivitet beskrivs av Herr & Anderson (2005) under beteckningen deltagande aktionsforskning (Participatory Action Research, PAR) och kännetecknas enligt författarna av att grupper i samhället själva utför forskningsaktiviteter: ”de engagerar sig i undersökningar på sätt som hjälper gruppen att röra sig från att arbeta som isolerade individer mot en samarbetande gemenskap; de söker engagera sina medlemmar i lärande och förändring; de arbetar mot att åstadkomma organisatorisk förändring; och de erbjuder möjligheter för personlig, professionell och institutionell transformation.” (Herr & Anderson, 2005, s. 36-37, min översättning från engelskan) Under genomförandet av konferensdagen om sociala medier och ungdomar kan jag välja att inta observatörens roll utan att det påverkar konferensdagens genomförande eller händelseutveckling. Min medverkan begränsas till att jag är en deltagare under själva konferensdagen. I jämförelse med det studentut-

144

byte som beskrivs i kapitel 6 och den tidningsproduktion som beskrivs i kapitel 7, distanserar jag mig mer till evenemanget och mina medaktörer.

En konferensdag om digitala medier och ungdomar Jag får först vetskap om att Nätverket SIP planerar att ordna en konferens om sociala medier och ungdomar via det sociala mediet Twitter där budskapet börjar kommuniceras. I meddelandet finns en hänvisning till Nätverket SIPs blogg, där mer information om konferensen står att finna. ”INBJUDAN TILL KONFERENS SOCIALA MEDIER OCH UNGAS MEDIEVANOR - NÅGOT UTÖVER DET VANLIGA! Den 28:e januari kl 09:00 - 16:00 anordnar Nätverket SIP och Folkhögskolan och i samverkan med Folkbildningsrådet, en fortbildnings- och diskussionsdag om Ungas medievanor och sociala medier. Och en av föreläsarna har skrivit boken ”Vad gör barn och ungdomar på Internet?”. Det här är en dag som vi inte vill missa! Därför bjuder vi, på Nätverket SIP och folkhögskolan, in till en dag utöver det vanliga! Vi samlas i våra lokaler i Växjö och följer föreläsningarna via webb-TV och har efterföljande gruppdiskussioner. Frågor kan vi ställa via nätet men… …vi kan..! Vi kan mer än så..! Vi kommer under hela dagen själva använda sociala medier samtidigt som konferensen pågår. Vi kommer att microblogga, blogga, maila och ha live diskussioner mellan oss i Växjö, Stockholm och Umeå. Vi kommer även träffas och kommentera dagen löpande via MSN och Facebook. Vi kommer twittra och sända live film från dagen via Bambuser och samtidigt filmas material från dagen och personer intervjuas för att bli till en liten kort dokumentärfilm efteråt. Välkommen till en dag som inte är någon annan lik!” (Nätverket SIP, 2010c)

145

En möjlighet i skärningspunkten mellan projekt Personer i Nätverket SIP har länge varit intresserade av lärande och utbildning. Några av de första aktiviteter som nätverket genomförde under åren kring millennieskiftet (då under namnet Tech Group) handlade om att anordna utbildningar baserade på nätverkets speciella kunskapsområden. Det handlade om ungdomar som utbildade olika målgrupper om datoranvändning och digitala medier. Sedan dess har utbildning varit en viktig ambition och ett viktigt verksamhetsområde inom SIP (se kapitel 3). Synen på vad utbildning och lärande är och hur det praktiseras, sammanfattas av Nätverket SIP med ordet ”kunskapsdelning”. Att riva murarna mellan dem som förment har kunskap och de som därmed inte har kunskap tycks vara en viktig ambition. Det kan göras på olika sätt. Exempelvis genom att ifrågasätta föreställningen om att kunskap är någonting som överhuvudtaget är möjligt att ha eller äga på samma sätt som ett objekt, eller genom att verka för att öppna upp gränser och murar som håller kunskap innesluten i exklusiva gemenskaper. Internets utveckling har i det avseendet betraktats som en hoppfull möjliggörare av ett förändrat kunskapsbegrepp och Internets fria och allmänt tillgängliga kunskap betraktas av flera personer inom Nätverket SIP som en förebild eller en modell för kunskapsdelning och lärande. Länge var det lärande som nätverket arbetade med helt informellt, dvs. det skedde utan kursplaner och lärandemål och det praktiserades helt utanför den institutionaliserade utbildningsvärlden. Så småningom etablerades kontakter med aktörer inom den formaliserade utbildningssektorn, främst folkbildningen. Samarbetet med den lokala folkhögskolan har hela tiden utvecklats vidare. Det har varit lätt att utveckla samarbetet ihop och hitta nya ”avknoppningar”. På våren 2009 startade en distanskurs för personer som vill fördjupa sina kunskaper om funktionsnedsättningar. Kursen gavs namnet ”Funktionsnedsättning i det nutida samhället”. Denna distanskurs fungerar på samma sätt som kursen Samhällsentreprenörer, den lokala folkhögskolan är huvudman men utbildningen bedrivs med personal från Nätverket SIP som kurssamordnare och projektledare. En rad andra ”avkoppningar” har skett i samarbetet. Nätverket SIP har genomfört fortbildningsdagar för personal och studenter på den lokala folkhögskolan. Jag var själv med i genomförandet av en sådan temadag, där vi under en förmiddag gav olika perspektiv på företagande. Målgrupp och inbjudna var folkhögskolans studenter från programmen turism och konsthantverk. Under 2009 sökte folkhögskolan och Nätverket SIP projektmedel från Folkbildningsrådet för att utveckla flexibelt lärande. Folkhögskolan är huvudman för projektet och Pia som arbetar på Nätverket SIP är projektledare. Det är således en lång väg fram till att möjligheten att anordna en konferensdag uppstår.

146

Ett erbjudande från Folkbildningsrådet Syftet från Folkbildningsrådets sida är att kommunikativt och pedagogiskt stödja utveckling av det flexibla lärandet inom folkbildningen. Avsikten är att den organisation som beviljas medel ska etablera det flexibla lärandet i organisationens reguljära verksamhet. Folkbildningsrådet står alltså bakom initiativet och erbjuder förutom finansiella medel även andra typer av resurser för sina projektledare, dvs. de personer runtom i landet som har fått medel för att arbeta med flexibelt lärande. Den 28 januari erbjuds en fortbildningsdag för projektledare och deras organisationer. Folkbildningsrådet backar upp med föreläsningar från Umeå och Stockholm som sänds ut till de lokala projektledarna och deras organisationer. Dessutom skall varje projektledare lokalt samla sin organisation och hålla diskussioner baserat på det material som Folkbildningsrådet erbjuder, och via digitala medier interagera med Folkbildningsrådet och föreläsarna. Målsättningen är att lokala temadagar ska skapas som kan fungera som fortbildningsinsatser för medlemmar i organisationen och andra intresserade i projektledarnas närhet. Dagen är även en möjlighet för projektledare att förankra sitt projekt i den egna organisationen. Det program för dagen som skickas ut är inte färdigformulerat. Alla projektledare är välkomna att skicka frågor och önskemål inför dagen till Folkbildningsrådet, så att de i sin tur kan förbereda och anpassa dagen efter lokala önskemål. Det upplägg som presenteras ger utrymme för lokal anpassning och kreativitet.

Vi kan mer! På samma sätt som övriga projektledare i landet nås Pia på Nätverket SIP av Folkbildningsrådets inbjudan till fortbildningsdagen. ”Det här är ett ämne som vi känner att vi kan på SIP” skriver Pia i ett e-post som går ut till olika personer i organisationen och till personal på Folkhögskolan. Underförstått ställs frågan om dagen kan fungera som fortbildning för nätverkets projektledare och medlemmar. Pia vill hitta ett annat syfte, experimentera och gå utanför sin ”komfortzon”. Samma dag som rektorn vid folkhögskolan och personer på Nätverket SIP får e-post om den kommande fortbildningsdagen skickas ett e-post som svar till Folkbildningsrådet. Här har Nätverket SIP kontakt med en person som har hand om området flexibelt lärande. Stefan har klivit in och hjälper Pia med att organisera dagen. ”Vi vill satsa rejält på denna utbildningsdag men vi har några frågor” skriver Stefan: ”är det okej att vi bjuder in ytterligare externa aktörer och personer som kan ha intresse av att delta, diskutera och höra föreläsningarna? Hoppas det är det för det är vad vi vill i alla fall. Sedan om vi ska göra en större grej av det här så är det viktigt att tekniken fun-

147

gerar. Så vi undrar lite vad det är för någon webfilmsplattform som ska användas och den vill vi provköra innan själva utbildningdagen. Om möjligt att ni startar någon film som streamas som får simulera livesändningen. Du kan ju också hälsa teknikerna att jag faktiskt efterfrågade att få använda folkbildningsrådets streaming/filmserver men jag fick aldrig något svar så det rann ut i sanden lite men nu har jag ju anledning att ta upp det här igen att mitt/vårt intresse kvarstår. Vidare har vi tänkt att försöka skapa mycket interaktivitet med er i huvudstaden och Umeå. Så vi vill veta lite vilka personer som kan vara mottagare av kommunikation från oss till er. För att det ska bli interaktivitet så behöver ju två aktörer kunna föra dialog och att information går fram och tillbaka. Så det vore lite häftigt om vi både kunde föra aktiv dialog i realtid. Och de kanalerna vi vill använda är blogg, twitter, bambuser, mail, sms och kanske något mer...Vi har satt det här i rullning för fullt och redan imorgon har processen gått framåt så långt och blivit förankrad att vi inte kan stoppa den ;) Hoppas du kan svara tillbaka så snart som möjligt för nu är det kort om tid!” (e-post, 2010-01-18) Någon dag innan konferensen genomför Folkbildningsrådet en testkörning av streamingservern i enlighet med önskemålen från Nätverket SIP. En intern fortbildningsdag blir till ”något utöver det vanliga” som tycks involvera en bredare allmänhet. Några dagar innan konferensen får jag en mer formell inbjudan till konferensen via e- post, i vilken jag får fler ledtrådar om vad syftet med konferensen är: ”Teknikexperimenterande: Under konferensen kommer vi livesända till Bambuser, spela in en dokumentär, twittra, blogga, MSNkonferensa och frågor kommer vi skicka in via sms och mail. Syftet är att visa att det med relativt enkla medel går att skapa digitala svallvågor kring konferensen. Förvänta er att det kommer uppstå teknikstrul här och var. Ta med: Ta gärna med egen bärbar dator, eget mobilt bredband (om du har), mobiltelefon, digitalkamera eller andra mer eller mindre datorlika enheter. För de utan mobilt bredband så har vi trådlöst Internet alternativt någon kabel att plugga in. Denna tekniska utrustningen använder du under konferensdagen för att skapa digitala flöden i olika riktningar. Bästa tänkbara scenario för dagen: En spännande och intressant dag med många olika deltagare som utbytt erfarenheter och tankar. Tekniken fungerade felfritt.

148

Sämsta tänkbara scenario: Strömavbrott strax innan webb-TVsändningarna alternativt att husets Internet går ner (vilket händer någon gång då och då) alternativt att våra routrar blir överbelastade och lägger av tillfälligt. Vår plan B träder i kraft! ;)” (e-post, 2010-01-20) Som deltagare blir jag också aktiverad genom att jag ombeds skicka in kontaktuppgifter och frågor till de lokala arrangörerna. ”Skicka in 1: sociala medier: Du som vill och kan delta interaktivt ska definitivt göra det! Vi vill att du så snart som möjligt skickar in just dina sidor, adresser, kanaler, länkar till oss. Det här är så klart frivilligt men ju mer interaktion vi kan ha ju mer öppnas våra sinnen för vad som är möjligt. Maila tillbaka följande: Din MSN-adress, bloggsida, twitterkonto, webbsida, profilsida, ditt mobilnummer och annat du har. Skicka in 2: frågor: Vi vill att du skickar in frågeställningar och funderingar som du har. Om vi får det här i förväg kan vi få med mera intressanta saker i programmet och nischa det just mot sådana frågeställningar och diskussioner du som deltagare är intresserad av. Vissa frågor kommer vi att förmedla till föreläsarna i förväg medan andra kan besvaras under dagen av olika personer eller bli till diskussioner.” (e-post, 2010-01-20) Jag svarar på inbjudan genom att presentera några frågeställningar som utifrån min horisont är spännande och som skulle kunna fungera som diskussionsunderlag: ”Hej! Jag har mycket att lära=) Vill fixa twitterkonto och lära mig mer om det bl.a. Frågor: 1) sociala medier påverkar våra möjligheter att förändra samhället. Erfarenheter och tankar och exempel kring det vore spännande. 2) Personligt nätverk sägs ofta vara viktigt för att stimulera entreprenörskap. Erfarenheter, exempel och tankar kring hur sociala medier används i företagande/ projektarbete intressant.” (e-post, 2010-01-21)

149

Samtidigt går ett pressmeddelande ut. Pressen är en viktig aktör för att sprida information lokalt. I pressinbjudan översätts dagen till ”en interaktiv konferens” som skapar möten mellan Växjö, Stockholm och Umeå och ”där alla kan delta”. Den interaktiva tanken presenteras och förtydligas. Deltagarna ska inte vara passiva. Detta är ett tillfälle där alla ska kunna testa, engagera sig och aktivera sig.

Budskapet sprids vidare Det är kanske inte märkligt att budskapet i Nätverket SIPs eget nätverk kommuniceras ut som en konferens anordnad av Nätverket SIP i samverkan med den lokala folkhögskolan och Folkbildningsrådet. Vad som förvånar mig är att även den föreläsare från Umeå som är engagerad för att hålla en gemensam och direktutsänd föreläsning för samtliga projektledare i landet, på sin blogg beskriver evenemanget som organiserat av Nätverket SIP. En tolkning är att Nätverket SIP har tagit på sig en ledartröja och på så sätt delvis övertagit Folkbildningsrådets initiativ. Dagen har omvandlats från att vara en fortbildningsdag för projektledare och ”deras organisationer” (även om även Folkbildningsrådet hade en generös inställning till att intresserade runt omkring kunde bjudas in), till att bli en konferensdag för en intresserad allmänhet i bredare bemärkelse. Om jag skulle ha missat information om konferensen via e-post eller Twitter så börjar några dagar innan konferensdagen budskapet att kommuniceras via andra personer än initiativtagarna på Nätverket SIP. En informatör vid Linnéuniversitetet har engagerats att hålla ett diskussions- och föreläsningspass på eftermiddagen. På sin egen blogg ställer han frågor kring hur ämnet för dagen ska ramas in för att skapa intressanta diskussioner. Är det rätt att göra det här till en generationsdiskussion genom att fokusera på begreppet ung kommunikation? Kan begreppet ung problematiseras? I och med detta tycks konferensen börja. Det startar en diskussion kring vad som ska diskuteras och hur ämnet för dagen ska ramas in. Fler röster talar om den kommande konferensen. En student på Linnéuniversitetet som genom det studentutbyte som beskrivs i kapitel 6 kommit i kontakt med Nätverket SIP och arbetat tillsammans med dem i andra projekt, skriver på sin blogg om den kommande konferensdagen: ”Imorgon 28/1 ska jag vara med om något supercoolt! Det bästa är att du också kan det om du vill. Det talas mycket om sociala medier och vad det kan nyttjas till, men imorgon testar vi på allvar. Nybörjare och vana användare diskuterar nyttan i det dagliga användandet med hjälp av olika digitala verktyg. 40st konferensdeltagare * 40st deltagares sociala nätverk= En fet diskussion. När en av mina favoritorganisationer, Nätverket SIP i samband med ett av de-

150

ras många projekt på Distanskursen.se tillsammans med Folkhögskolan blev inbjudna till att delta i en konferens med Folkbildningsrådet och Umeå Universitet om Ungas Medievanor och Sociala Medier, var deras mest logiska tanke att dela detta med omvärlden. De ansåg detta tillfälle vara alldeles för bra för att bara deras projektledare skulle få ta del av dagen. Så, imorgon träffas uppåt 40st konferensdeltagare, med olika bakgrunder, på plats i Växjö för en heldag med diskussioner kring utnyttjandet av sociala medier i det dagliga arbetet. Förutom diskussioner bland deltagarna och med andra som följer konferensen via nätet kommer även föreläsning och diskussion med gedigen forskning inom området att hållas. (Informatören) tittar även in och diskuterar generationer och identitetsskapande genom sociala medier och Sofie och Pia, Nätverket SIPs projektledare på Distanskursen.se, håller i samtalen om hur de diskuterade fenomenen kan användas i det dagliga arbetet och inom flexibelt lärande. Så; Välkommen att delta genom att bidra med dina tankar och funderingar kring ungas medievanor eller hur du kan använda sociala medier i ditt dagliga arbete. Följ vad som händer och var med och diskutera: På Twitter, via Bambuser, eller Facebook. På Nätverket SIPs hemsida kan du läsa mer om dagen samt ta del av samtliga deltagares mediekanaler och följa just deras diskussion under dagen. Med mig kan du hålla kontakt under dagen genom följande kanaler: E-post, SMS, MSN, Skype, Twitter, Wave. Jag kommer även hålla igång konferens via Skype och MSN enligt adresserna ovan. En revolutionerande bomb kommer att släppas. Noviser och experter diskuterar och experimenterar. Låt oss se vad vi kan skapa! Jag tror på Nätverket SIP och vet att de kommer leverera en dag lite annorlunda än andra.” (Öhman, 2010a)

Den interna planeringen Av redogörelsen ovan framgår att det sker ett gemensamt planeringsarbete tillsammans med Folkbildningsrådet som står bakom utbildningsdagen och som i programbladet står som samarbetspartners tillsammans med Nätverket SIP och Folkhögskolan. Det sker även ett internt planeringsarbete på plats i Växjö som involverar personer som är anställda inom Nätverket SIP och andra personer som är mer löst knutna till nätverket och som har blivit engagerade att vara med och genomföra dagen (exempelvis studenter och volontärer). Stefan och Pia på Nätverket SIP är huvudansvariga för planeringsarbetet. Min tolkning är att det är de som håller ihop trådarna och planerar och koordinerar dem som är inblandade. Det finns fler processer i Nätverket SIP som leder fram till att konferensen genomförs på det sätt som den gör, och som konfe-

151

rensen är en del av och förväntas stärka eller gynna. På ett typiskt sätt är konferensdagen en aktivitet som involverar i det närmaste hela Nätverket SIP och så många som möjligt av de processer och projekt som pågår. Den intensiva dokumentation som sker under dagen är ett sedan länge utvecklat intresse hos flera personer som verkar inom nätverksorganisationen. Många personer inom Nätverket SIP är digitala i den meningen att de har ett starkt intresse för informationsteknologi, sociala medier, film, ljud och bild som skapande form och kommunikationsmedel. Detta är en dag då intresset kan utvecklas, integreras och göras till ett samtidigt medel och mål.

Konferensdagen Tidig förmiddag den 28 januari är konferensens deltagare samlade. På plats i lokalen lämnar konferencieren Jesper över ordet till Stefan. ”Tack så mycket jag tar med mig min lilla Iphone upp, så nu hamnar ni på bild så att hela Sverige kan titta på er live….”, säger Stefan skämtsamt och fortsätter: ”Den här dagen har vi försökt göra lite annorlunda för att vi själva vill experimentera med tekniken. Vi använder egentligen ingen teknik som är särskilt hightech. Det är sådant som gemene man har hemma så vi provar att göra det här på ett sådant sätt att vem som helst ska kunna göra det. Internet är det viktigaste i dag. Vi försöker använda tekniken på ett kul och nytt sätt och se vad som kan hända. Och det intressanta är det som händer som vi inte förväntade oss, som blev lite överraskande och där vi såg kopplingar på olika sätt och där vi fick nya idéer. Det är där… det är så framtiden skapas kan man säga…” (Johansson, 2010) Slutligen frågar Stefan om någon har tekniska frågor som ska redas ut. Tydligen finns det sådant. Stefan lämnar över ordet till Jesper och går med kameran ut i lokalen för att leta reda på Magnus som är teknikansvarig på Nätverket SIP. Han frågar efter en extra bärbar dator. ”Kan du rigga den så att den funkar och hon kan få den i knäet, hon vill väldigt gärna vara med”. Tydligen finns det en person i lokalen som saknar bärbar dator. En sådan lånas ut av Nätverket SIP. Stefan vandrar tillbaka till konferensrummet och kommenterar det just inträffade. ”Nu ska jag tillbaka till konferensen. Så är det… allmän koordinator, springa runt och göra lite allt möjligt och se till så att det funkar” (Johansson, 2010). Såväl på den fysiska som digitala konferensen är stämningen positiv och bejakande. När deltagarna presenteras så sker det i positiva ordalag och när olika personer berättar om sig själva, sin egen verksamhet och relationen till sina samarbetspartners så är tonen berömmande, uppmuntrande och stärkande. Under dagen kommer radio, TV och tidningar på besök och rapporterar. Me-

152

dia, såväl digital media som radio, TV och tidningar kan som Stefan uttrycker det, skapa ”digitala svallvågor” runt konferensen och bidra till att nya relationer mellan individer skapas och att nya möjligheter dyker upp. På den digitala konferensen görs löpande uppdateringar om vad som händer på plats i Växjö.

Diskussionspass Efter en rad föreläsningar samlar Sofie upp oss som deltar på plats i lokalen för diskussion i smågrupper. Jag sätter mig tillsammans med en grupp personer som arbetar med utbildning i olika former. Jag själv representerar universitets- högskolevärlden och övriga personer representerar högstadie-, gymnasie-, respektive folkhögskolesektorn. En av de saker som föreläsaren tog upp i sin föreläsning var att sociala medier används i olika utsträckning och på olika sätt av olika grupper i samhället. Vår gruppdiskussion kretsar kring olika aspekter på detta tema. Genom vår gemensamma koppling till utbildningsvärlden så kopplar vi snart vår diskussion till vår egen praktik som utbildare eller lärare. Jag upplever mig själv som en eftertänksam och i vissa fall tystlåten person. Under konferensdagen och särskilt vid det första diskussionspasset förvånar jag mig själv genom min frispråkighet och mitt sätt att ta plats i diskussionen. Istället för att i efterhand ångra vad jag inte sa, kommer jag istället att känna mig tvungen att fundera igenom vad jag i all hast kastade ur mig. Jag har känslan av att jag kanske råkade säga något olämpligt eller sårande givet mina diskussionspartners. Mitt i diskussionen kommer dessutom en reporter från den lokala nyhetskanalen fram och sätter en kamera till vår diskussionsgrupp. Vi får senare frågan om vi godkänner att delar av vår diskussion används i ett nyhetsinslag senare på kvällen. Samtidigt sätter min egen reaktion fingret på en viktig omständighet. Jag själv deltar engagerat i diskussionen och jag upplever att andra personer i lokalen på motsvarande sätt signalerar engagemang, lust och nyfikenhet. Umeåpedagogens föreläsning väckte frågor och diskussionslust hos mig och när gruppdiskussionen startar så finns det en uppbyggd spänning som släpps lös. Det finns en gemensam frågeställning eller tema som håller oss samman och som engagerar oss. Diskussionen under dagen kännetecknas av att vi som är på plats lyfter fram våra egna erfarenheter av digitala medier. Det handlar inte bara om vår professionella roll (exempelvis som lärare eller utbildningssamordnare), många diskussioner pågår mellan föräldrar som förundras över hur deras barn använder den digitala tekniken eller som är oroliga över hur tekniken påverkar deras livssituation. Konferensdagen presenteras och kommuniceras på ett positivt och uppmuntrande sätt. På samma sätt fokuserar vi på det positiva som händer. Exempelvis skickas signaler ut om att tidningar, TV och radio intresserar sig för oss och är på besök. Vi får reda på att antalet digitala deltagare ökar och att många frågor skickas

153

till föreläsare och organisatörer. Aktivt kommuniceras bilden att det händer mycket och att det som händer är intressant, positivt och värt att glädja sig åt.

Summering och eftermiddagspass Sofie går in och bryter samtalet, men det dröjer innan diskussionen i grupperna lägger sig. Därefter sker en återrapportering från alla grupper som är samlade i lokalen. Avslutningsvis rapporteras vad som har diskuterats på de två elektroniska konferenserna. Därefter sammanfattar Sofie med några personliga tankar. För det första har hon iakttagit att grupperna har diskuterat många olika typer av frågor, för det andra har hon noterat att ställningstagandena kommer att skilja sig väldigt mycket åt i de olika frågorna som vi har diskuterat. Diskussionen fortsätter en stund i helgrupp. Därefter är det dags för föreläsaren i pedagogik att besvara några av de frågor som hon har fått sig tillskickad från olika delar i landet. När klockan är 12 bryter konferencieren genom att tacka för en trevlig förmiddag och signalera att det är lunch. Vi förväntas vara åter några minuter innan klockan 13. Någon i lokalen frågar om det är möjligt att lämna sin dator och konferencieren meddelar att det ska vara i sin ordning. Efter lunch återsamlas vi. Medan personal på plats ställer i ordning utrustningen och förbereder för en inspelad föreläsning från Folkbildningsrådet passar Stefan på att kort uppdatera alla om vad som har hänt under förmiddagen. Att skapa digitala svallvågor har tidigare lyfts fram som ett viktigt syfte med dagen och på det temat har en hel del hänt: ”Medan ni riggar där kan jag berätta lite kul saker som har hänt i dag. Vi har fått cirka 10 till 15 nya personer som har anslutit sig till vår twitterkanal. De har twittrat och haft vissa sökord inställda eller stött på oss eller hört om oss från andra. Vi har haft tv här som har gjort ett reportage som kommer att sändas under dagen antagligen.” (Johansson, 2010) Pia bryter in och meddelar att det kommer att sändas på nyhetskanalen under kvällen. Stefan fortsätter och berättar att tidningen har varit på besök och att de kommer att göra en artikel om konferensen. ”Vi har haft radio här som också har intervjuat flera personer. Sedan tittar vi på vår Bambusersändning, hur många det är som har tittat. 133 personer var det för en timme sedan. Så det är lite spännande effekter. Vi fick ett meddelande från föreläsaren som skriver tack till alla som har deltagit och som har skickat in frågor. Nu har hon hunnit vila upp sig lite efter frågestormen.” (Johansson, 2010)

154

Eftermiddagen fortsätter med ett antal föreläsningar på olika teman. Konferencieren tar därefter över och annonserar en kort bensträckare, snabbfika och en därpå följande andra gruppdiskussion. Vi reser oss, samtalar med varandra och hämtar fika. Vissa personer sitter tysta och arbetar vid sina bärbara datorer. Det är larm och buller när alla kommer tillbaka. Vi sätter oss i grupper om 4-5 personer och pratar tillsammans en kvart innan vi lyfter några av våra frågor och diskuterar tillsammans i helgrupp. Efter dagens många diskussioner börjar luften att gå ur oss, åtminstone mig. Inom min grupp glider samtalet alltmer in på oss själva som personer och om vi har några gemensamma intressen eller beröringspunkter. Jag byter kontaktuppgifter med två lärare som arbetar på en skola med specialinriktning mot digitala medier. Jag är nyfiken på hur de arbetar pedagogiskt med just sociala medier i undervisningen. Även den avslutande diskussionen i helgrupp är mer inriktad på oss som deltagare. Vi presenterar oss, berättar om vår bakgrund och hur vi på olika sätt arbetar med eller är intresserade av sociala medier. Sofie frågar vad vi tar med oss från dagen, dvs. vad vi har lärt oss, blivit inspirerade av eller tyckt varit extra roligt. Interaktiviteten säger någon, och tänker på hur sociala medier användes samtidigt som föreläsningarna pågick. Jag måste prova Bambuser, säger någon annan. Studenten som har organiserat de digitala konferenserna poängterar att tekniken är enkel, vem som helst kan göra det. Sofie lägger till att det inte finns några gränser och kopplar tillbaka till den tidigare diskussionen om generationer, ” första gången jag hörde om Facebook var från medlemmar från en pensionärsförening”. En kvinna lyfter fram att det var intressant att vi under dagen har diskuterat fördomar och myter som tycks finnas runt ämnesområdet. Fler personer ur gruppen som har organiserat dagen tar del i diskussionen och lyfter fram lärdomar och slutsatser som har dragits. ”Ha alltid en plan B” säger både Sofie och Stefan, ”tänk ut vad som ska göras om Internet eller strömmen går ned”. Andra tekniska aspekter lyfts fram. Vilken teknik fungerade bäst för att möjliggöra den digitala konferensen, hur får man en bra ljudupptagning? En man frågar om det inte är lämpligare att använda ett mindre antal sociala medier, dvs. att begränsa sig till en digital kommunikationskanal? Jo, svarar Stefan, ”men samtidigt exkluderar man dem som inte har den kanalen…” Innan dagen avslutas presenterar Nätverket SIP sin distanskurs om sociala medier. Konferencieren avslutar med att tacka alla å Nätverket SIPs vägnar, dagen har varit väldigt intressant, lärorikt och framgångsrik. Han avslutar med att konstatera att sociala medier ofta anklagas för att inte vara sociala, ”men våra diskussioner på plats och på webben har visat på motsatsen”. Applåder i salen. Folk reser sig upp och börjar packa ihop samtidigt som de småpratar. Den digitala konferensen avslutas med att kameran vrids bort och filmar ett stolsben. Man hör att personer tackar så mycket och säger hejdå. Efter att konferensen är slut läggs ytterligare ett par filmer upp som dokumenterar efterarbetet och hur de sista personerna lämnar lokalen och vandrar hem i januarikvällen.

155

Digitala svallvågor Precis som Stefan påpekar under konferensen är det svårt att få en uppfattning om hur information om konferensen och diskussionerna från konferensen sprids till andra än de som närvarade på plats i lokalen. Nätverket SIP sammanställer själva en översikt på sin blogg dagen efter konferensen. De samlar även länkar till den information som skapats om själva konferensen av deltagare och nyhetsmedier. Här finns länkar till radioreportage och nyhetsinslag på tv. Nätverket SIP lämnar på sin hemsida även länken till de tre kamerorna och filmerna som finns tillgängliga via Internet, tillsammans med länken till de fem bloggar som rapporterar om dagen. Dessutom presenteras länkar till de nio twitterkanaler, bilder på Facebook och sex hemsidor som innehåller rapporter från dagen. ”Vi har twittrat, bloggat, mailat, använt MSN och Facebook, spela in en dokumentär om dagen och slutligen sänt live film via Bambuser. 275 följde livesändningarna via bambuser. Våra sändningar på 4:e plats på bambusers livesändningar under dagen. 19 användare deltog i vår MSN-konferens under dagen. 16 användare deltog i vår Skype-konferens under dagen. 180 inlägg på Twitter med vår konferenskod under dagen. Nätverket SIP fick 17 nya followers på sitt Twitterkonto under dagen.” (Nätverket SIP, 2010d) Vi lyssnar avslutningsvis på hur universitetsstudenten Sara tolkar dagen på sin blogg: ”Ett litet steg för den tekniska revolutionen men ett stort steg för mänskligheten. Idag lärde vi “vanliga människor” att använda sociala medier. “Kan vi kan alla” inledde Nätverket SIP. Och de kunde. Tekniken höll och deltagarna lämnade eventet glada, inspirerade och i en än pågående diskussion. Tre bambuser-kameror, diskussion på Twitter, MSN, Skype och IRC med både interna och externa deltagare om ungas medievanor och dagligt användande av sociala medier. Diskussionerna under dagen handlade främst om rädsla för att finnas på nätet, känslan av kontroll/okontroll samt framväxten av den rådande hypen. En föreläsare i pedagogik gav intressanta vinklar på ungas socialiseringsvanor under sin föreläsning, Informatören diskuterade generationer, informationsstress samt identitetsskapande genom sociala medier

156

och Sofie gav en briljant och pedagogisk introduktion till nyttjandet av sociala medier för organisationer. Jag tror syftet blev uppnått; Att diskutera och lära. Alla deltagare fick känna på vad sociala medier handlar om samt lära sig verktyg de kan utnyttja i sina arbeten. Grattis Nätverket SIP! Tack alla som deltog - på plats och på nätet! Jag hade kul! PS. Ni kan ta del av det material som samlats ihop under dagen, via bambuser eller föreläsningar. Kanalerna finner ni här. DS.” (Öhman, 2010b) Konferensdagen om sociala medier och ungdomar som Nätverket SIP genomför, om än inte på eget initiativ utan genom att överta ett initiativ från Folkbildningsrådet, illustrerar hur det kan gå till när behov, problem, värderingar och synsätt tolkas och tematiseras i en organiserad offentlig sfär. Under konferensdagen diskuterar vi alla, utifrån våra egna (och olika) förståelsehorisonter konferensens teman, sociala medier och ungdomar. Möjligheter och problem, praktiska frågor och värderingar varvas med varandra utan att några tydliga svar framställs. Leder utvecklingen av sociala medier till en ökad stress i samhället? Förstärks sociala problem såsom mobbning och utfrysning i spåren av de nya digitala kommunikationsformerna? Leder digitala medier till en ökad öppenhet i samhället? Hur hanterar vi sociala medier som utbildningssamordnare, konsumenter eller anställda? Hur organiseras på bästa sätt en konferens med hjälp av digitala medier? Få definitiva svar ges, men vi ställer olika synsätt och åsikter mot varandra under dagen. Vi identifierar problemområden och möjligheter som kan kopplas till sociala medier och vi diskuterar hur vi själva skulle kunna förhålla oss till dem i våra olika roller. I detta projekt finns på samma sätt som i den tidningsproduktion som rapporteras i kapitel 7, en tredje part närvarande som fungerar som åhörare av det som utspelar sig på konferensdagen. Konferensdagen blir möjlig att bejaka eller kritisera, ta del av eller själv påverka. Nätverket SIP tar på så sätt ett offentligt ansvar för det som sker. De som tittar på kvällsnyheterna eller läser tidningen kan själva ha en åsikt om konferensdagen, de kan sympatisera med initiativet eller ifrågasätta syftet och dagen. De kan kommunicera sin åsikt till konferensdagens organisatörer. Konferensdagen är samtidigt en framställning av Nätverket SIPs egen identitet. Digitala medier och ungdomsfrågor tillhör nätverksorganisationens huvudsakliga intresseområden. Offentliggörandet av själva processen, experimentet med digitala media, möjligheten till deltagande och möjligheten för alla att göra det som vi visar upp under konferensdagen är lika viktig eller viktigare än de frågor och svar som genereras under dagen. Huvudbudskapet kan förstås i termer av en manifestation av vad offentligheten kan åstadkomma och ett försvar av en fungerande offentlighet i samhället.

157

Manifestation för en levande offentlighet Habermas för en diskussion kring vilken roll aktörer har i offentligheten. 7 Han talar om aktörer som framträder ur den privata sfären in i den offentliga , som inte har egna resurser utan är beroende av andra organisationers resursstöd, och aktörer som framträder i offentligheten. De sistnämnda har egna resurser från början som gör att de kan använda offentligheten som socialt mötesrum för att skapa opinion. Habermas ser således en skillnad mellan aktörer som är med och skapar en offentlig sfär och aktörer som snarare träder in i offentligheten och använder de sociala rum som redan är skapade. Han sympatiserar med de aktörer som arbetar med den dubbla målsättningen att samtidigt föra fram sina åsikter och dessutom värna den möjlighet till medborgerligt deltagande som offentligheten i sig erbjuder: ”Mer specifikt utmärks aktörer som stödjer den offentliga sfären av att deras politiska engagemang har en dubbel orientering: med sina program påverkar de direkt det politiska systemet, men samtidigt är de också upptagna med att på ett reflexivt sätt revitalisera och utvidga civilsamhället och den offentliga sfären och med att bekräfta sin egen identitet och kapacitet att handla.” (Habermas, 1996b, s. 370, min översättning från engelskan) Sociala rörelser kännetecknas enligt Habermas (som själv refererar Cohen och Arato) av en sådan självrefererande ambition eller dubbel målsättning. Eyerman och Jamison skriver på ett liknande sätt i Seeds of the sixties (1994, citerad i Bauman 1997, s. 304), om musikrörelsen som exempel på en social rörelse, att dess deltagares: ”partitagande var av ett nytt slag. De engagerade sig inte för någon enskild idé eller ideologi, eller ens för ett politiskt parti eller partiprogram… Dessa radikala vittnen var snarare förkämpar för den kritiska processen och såg sin uppgift (…) inte i att formulera sanningar utan i att hjälpa andra att ta del i det kollektiva skapandet av sanning.” De kännetecknas av att de samtidigt som de yttrar sig i olika typer av frågor samtidigt betonar och förstärker betydelsen av en fungerande offentlighet i sig. Cohen och Arato (refererade i Habermas, 1996b) talar om att “nya” sociala rörelser samtidigt följer offensiva och defensiva mål. På ett offensivt sätt 7

“Mer eller mindre framsprungna ur den private sfären utgörs denna offentlighet av medborgare som söker acceptabla tolkningar för sina sociala intressen och erfarenheter och som vill utöva ett inflytande på den institutionaliserade opinionsbildningen” (Habermas, 1996b, s. 367).

158

söker de föra fram frågeställningar som är av allmänt samhälleligt intresse, de söker att föra fram perspektiv utifrån vilka det är möjligt att möta samhället, de söker föreslå lösningar på samhälleliga problem, de söker bidra med ny information, de söker tolka värden på annorlunda sätt. Samtidigt söker de på ett defensivt sätt att bevara och utveckla civilsamhället och den offentliga sfären i sig. ”De söker att bevara de existerande strukturer som möjliggör föreningsliv och offentligt inflytande, de söker generera mot-offentligheter och mot-institutioner, de söker frambringa och mobilisera nya former av kollektiva identiteter och på så sätt vinna terräng i form av utökade rättigheter och förändrade institutioner.” (Habermas, 1996b, s. 370, min översättning från engelskan) En sådan beskrivning av nya sociala rörelser skapar ytterligare förståelse för de initiativ som jag har följt och delvis genomfört tillsammans med Nätverket SIP. Själva processen framträder som än mer betydelsefull i jämförelse med den typ av frågeställningar som projekten har satt i ljuset. Tidningen Hallå!? (se föregående kapitel) lyfter förvisso fram en rad enskilda projekt, frågeställningar och idéer, men de är så skiftande att det blir svårt att identifiera en gemensam nämnare dem emellan som skulle kunna beskrivas i termer av ett samlat uttryck för någon specifik frågeställning. De flesta artiklar och därmed tidningen betraktad i sin helhet, uttrycker däremot ett engagemang för civilsamhället eller offentligheten. På så sätt är det möjligt att ge tidningen en gestalt. Den skulle på samma sätt som konferensdagen kunna förstås som en manifestation för en fungerande och levande offentlig sfär. Tidningen är tydligt självrefererande för att använda Habermas terminologi. Nätverket SIP lyfter fram och förstärker sig själva och sin egen identitet som nätverksorganisation samtidigt som huvudbudskapet är att läsaren bör se och bejaka den typ av projekt och initiativ som tar form i det civila samhället. Huvudbudskapet är inte att läsaren ska ta till sig ett visst bestämt budskap, lära sig mer om ett tema eller en specifik fråga eller ens att bli mer orienterad i aktuella händelser på lokal nivå. Sådana tolkningar skulle snarast resultera i en besvikelse eftersom tidningen utifrån en sådan synpunkt skulle framstå som ofullständig och fragmenterad. Bättre är att beskriva huvudbudskapet i termer av att den typ av processer och projekt som Nätverket SIP själva intresserar sig för och arbetar med har ett värde som bör synliggöras och värnas i samhället. Den fungerande offentliga sfären i sig själv skulle kunna förstås som tidningens huvudsakliga tema och budskap. Beskrivningen av aktörer som verkar i offentligheten som självrefererande gör också att motsättningen mellan egenintresse och allmänintresse blir mindre intressant. Detta eftersom de två begreppen snarast flyter samman. Aktörer som stödjer den offentliga sfären karaktäriseras enligt Habermas och Cohen och Arato (så som de refereras i Habermas, 1996b) av att de samtidigt

159

ger uttryck för ett egenintresse och ett allmänintresse. Man skulle kunna säga att aktörer som är bärare av den offentliga sfären intresserar sig för eller har som egenintresse att skapa förutsättningar för ett allmänintresse att framträda. Habermas (1996b, s. 369, min översättning från engelskan) uttrycker det väl när han skriver att ”de aktörer som är bärare av den offentliga sfären producerar ”texter” som alltid avslöjar samma undertext, den refererar i sin tur till offentlighetens kritiska funktion i allmänhet.” I och med detta kapitel avslutas framställningen av de tre processer som ligger till grund för huvudtemat om entreprenörskap som kommunikativ handling. I de två avslutande kapitel som följer summeras avhandlingen med avseende på metodologiska och teoretiska kunskapsbidrag.

160

KAPITEL 9. KUNSKAPSPRODUKTION I INTERAKTION En interaktiv metodansats har fungerat som utgångspunkt i forskningsprojektet. Merparten av samhällsvetenskaplig forskning har interaktiva inslag. Det är exempelvis brukligt att intervjuutskrifter tillsänds respondenter för översyn och kommentarer. En intervjusituation kan i sig förstås som en interaktiv process där forskare och respondent i dialog skapar en bild av den verklighet som blir föremål för forskarens tolkningar och rapportering (Johannisson, 2005, appendix). Användandet av beteckningen interaktiva metoder speglar en ambition att växla upp sådana interaktiva inslag i forskningsprocessen och fästa en större vikt dess konsekvenser för kunskapsutveckling. Den interaktiva metodansatsen synliggörs i kapitel 5 där mina inledande möten med personer på Nätverket SIP och processen bakom vår gemensamt formulerade projektplan beskrivs. Interaktionen synliggörs också i kapitel 6, 7 och 8 där tre olika processer beskrivs i vilka jag som forskarstuderande intar olika aktörsroller. Jag har som forskare interagerat i samtliga processer, inte bara med de personer som är delaktiga i det studerade sammanhanget, utan med själva situationen (jfr. Molander, 1996). Jag har som forskare påverkat det sammanhang som samtidigt utgör studieobjekt. Min egen påverkan betraktas inte som oönskad (vilket inte utesluter att den kan upplevas som besvärlig), utan ses som en viktig källa till kunskap.

Tre interaktiva forskarroller Samtliga processer som beskrivs i avhandlingen, dvs. utbytet mellan två utbildningsmiljöer (kapitel 6) produktionen av en samhällstidning (kapitel 7) samt organiseringen och genomförandet av en konferensdag om digitala me-

161

dier och ungdomar (kapitel 8) kan förstås som iscensättningar (Johannisson, 2005; 2008). Kultur och medieforskaren Marianne Winter Jørgensen (2008, s. 355) förtydligar ansatsen när hon säger att: ”i denna typ av forskning är det alltså den interaktiva gestaltningen i sig som blir navet för hela projektet: det är samarbetet kring gestaltningen mellan forskare och deltagare såväl som reaktionerna från andra aktörer som blir både empiriskt material och reflektionsyta för ny kunskapsproduktion.” Jag menar att ett sådant samarbete mellan representanter från universitetsvärlden och personer i och kring Nätverket SIP har varit det nav kring vilket avhandlingstextens empiriska material och teoretiskt färgade reflektioner har vuxit fram. Det går även att se att reaktioner från andra aktörer har varit en viktig källa för kunskapsutveckling. Den bredare allmänhetens (publikens) reaktioner på konferensdagen och samhällstidningen fungerar som en hjälp för såväl mig själv som initiativtagarna på Nätverket SIP att begripliggöra och värdera resultatet av initiativen. Johannisson (2005, s. 369) menar att iscensättande forskning kan ”liknas vid ett drama som framförs på en scen för att ge publiken upplevelser och ensemblen möjlighet att visa upp sitt kunnande”. Det publika inslaget som också Arendt lyfter fram som en förutsättning för handling är således centralt inom iscensättande forskning. ”Dansare, skådespelare, musiker och så vidare behöver en publik för att visa upp sin virtuositet, precis som handlande människor behöver andra som de kan framträda inför; båda behöver ett offentligt organiserat rum för sitt ’verk’ och båda är beroende av andra för själva framträdandet.” (Arendt, 2004, s. 165) De processer som beskrivs i avhandlingen blir meningsfulla om de förstås i termer av offentligt organiserade rum där olika grupper framträder för att spela upp sina verk inför (och i dialog med) andra. I det kommande textavsnittet diskuterar jag min egen interaktivitet i de olika processerna och jag identifierar tre interaktiva forskarroller som jag har praktiserat i forskningsprojektet.

Forskaren som initiativtagare och regissör I processen som handlar om att formulera en projektplan och i arbetet med att organisera ett utbyte mellan våra utbildningsmiljöer (kapitel 5 och 6) intar jag inledningsvis rollen som initiativtagare och regissör. Idén om ett studentutbyte formulerades tidigt i forskningsprocessen, i ett skede när jag och universitetet på ett tydligt sätt hade initiativet i projektet i och med att en projekt-

162

plan till KK-stiftelsen formulerades i forskningstermer. Att föra fram ett förslag och initiera handling förpliktigar i det att ett (ofta icke formaliserat) ansvar för det förslag som presenteras ofta medföljer. Den som initierar handling får på så sätt ett övertag i processen (Johannisson, 2005). Ett sådant övertag kan i och för sig omförhandlas och förändras under processens gång. Den iscensättande forskaren hamnar lätt i en obekväm situation i det att ett dubbelt ansvar och engagemang förväntas. Forskaren tar ansvar för såväl kunskapsproduktion som praktiska resultat och förändringseffekter. Det är forskarens roll som ”initiativtagare till och dirigent av en praktisk verksamhet” som på ett radikalt sätt bryter med rådande akademiska föreställningar om kunskapsutveckling (Johannisson, 2005, s. 412). Forskaren inträder i en praktisk aktörsroll på ett sätt som sällan diskuteras i akademisk metodlitteratur. Etiketten iscensättande forskning motiveras av och skiljer sig delvis från andra former av interaktiv forskning i det att social handling skapar forskningspraktik snarare än t.ex. organisering av dialogforum (se exempelvis Gustavsen, 2001). Johannisson (2005) iscensätter ett förändringsinriktat projekt i gränslandet mellan konst, vetenskap och regional utveckling. Johannisson som initiativtagare är en erfaren interaktiv forskare. Han har dessutom under ett antal decennier forskat om entreprenörskap, det fenomen som i efterhand görs till föremål för kunskapsutveckling. Universitetet som organisation aktiveras i projektet på olika sätt. Dels är det initiativtagarens (Johannissons) arbetsplats, dels mobiliseras resurser från universitetsvärlden, såväl studenter som lärare och administratörer. Ett forskningssyfte kommuniceras dock inte som utgångspunkt och förväntat resultat av projektet. Motivet är att Johannisson vill värna en tydlig identitet och roll som praktiskt inriktad aktör inför andra medverkande. Satsningen kopplas istället samman med den s.k. tredje uppgiften, dvs. universitetets ansvar att samverka med det omgivande samhället. Johannissons frigörelse från såväl forskarrollen som andra möjliga roller beskrivs som viktig. ”En förutsättning för mitt eget engagemang var alltså att jag gav mig in i projektet med hull och hår, utan att låta mig bindas av traditionella uppfattningar om vad man bör hålla sig till som professionell forskare och som samhällsmedborgare.” (Ibid, s. 405) Frigörelsen beskrivs ske med ett ”alexanderhugg” vilket enligt min tolkning betyder att Johannisson medvetet bestämmer sig för att på ett radikalt sätt lägga ifrån sig sitt eget bagage av etablerade föreställningar och förvärvade professionella positioner. Detta för att helhjärtat kunna rikta sin energi och uppmärksamhet mot det sociala sammanhang som iscensättningen skapar. Förutsättningarna för den iscensättning som jag själv tar initiativ till skiljer sig på många sätt från Johannissons. Våra biografier ser annorlunda ut. Jag själv är en relativt oerfaren forskare i det att jag fortfarande genomför min forskarutbildning. Sannolikt skiljer sig också våra personligheter åt på ett sätt som bidrar till att aktörskapet av oss båda upplevs på olika sätt. En viktig om-

163

ständighet är att jag redan inledningsvis i första hand definierade mig själv som akademisk forskare i relation till personer på Nätverket SIP. Rollen som doktorand och forskare är på så sätt närvarande för mig i det praktiska projektarbetet. Redogörelsen i kapitel 6 visar hur jag själv brottas med en situation som jag upplever som obekväm i det att jag inte kan inta en entydig roll i processen. Mina egna upplevelser av aktörskapet kretsar i hög grad kring rollkonflikter. Sådana konflikter upptar min energi och skärmar delvis av mig från andra möjliga upplevelser, iakttagelser och tolkningar. Trotts våra skilda förutsättningar för iscensättning och aktörskap så blir ansvar och engagemang nyckelord för såväl mig själv som Johannisson (se kapitel 6). Närhet och deltagande ställer krav på ansvarstagande och engagemang (Johannisson, 2005; 2008). Det är svårt att vara likgiltig i en situation där man går i dialog och där situationen tillåts svara tillbaka på de handlingar som utförs (Molander, 1996). Jag upplever detta ansvarstagande som obekvämt eftersom jag är osäker på vilken av mina roller som mina medaktörer tillskriver mig och eftersom jag upplever att jag förväntas förhålla mig till motstridiga beteenderegler i förhållande till olika aktörer i situationen. Jag är ansvarig forskare i förhållande till en akademisk publik, kursansvarig i förhållande till inbjudna studenter och ansvarig som engagerad organisatör i förhållande till Stefan och Sofie på Nätverket SIP. I viss mån drar jag mig undan från den iscensättande forskarrollen i det att jag i allt högre grad låter Stefan på SIP inta den pådrivande och initiativtagande rollen i studentutbytet. Trots det undkommer jag fortsättningsvis inte min känsla av att jag har ett ansvar i processen och att jag är tvungen att stå till svars för de praktiska utkomsterna av utbytesprojektet. Under en period som präglades av frustration så genomför vi en slags förhandling som handlar om hur processen ska bedrivas, vem som ska göra vad och vad syftet är. Det delade ansvaret och det delade initiativet visar sig vara svårt att hantera. För att återknyta till teatermetaforen så har vi exempelvis olika uppfattningar om hur föreställningen ska regisseras, vilka som ska ingå i ensemblen och vilka som utgör potentiell publik. Såväl jag som Stefan från Nätverket SIP upplever att vi spelar på bortaplan. Det är tillika det tidsmässigt första projekt som vi genomförde gemensamt. Den obekväma iscensättande forskarrollen kan samtidigt förstås som produktiv. Den skapar grund för ett intensivt lärande. Det delade ansvaret medför att Stefan och jag tvingas föra en dialog med varandra om hur processen bör organiseras. Våra visioner och föreställningar ställs mot varandra. Därigenom framträder en viktig aspekt av vad kommunikativ handling kan innebära- olika logiker och föreställningar ställs mot varandra vilket temporärt kan leda till oenighet, frustration, konflikter och låsta processer. Johannisson (2005, s. 381) konstaterar att den iscensättande forskarrollen är utmanande: ”för att mäkta med den utmaningen måste du som forskare ha en stabil, hållfast plattform som avstamp, kort sagt ha en rejäl erfaren-

164

het till grund för både självtillit och fortsatt kunskapande. Både omdöme och praktisk handlingsförmåga sätts på hårda prov i samband med iscensättande forskning.” Det finns anledning att fundera på om iscensättning är lämpligt för en doktorand (Johannisson, 2008). Den hållbara och stabila plattform som skapas genom erfarenhet och självtillit kan måhända saknas för den forskare som är i färd med att avlägga sitt examensprov. Å andra sidan, någon gång måste vi alla ge oss i kast med något nytt. Ur ett sådant perspektiv kan min egen läranderesa utgöra ett intressant exempel, inte bara på metodansatsens möjligheter till kunskapsutveckling, utan också på dess upplevda begränsningar och dilemman.

Forskaren som resurs och del av ensemblen I produktionen av samhällstidningen (kapitel 7) kommer initiativet på ett tydligt sätt från Stefan och Sofie på Nätverket SIP. De är iscensättningens initiativtagare och regissörer medan jag snarast är en del av den ensemble som mottar instruktioner och låter sig regisseras. Interaktionen synliggörs genom att jag deltar på planeringsmöten och bidrar till och påverkar resultatet, dvs. den färdiga tidningen. Det gör jag genom att ställa frågor, komma med artikelförslag och synpunkter på tidningens namn, innehåll och möjliga samarbetspartners i processen. Jag tilldelas och upplever i liten grad ett ansvar för tidningen som produkt och projekt. Som ansvarig utgivare intar istället Sofie på Nätverket SIP en position där hon uttryckligen står för och tar ansvar för den färdiga produkten. Frågor och kritik som kommer från den mottagande allmänheten hanteras av Sofie. Jag och personer från Nätverket SIP har lärt känna varandra bättre. I tidningsprojektet intar jag en mer bekväm interaktiv forskarroll i det att jag som artikelskribent lyckas hitta en position som skapar små motsättningar mellan min roll som forskare och aktör. Att skriva texter förväntas av mig utifrån båda rollerna och jag upplever att jag kan bidra till projektet och vara en resurs utifrån min kompetens som forskare. Jag genomför intervjuer, skriver texter och diskuterar texterna med tidningens redaktör och berörda personer. Jag utför en typ av aktiviteter som jag upplever mig behärska väl. Min roll som resurs i tidningsprojektet upplever jag sammanfattningsvis som mindre problematisk och därmed som mer bekväm. Interaktionen i kapitel 7 handlar i högre grad om att jag upplever en glädje i att få visa vad jag kan. Jag får vara duktig och blir bekräftad av personer på Nätverket SIP. På så sätt synliggörs en viktig aspekt av vad det innebär att få vara delaktig i en skapelseprocess. Det är en situation där jag tillåts utveckla mina personliga drag och förmågor i en tillåtande omgivning som ger mig uppmuntran och beröm (jfr. Amnå, 1995). En ytterligare konsekvens av den mer bekväma forskarrollen är att jag i

165

lägre grad fokuserar på mig själv som individ och snarare reflekterar över resursmobiliseringen och koordineringen i processen. Jag går från introspektion till att i högre grad se och uppleva samspelet mellan mig själv och andra aktörer i processen.

Forskaren som del av publiken Under konferensdagen fungerar Stefan och Pia på Nätverket SIP som initiativtagare till och regissörer av evenemanget. Jag tar inte del i planeringen av konferensdagen och jag är inte aktiv som någon av konferensdagens organisatörer. Istället blir jag överraskad av att få en inbjudan att delta ett antal dagar innan konferensen ska genomföras. Snarare än att vara en del av ensemblen är jag under själva konferensdagen en del av den interagerande publik som personer i och kring Nätverket SIP visar upp sin förmåga inför. Jag intar en roll som motsvarar den som övriga deltagare har i det att jag får samma instruktioner som de och organiseras under konferensdagen på samma sätt. Nätverket SIP tar själva ansvar för dokumentation av vad som händer via sociala medier. Stefan tilldelar olika personer forskarroller som går ut på att vara vaksamma på ”intressanta saker som händer”. Genom att alla deltagare uppmanas ställa frågor och problematisera det fenomen som under dagen sätts i belysning, så övertar SIP den forskarroll som jag upplevde mig ha haft i tidningsprojektet. Jag blir inte heller presenterad inför andra som forskare av personer på SIP. Jag upplever därför att jag kan släppa forskarrollen i mitt medvetande, en känsla som också stärks av att jag redan har ett empiriskt material sedan tidigare. Min interaktion i kapitel 8 skapar upplevelser som handlar om spänning och nyfikenhet i förhållande till vad som ska hända. Under konferensdagen engageras jag av föreställningen och de möjligheter till experimenterande, nya sociala kontakter och kunskapsutveckling som erbjuds. Jag upplever att jag helhjärtat kan gå in i en interaktiv deltagarroll och fokusera på temat för dagen, dvs. ungdomar och sociala medier och mina erfarenheter och frågor kring det. Jag upplever i än lägre grad än i de övriga två fallen ett ansvar för utkomsterna av evenemanget. De olika forskarrollerna som har diskuterats ovan skapar olika underlag för reflektion i det att jag ser olika saker beroende på vilken roll jag intar. I det avslutande kapitlet återkommer jag till vilken typ av kunskapsutveckling de olika forskarrollerna har möjliggjort. Först diskuteras kvaliteten på den interaktion som har skett i de olika processerna som beskrivs i avhandlingen.

166

Kvalitetskriterier för interaktiv forskning Forskningsprocessen har i ovanstående textavsnitt diskuterats i termer av iscensättningar av interaktiva projekt. I kommande textstycke diskuterar jag interaktiviteten med utgångspunkt i ett antal av de kvalitetskriterier som kan ställas upp för interaktiv forskning. I den fortsatta diskussionen betraktar jag de iscensättningar som beskrivs i kapitel 6-8 som resultat av forskningsprojektet tillsammans med den akademiskt färgade kunskap som genererats av dessa iscensättningar och som kommuniceras i den här avhandlingstexten. Jag diskuterar alltså avhandlingen som en typ av resultat av forskningsprojektet, medan de praktiska utkomsterna av processerna diskuteras som en annan typ av resultat. Motivet är att dessa iscensättningar representerar en annan form av kunskap än den akademiska (Park, 2001). Winther Jørgensen (2008) lyfter fram och diskuterar kvalitetskriterier som är speciellt relevanta för interaktiv forskning. Det handlar om kvalitetskriterier som fäster vikt vid själva interaktionen i en forskningsprocess. Ett kommunikativ kvalitetskriterium handlar om huruvida forskningens giltighet prövas i dialog. Det handlar om att tillsammans med andra väga argument för och emot ett visst kunskapsanspråk och idealt komma fram till vad som kan anses vara giltigt vetande i och genom en sådan dialog (jfr. Kvale, 1997). En sådan dialog är central inom akademin. Interaktiva forskare uttrycker ambitionen att en sådan dialog idealt omfattar fler grupper än akademiska forskare. Inom ramen för ett kommunikativt kvalitetskriterium lyfter Winther Jørgensen (2008, s. 356- 357) också fram termen ”mångfald av kunskap” som uppmärksammar i vilken grad projektet har ”lyckats integrera olika kunskapsformer i sin kunskapsutveckling och gestaltning”. Dialogen kring den kunskap som produceras skapar, tillsammans med tilläggen att en sådan dialog ska vara inkluderande olika grupper i samhället och vara öppen för och inkludera olika kunskapsformer, ett ideal som den interaktiva forskningsansatsen kan värderas gentemot. Winther Jørgensen (2008, s. 357) använder beteckningen socialt robust kunskap för att precisera hur ett sådant ideal ser ut (se också Nowotny, Scott & Gibbons, 2001): ”Socialt robust kunskap är ”kontext- känslig” kunskap som utvecklas och prövas i ett lokalt sammanhang där även andra kunskapsformer än de traditionellt vetenskapliga finns representerade.” Till den kommunikativa validiteten hör också en bedömning av projektets relationella praktik där ”man utvärderar kvalitén på de relationer som projektets deltagare har utvecklat sinsemellan och frågar sig om möjligheter för deltagande i projektet har varit tillräcklig, även för svagare grupper” (Winther

167

Jørgensen, 2008, s. 356). Bradbury och Reason (2001, s. 450, min översättning från engelskan) beskriver den relationella praktiken på följande sätt: ”Vi kan därför fråga oss med anledning av denna fråga om aktionsforskningsgruppen är igångsatt för (eventuellt) maximalt deltagande? Vi kan vidare så långt det är möjligt fundera på om möjligheter utnyttjas så att alla känner sig fria att vara fullt ut engagerade? När det kommer till kritan, är viktiga beslut byggda på principen att det bästa beslutet är det som maximerar deltagande? Är det så att i synnerhet mindre inflytelserika människor blir hjälpta av sina erfarenheter av att delta i undersökningen?” Det är även relevant att bedöma forskningens implikationer, dvs. vad forskningsprojektet gör med verkligheten snarare än om kunskapen förmår avbilda en verklighet. Ett sådant kvalitetskriterium bygger på en föreställning om att kunskap och handling hör ihop och att kunskapsproduktion kan och bör leda till social förändring. Det kan, enligt Bradbury och Reason (2001) delas upp i en reflexivt-praktisk dimension (agerar människor på andra och nya sätt?) och en som beaktar dess varaktiga konsekvenser (är det möjligt att urskilja förändrade beteenden på makro/micronivå?).

Avhandlingen som interaktiv akademisk produkt. I egenskap av doktorand har jag genomgått en forskarutbildning. Avhandlingen är mitt examensprov. Utbildningen har utformats för att säkerställa en kontinuerlig dialog kring kunskapsproduktionen. Inom ramen för OSIS- gruppens aktiviteter har mitt forskningsprojekt i tillägg diskuterats vid flera tillfällen. Jag har även presenterat den framväxande kunskapsbildningen vid tre vetenskapliga konferenser. Ett av dessa konferensbidrag har publicerats i en engelskspråkig antologi (Johansson & Rosell, 2012). På de sätt som angivits ovan har avhandlingens kunskapsanspråk blivit föremål för en huvudsakligen inomakademisk diskussion. Forskningsprojektet har också presenterats inför andra grupper i samhället. Jag har skrivit tre artiklar där forskningstemat har lyfts fram till olika icke- akademiska målgrupper i samhället. Jag har vid ett antal tillfällen muntligt presenterat min forskning inför andra grupper än akademiska forskare. Stefan och Sofie från Nätverket SIP har medverkat vid tre akademiska seminarier. Dels vid mitt inledande seminarium på doktorandutbildningen, och dels vid två tillfällen inom ramen för sammankomster inom OSIS-gruppen. Jag har inför dessa seminarier skickat underlag i textform till dem. Inför mitt slutseminarium, där de var inbjudna men inte hade möjlighet att delta, skick-

168

ade jag avhandlingstexten som helhet till Stefan och Sofie och efterfrågade deras genomläsning och kommentarer. Jag träffade därefter Stefan och Sofie på Nätverket SIP och diskuterade texten med dem. Jag presenterade också avhandlingen på ett av Nätverket SIPs veckomöten där samtlig personal är inbjuden. På dessa sätt är avhandlingstexten presenterad för och diskuterad med personer från Nätverket SIP. Min övriga interaktion med personer på Nätverket SIP framgår av avhandlingens empiriska beskrivningar. Denna interaktion står i centrum för kapitel 5, är en central del av kapitel 6 där studentutbytet beskrivs och framträder också inom ramen för de iscensättningar som tidningsprojektet och konferensdagen är. Kapitel 5 och 6 skiljer sig från resten av avhandlingen i det att jag som person och forskare står i centrum. Texten i dessa kapitel har drag av introspektion eller självetnografi. Kapitel 6 är också det avhandlingsavsnitt som har varit mest arbetskrävande att skriva. Jag har fått kommentarer från akademiska opponenter som har menat att kapitel 6 handlar om någonting annat än övriga kapitel och således rör till det för såväl mig själv som läsaren. Ett motiv till att avsnittet finns med är att det tillsammans med kapitel 5 gör projektets relationella praktik genomskinlig på ett sätt som övriga avhandlingskapitel inte gör. Erik Lindhult (2008, s. 344) menar att ”i interaktiv forskning är en viktig aspekt möjligheten att kunna följa och granska successiva lärcykler, och därigenom hur kunskap successivt växer fram och valideras”. Kapitel 5 och 6 visar hur vi lär känna varandra, hur vi utforskar varandra och hur vi lär oss att förstå varandra bättre. Detta ömsesidiga lärande, skriver Tranquist (2008, s. 300): ”är en central aspekt av den interaktiva forskningen och det är därför viktigt att aldrig bortse från forskarens eget lärande. Efter det interaktiva samspelet kommer forskaren att återvända till akademin med en fördjupad kunskap om såväl den studerade verksamheten som det teoretiska fältet, men även om sig själv som forskare. På samma sätt som att turisten anpassar sig till den nya omgivningen kommer forskaren att genomgå en lärprocess med upplevelser, reflektion, tolkning och handling”. Min position som ”vetgirig turist” (en av flera metaforer för den interaktiva forskarrollen som Tranquist diskuterar) framgår av kapitel 5 och 6. Jag har genomgått en lärprocess tillsammans med personer från Nätverket SIP. Det i sig motiverar att avsnitten finns med i avhandlingen. Jag menar också att kapitel 5 och 6 visar att forskningssyftet har diskuterats med personer från Nätverket SIP på fler och andra sätt än genom att avhandlingstexten har utväxlats och lästs av Stefan och Sofie. Winther Jørgensen (2008) talar också om forskningens relevans ur ett politiskt perspektiv. Hon menar att interaktiv forskning inte är mer politisk än annan forskning, men att reflektionen kring forskningens politiska aspekter

169

inom interaktiv forskning och aktionsforskning ofta är inbyggd i forskningsdesignen genom att ett jämställt samarbete eftersträvas. De grupper som involveras i forskningsprojektet är ofta just de som ur ett politiskt perspektiv efterlyses i den samhälleliga dialogen kring vetenskapen och dess syfte, ”de som inte annars har möjlighet att styra vetenskapen i kraft av pengar eller annan maktbas” (Ibid, s. 362). Det faktum att Nätverket SIP fick del av forskningsmedel i projektet på samma villkor som akademiska forskare (förvisso i mindre omfattning än mig själv, men i större omfattning än en del andra akademiska forskare i OSIS-gruppen) framstår ur ett sådant perspektiv som en viktig förutsättning för kvalitet i den interaktiva dimensionen av ett forskningsprojekt. Den gemensamma finansieringen blir ett konkret exempel på ett uttryck för en önskan om ett jämbördigt samarbete, där möjligheterna att vara en medskapare och att styra kunskapsprocessen fördelas också till andra grupper än akademiska forskare. Den gemensamma finansieringen blir med utgångspunkt i Winther Jørgensens resonemang ett sätt att omedelbart (redan vid projektets riggning) tilldela Nätverket SIP en åtminstone potentiell maktbas. Viljan och motivationen till att ta ett ansvar för forskningsprojektet ökar sannolikt om det redan inledningsvis ges ett utrymme för sådant engagemang och ansvarstagande, genom att resurser finns reserverade för en sådan typ av aktivitet.

170

Interaktivitet i förändringsinriktade projekt De iscensättningar som beskrivs i kapitel 6, 7 och 8 kan förstås också med utgångspunkt i andra kunskapsformer och mål än akademisk kunskapsproduktion. Tidningen, konferensdagen och studentutbytet är praktiska arrangemang som söker nå praktiska resultat som handlar om att nå ut till och påverka andra. Målsättningen att skapa interaktion är central för den organisering som sker. Den kunskap som Nätverket SIP framställer i och genom sin verksamhet har på så sätt kommunikativ och relationell kvalitet (jfr. Winter Jørgensen, 2008) som en viktig utgångspunkt. Det förefaller vara lämpliga kvalitetskriterier för den form av kunskap som Nätverket SIP framställer. Studentutbytet blir om dess interaktiva kvalitéer utvärderas mindre lyckat. De relationer som utvecklas är relativt få och deltagandet från den akademiska studentgruppen begränsas. I kapitel 6 diskuteras möjliga förklaringar. De faller tillbaka på min egen ovana och bristande erfarenhet, men också på att vi inte förstår varandra tillräckligt väl för att kunna skapa ett projekt med väl utvecklade interaktiva kvaliteter. En mindre självcentrerad tolkning är att såväl jag som Stefan på Nätverket SIP agerar i en situation som för oss båda är främmande. Studentutbytet sker mellan universitetet och Nätverket SIP på ett sätt som gör att ingen av oss upplever sig spela på hemmaplan. Det bidrar till att vi inte lyckas skapa den trygghet i situationen som krävs för att skapa ett brett deltagande i processen (jfr. Forester, 1999). Studentutbytet är också ett gemensamt initiativ och ansvar på ett sätt som varken konferensdagen eller tidningsproduktionen är. I kapitel 7 och 8 beskrivs två projekt/evenemang vars interaktiva kvalitéer är mer utvecklade. I synnerhet konferensdagen är en manifestation för en önskan om ett slags maximalt (potentiellt) deltagande (jfr Bradbury & Reason, 2001). Även när det gäller kvalitet som mångfald av kunskapsformer uttrycks en sådan ambition tydligt under dagen. Experter och nybörjare ska mötas. En rik variation av berörda grupper deltar under dagen: lärare från olika delar av den formella utbildningsvärlden, forskare, företagare, privatpersoner och studenter. De perspektiv som ligger till grund för det vetande om sociala medier och ungdomar som förs fram under dagen skiftar på motsvarande sätt och ger sammantaget uttryck för en mångfald. Det är svårare att uttala sig om iscensättningarnas pragmatiska kvaliteter (jfr. Reason & Bradbury, 2001). Tid krävs för att göra en sådan bedömning. Det är dock möjligt att slå fast att projekten drivs av en ambition att påverka grupper i samhället och få individer att agera på nya sätt. Det gäller tidningsproduktionen där ett centralt budskap är att samhällsengagemang, i form av medborgerliga projekt och involvering i den demokratiska processen, är möjligt och önskvärt. Det gäller på ett liknande sätt konferensdagen där attityder

171

till ungdomar och digitala medier diskuteras utifrån såväl positiva som negativa aspekter. Tidningen produceras i två nummer och leder till reaktioner från det omgivande samhället. Konferensdagen sätter på samma sätt sina spår i det lokala nyhetsflödet. De iscensättningar som beskrivs i avhandlingen är exempel på små aktiviteter som inordnas i de övriga aktiviteter som pågår inom ramen för Nätverket SIPs verksamhet. Nätverksorganisationens tioåriga historia är en illustration av hur sådana små aktiviteter kan skänkas en varaktighet genom att samordnas inom ramen för en formell organisation (se kapitel 3).

Avhandlingens metodologiska bidrag Avhandlingen sätter ord på en utvecklingsmetod som Nätverket SIP sedan tidigare praktiserar. De tre iscensättningarna som beskrivs i kapitel 6,7,8 är exempel på experiment eller prövningar av kunskap och vetande i en given lokal kontext. Jag intar olika forskarroller i dessa iscensättningar. Under konferensdagen är jag en del av publiken och jag genomför en deltagande observation av ett evenemang som planeras och genomförs av andra. Interaktionen är mer omfattande i projektet som handlar om att producera ett samhällsmagasin. Här tar jag del av planeringsaktiviteter och jag ingår i den grupp som framställer innehållet i magasinet. Jag är en del av den ensemble som iscensätter projektet inför den väntande publiken i (lokal)samhället. Sofie på Nätverket SIP tar i egenskap av ansvarig utgivare det huvudsakliga ansvaret för magasinet. När projektplanen för forskningsprojektet formuleras, när forskningsprojektet inleds och i vår första gemensamma aktivitet som består i att organisera ett utbyte mellan våra respektive utbildningsmiljöer, intar jag rollen som iscensättande forskare. I dessa aktiviteter är jag en initiativtagande regissör. I den iscensättande forskarrollen upplever och tilldelas jag ett ansvar för de praktiska konsekvenserna av aktiviteterna som skiljer sig från de andra rollerna. Den iscensättande forskarrollen skapar en närhet till såväl aktiviteterna som mina medaktörer. Närheten är känslomässigt krävande. Frustration och konflikter avlöses av lustkänslor, nyfikenhet och glädje. Jag tvingas göra avvägningar mellan roller och intressen som i vissa fall står i motsättning till varandra. Sådana aspekter framträder även i de övriga forskarrollerna, men det upplevda ansvaret förstärker dem. Min vilja ställs mot andra viljor på ett sätt som intensifierar dialogen och mötet med mina medaktörer. Interaktiva metoder skapar generellt en närhet till det som studeras (Johannisson, Gunnarsson & Stjernberg, 2008). Avhandlingens metodologiska bidrag är att tre interaktiva forskaroller preciseras. Dessa praktiseras inom ramen för ett och samma forskningsprojekt. I samtliga forskarroller skapas en närhet mellan forskaren och den situation som studeras. De tre forskarrollerna som definieras preciserar hur graden av närhet kan vara varierande i olika skeden av en interaktiv forskningsprocess. En slutsats är att närhet till me-

172

daktörer och den situation som beforskas ökar om det finns ett tilldelat ansvar i och för interaktionen betraktad som mellanmänsklig och social process. Ansvaret ställer krav på engagemang i interaktionen. Engagemanget upplevs som personligt och känslosamt. Den kunskap som utvecklas i en iscensättande forskarroll är starkt knuten till forskaren som person. Styrkan är att forskaren tilldelas ”möjligheter till direkt insyn i förändringsprocesser” (Johannisson, 2005, s. 377). En intim rapport ur den engagerade och ansvarstagande aktörens perspektiv kan levereras, baserat på forskarens egna genomlevda upplevelser. En särskild utmaning för den iscensättande forskaren är att hitta metoder för att också skapa distans till sociala handlingar och upplevelser som är intimt sammankopplade med den egna upplevelsen och personen. En metod är att låta tiden gå för att på sätt skapa utrymme för reflektion ”över handling” (Schön, 1983) och få perspektiv på det som utspelat sig (Molander, 1996; Johansson, 2008). Avhandlingens bidrag är att olika forskarroller som bygger på varierande grad av närhet i situationen lyfts fram som ett annat sätt för forskaren att få perspektiv i ett interaktivt projekt. De tre forskarrollerna som definieras i avhandlingen har möjliggjort en varierad interaktiv forskningspraktik, där situationer av närhet har kunnat växlas med situationer där forskaren distanserar sig mer från iscensättningen som social praktik. På så sätt har de kunnat avtäcka olika aspekter av entreprenörskap som kommunikativ handling.

173

KAPITEL 10. ENTREPRENÖRSKAP SOM KOMMUNIKATIV HANDLING Entreprenörskap har sedan Nätverket SIPs startpunkt för mer än 10 år sedan varit ett huvudsakligt intresseområde för medlemmarna. Tech Group och sedermera Nätverket SIP använder själva aktivt etiketten entreprenörskap för att beskriva den egna verksamheten och sin identitet. Med Habermas kommunikativa handlingsbegrepp som utgångspunkt förstås Nätverket SIP som en organisation i civilsamhället som verkar i den offentliga sfären. Därmed studeras entreprenörskap i relation till en annan kontext och logik än marknaden (jfr. Steyaert & Katz, 2004). Ett sådant entreprenörskap har tidigare gjorts till föremål för empiriska studier som positionerats under olika begrepp såsom publikt entreprenörskap (t.ex. Bjerke & Karlsson, 2011; Hjorth & Bjerke, 2006), samhällsentreprenörskap (t.ex. Berglund, Johannisson & Schwartz, 2012; Gawell, Johannisson & Lundqvist, 2009) eller kommunikativt entreprenörskap (Lundberg, 2009). Johannisson (2005) presenterar en omfattande och detaljerad empirisk beskrivning av hur ett kulturellt evenemang iscensätts. Med utgångspunkt i studien diskuteras entreprenörskap i generell mening som kreativ organisering, vilken kan utspela sig i samtliga sektorer i samhället (se också Berglund & Johansson, 2008; Sundin & Tillmar, 2010). Avhandlingen har starka kopplingar till samtliga dessa studier. I förhållande till de studier som diskuterats ovan lämnar avhandlingen följande bidrag: Habermas teori om kommunikativ handling har inte uttryckligen använts som tolkningsverktyg i den forskning som diskuteras ovan. Det finns generellt få exempel på att Habermas som teoretiker används vid studier av entreprenörskap. Avhandlingens teoretiska bidrag är att den visar hur Habermas teori om kommunikativ handling kan modifieras (se kapitel 2) och göras relevant som en teoretisk referensram för att studera entreprenörskap i det civila samhället. Den teoretiska referensram som används möjliggör tolkningar av hur Nätverket SIP skapar sociala mötesrum där enskilda individer i dialog och hand-

174

ling kan överväga och pröva såväl upplevda problem som upptäckta möjligheter och kommunicera sina erfarenheter inför en publik. Habermas teori om kommunikativt handlande visar så hur medborgerlig initiativkraft kan mobiliseras i den organiserade offentligheten och skapa en förändrande kraft i den samhälleliga strukturen (se särskilt Habermas, 1996b). Den mobilisering av initiativkraft som Habermas teorier belyser formas i livsvärlden, dvs. ur de enskilda individernas upplevelsenära erfarenheter och med bakgrund i det kulturella sammanhang där de verkar. Det kommunikativa handlingsbegreppet fokuserar därefter hur individers engagemang kan förstärkas i den offentliga sfären. Här kan den enskilda individen ge uttryck för sina erfarenheter inför andra och genom dialog och handling skapa den gemensamma förståelse som är nödvändig för ett kollektiv handlande. Föreliggande studie kopplar samman en sådan medborgerlig och till det civila samhället knuten förändringskraft med entreprenörskap. En mobilisering av initiativ lyfts också fram som särskilt centralt i samhällsentreprenöriella processer (Berglund & Johannisson, 2012) och inom forskning kring publikt entreprenörskap8. I detta avslutande kapitel summeras studiens kunskapsutveckling om entreprenörskap som kommunikativ handling under två rubriker. Inledningsvis diskuterar jag Nätverket SIP som kontext för entreprenörskap, dvs. hur Nätverket SIP kan förstås som ett exempel på en nätverksorganisation i det civila samhället som skapar organiserade svaga offentligheter där problem och möjligheter kan bli föremål för förändringsinriktad dialog och handling och hur entreprenörskap på så sätt mobiliseras (jfr. också Bill, Bjerke & Johansson, 2010). Därefter summerar jag avhandlingens insikter om entreprenörskap som situationsbunden praktik i det civila samhället, ur den involverade aktörens perspektiv. Kapitlet avslutas med några förslag på fortsatt forskning där det kommunikativa handlingsbegreppet når utanför civilsamhällets sfär.

Nätverket SIP som kontext för entreprenörskap Habermas (1996a) delar upp samhället som helhet i en systemsida och en livsvärldsida. Systemsidan består av det ekonomiska systemet (marknaden) som sörjer för samhällets produktion av varor och tjänster, och förvaltningssystemet (statsapparaten) som har till funktion att sörja för styrningen av samhällets materiella produktion. I de samhälleliga systemen kan ett målrationellt handlande som bygger på samordning via medierna formell makt och pengar råda utan att några negativa effekter uppstår. Dessa båda system kan enligt 8

Bjerke och Karlsson (2011, s. 68) skriver att publikt entreprenörskap handlar om ”medborgare som involverar andra medborgare i att göra vissa marginella fenomen mer centrala (mer publika) i samhället.” Det handlar om att ”få med andra att fokusera på” (Ibid.) samhälleliga problem och möjligheter.

175

Habermas också förstås och studeras vetenskapligt ur ett systemteoretiskt perspektiv (Ibid). Livsvärlden består av privatsfär och kulturella och politiska offentligheter och (bör) kännetecknas av en kommunikativ rationalitet.

Ett engagemang med livsvärlden som bakgrund Själva startpunkten för den första och informella organiseringen av vad som så småningom kommer att bli Tech Group och senare Nätverket SIP beskrivs av medlemmarna själva i termer av ett kompisgäng som organiserar spel tillsammans. Nätverket SIPs startpunkt i vänskapsrelationer, lek och spel kopplar på ett tydligt sätt den framväxande nätverksorganisationen till livsvärlden som samhällelig sfär. Leken, spelet och vänskapen som metafor för mellanmänsklig förbindelse står, betraktat som fenomen i samhället, långt från samhällets produktiva eller formellt styrande funktioner. Leken och spelet kopplas främst till kulturella och sociala integrationsprocesser i samhället. Redogörelsen av Nätverket SIPs utveckling (kapitel 3) illustrerar, tillsammans med avhandlingens iscensättningar, hur upplevda problem och möjligheter som kräver handling upptäcks i den kontext som spelet och leken utgör. Evelina beskriver i ungdomsstyrelsens rapporter (2004; 2006), tillsammans med andra medlemmar i Tech Group, hur demokratifrågor och jämställdhetsfrågor aktualiseras. Det finns för få tjejer med på de dator-LAN som organiseras. LANen som organiseras kan också utvecklas utifrån en demokratitanke. Det stora antalet passiva deltagare, som enligt Evelina ger utryck för sitt missnöje genom att lämna LANet kan i högre grad involveras i planeringsarbete och genomförande. Det handlar om att ifrågasätta det som tas för givet i den egna praktiken (exempelvis att tjejer inte förväntas vara intresserade av datorer eller att kvinnliga spelkaraktärer är lättklädda medan deras manliga kollegor har militärkläder) och ta upp frågan till diskussion. Det alternativ som Tech Group ger uttryck för i Ungdomsstyrelsens rapporter bygger på att engagera sig i de upplevda problemen och aktivt söka förändra situationen. Alternativet att inta en ansvarslös position eller lämna situationen förespråkas inte. Det handlar om att stanna kvar och kämpa på. Med utgångspunkt i de tre förhållningssätten exit/flykt, voice/protest och loyalty/lojalitet som Hirschman (1970) diskuterar så är det tydligt att voice -att ge röst- är det alternativ som Tech Group förespråkar. Den övriga berättelsen om SIP visar hur röst kan utövas. Tech Group och sedermera Nätverket SIP agerar genom att formulera och genomföra olika projekt i anslutning till sina intresseområden. Dessa projekt bygger på såväl dialog som praktisk handling, vilket i sin tur speglar engagemang (jfr. ”involvement”, Hirschman, 1982). I kapitel 3 illustreras att görandet är en del av kommunikativ handling. ”Vi vill inte prata om jämställdhet utan göra samhället jämställt” konstarerar Evelina och fortsätter:

176

”vi vill använda Tech Groups inriktning på digitala medier och entreprenörskap för att hitta nyskapande sätt att leka fram och testa nya metoder som på ett roligt och effektivt sätt påverkar den accelererande ojämställdheten inom den digitala ungdomskulturen.” (Ungdomsstyrelsen, 2004, s. 122- 124) Samtalet är inte nog, det måste kompletteras med handling (jfr. Freire, 1976). En sådan utvecklingsmetod blir jag bekant med på ett mer intimt sätt i de iscensättningar som jag medverkar i tillsammans med Nätverket SIP (se kap. 6, 7 och 8).

Med deltagande som medel och mål Konferensdagen (se kapitel 8) är deltagargenererad, dvs. den tilldelas ett innehåll av de deltagande aktörerna. Via sociala medier uppmanas vi som deltar att på förhand skicka in frågeställningar som vi vill diskutera och är intresserade av. Då frågan från en deltagare ställs om det inte hade varit bättre och enklare med ett mindre antal sociala medier, förklarar Stefan sin ovilja mot en sådan begränsning. Argumentet är att det exkluderar dem som inte har tillgång till den kanal som tas bort. Alla bör kunna delta, vilket möjliggörs praktiskt av att ett stort antal digitala kanaler används för diskussion och spridning. Konferensen sammanfattas av en av dess organisatörer i termer av att den inkluderande ambitionen också fick ett önskat resultat. ”I dag lärde vi vanliga människor oss att använda sociala medier. ’Kan vi kan alla’ inledde Nätverket SIP. Och de kunde.” (Öhman, 2010b) Mötet som metafor stärks av att vi ambitionsmässigt utgörs av olika grupperingar som kan förväntas bära på olika erfarenheter av sociala medier och ungas medievanor. ”Noviser och experter diskuterar och experimenterar. Låt oss se vad vi kan skapa!” (Öhman, 2010a). De personer som organiserar dagen skapar en övergripande struktur som innehåller föreläsningar och diskussionspass. Berättelsen om konferensdagen visar hur det samtidigt kommuniceras en ambition att vi ska gå utöver våra egna förväntningar och den på förhand skisserade strukturen. Stefan berättar vid konferensens inledning att ”det intressanta är det som händer som vi inte förväntade oss, som blev överraskande och där vi såg kopplingar på olika sätt och där vi fick nya idéer. Det är där… det är så framtiden skapas”. Det svårt att säga huruvida konferensens deltagare upplevde att de gick förbi sina etablerade förväntningar och föreställningar. Det är dock möjligt att slå fast att en sådan ambition kommunicerades under dagen såsom central och viktig.

177

En inkluderande praktik i ord och handling Personer i Nätverket SIP ger uttryck för en föreställning om att alla individer (bör) kunna vara entreprenörer. De sätter även entreprenörskapet i relation till nya och oväntade grupper i samhället såsom ungdomar, föreningsaktiva och personer med funktionsnedsättningar. Begreppet Inkubator, som tenderar att kopplas samman med strävan efter ekonomisk tillväxt och teknologiutveckling i form av nyföretagande, förflyttar exempelvis Nätverket SIP genom projektet ”Inkubator för funktionsnedsatta” (Funkibator) till gruppen funktionsnedsatta i samhället. De i samhället dominerande föreställningarna om entreprenörskap kan kritiseras för att vara exkluderande i det att visa grupper av individer och vissa platser i samhället (dit tillträdet ofta är begränsat) kopplas samman med innovationskraft, värdeskapande och kreativitet (Berglund & Johansson, 2008a; Ogbor, 2000). Nätverket SIPs sammankoppling av entreprenörskap med föreningslivet, ideella verksamheter, ungdomar (och i synnerhet unga tjejer via föreningen Grrl Tech) och personer med funktionsnedsättningar kan förstås som en kritisk reaktion mot ett alltför svårtillgängligt och elitistiskt entreprenörskapsbegrepp. Entreprenörskap som ideologi stärker den individ, grupp eller miljö som tillskrivs eller övertar etiketten. Begreppet legitimerar självhävdelse, ett tagande av plats, ett ifrågasättande av etablerade normer, roller och strukturer, ett användande av resurser och ett utnyttjande av möjligheter i omgivningen. Frågan om vem som tillåts kalla sig entreprenör (innovatör eller kreativ) handlar med stöd i ett sådant resonemang om fördelning av resurser och status i samhället. Nätverket SIPs inkluderande praktik ger samtidigt uttryck för en kritik mot rådande begrepp och strukturer i samhället och en konstruktiv ambition i det att entreprenörskapsbegreppet görs relevant för fler grupperingar, vilket kan frigöra förändringskraft i samhället (Berglund & Johansson, 2008a).

Med en ambition att sprida sitt budskap Redogörelsen för Nätverket SIPs utveckling (se kapitel 3) är en framgångsaga i så måtto att kompisgänget och deras aktiviteter utökas, växer i omfattning och får ett allt större genomslag också i det omgivande samhället. Medlemsantalet på LANen ökar. Politiker och beslutsfattare bjuds in. I sin formella föreningsform attraherar Tech Group allt fler medlemmar. Personer i Tech Groups styrelse börjar höras och synas i nationella kartläggningar och rapporter. En sådan ambition att ”försöka sprida sin diskurs ut på allt större arenor” (Fraser, 2003, s. 154), är karaktäriserande för sociala rörelser och det är en aspekt av vad kommunikativ handling innebär (Habermas, 1996b). Det är även möjligt att se att graden av formell organisering hänger samman med

178

denna spridning (se också Johannisson, 2012). Ett ökat genomslag och fler intresserade personer som vill delta i verksamheten ställer krav på en organisationsstruktur. Med en formell organisationsstruktur blir det möjligt att samordna resurser som behövs för att utveckla det egna och andras intressen. En önskan att nå ut synliggörs även i avhandlingens övriga empirikapitel. Såväl i utbytesprojektet, som i tidningsprojektet och under konferensdagen agerar personer från Nätverket SIP som jag möter med en liknande logik. I vårt gemensamma arbete med att arrangera ett studentutbyte arbetar Nätverket SIP för att involvera fler studentgrupper, utbildningssamordnare och kurser/program på fler nivåer av utbildningssystemet i processen. Den tidning som skapas och som distribueras i två kommuner ger på ett liknande sätt uttryck för ambitionen att sprida sitt budskap, den egna identiteten och de egna värderingarna på en vidgad arena. Under Konferensdagen är mediet för dialog ett annat än den tidningsproduktion som beskrivs i kapitel 7. Sociala medier representerar en mer modern form av kommunikation. De sociala mediernas möjlighet till deltagande och dialog kräver mindre tid och resurser än i tidningsprojektet. Två veckors planering och en konferensdag ställs mot de månader av produktion som föregick samhällsmagasinet Hallå!? De rumsligt obegränsade sociala medierna skapar dessutom en potentiell räckvidd som överträffar tidningens spridning i två kommuner. Kommunikationen är mer intensiv och omedelbar. En slutsats som organisatörerna av konferensdagen själva drar är att sociala medier med relativt liten resursinsats kan uppnå stora spridningseffekter. Samtidigt skapar papperstidningen en beständighet som är värdefull på ett sätt som den digitala konferensdagen inte förmår göra. Tidningen kan exempelvis delas ut till besökare vid framtida evenemang. Ambitionen att sprida ett budskap ut på allt större arenor kommuniceras som ett av konferensdagens syften. Stefan avbryter konferensdagen och summerar inför deltagarna på plats hur konferensen resulterar i nya anslutningar till Twitterkanalen, hur TV och tidningar uppmärksammar oss och hur många personer som tittar på den digitala filmupptagningen av dagen. Själva dagen sammanfattas på SIPs hemsida i termer av hur många personer som följde de olika kanalerna och deltog på plats. Samtidigt synliggör berättelsen om konferensdagen och tidningsproduktionen hur den offentliga sfär som organiseras av Nätverket SIP på samma gång uttrycker den egna identiteten hos gruppen och en ambition att manifestera vad en levande och fungerande offentlighet i sig kan åstadkomma. Möjligheten för andra att göra sin egen röst hörd framstår som ett viktigt ändamål som styr organiseringen av såväl konferensdagen som tidningsproduktionen. Avhandlingen visar på så sätt hur det kommunikativa handlingsbegreppet kan användas för att studera mobilisering av entreprenörskap i det civila samhället. Initiativkraft som formas i livsvärlden förstärks och får en potentiellt samhällspåverkande kraft i rörelsen från individens privata sfär till den organiserade svaga offentliga sfären.

179

En konstruktiv skapande kraft Det kommunikativa handlingsbegreppet är också lämpligt för att lyfta fram den konstruktivt skapande kraft som tillskrivs publikt entreprenörskap (se särskilt Bjerke & Karlsson, 2011), och som skiljer det från proteströrelser och aktivism i samhället (jfr. activist entrepreneurship, Gawell, 2006). Nätverket SIP är, betraktad som en nätverksorganisation som verkar i den offentliga sfären, utvecklande snarare än protesterande. Det är tillika en organisation som har en kontinuitet över tiden. Båda dessa egenskaper funderar Bauman på när han diagnostiserar den postmoderna etiken (1997, s. 342- 343): ”Gång på gång hör man talas om människor som samlas för att främja eller försvara en sak som de uppenbarligen anser ska vara allas sak. Utan denna känsla av delaktighet skulle det inte finnas några offentliga möten, marscher, namninsamlingar. Det är nog så sant. Men ofta varar det gemensamma handlandet inte tillräckligt länge för att fälla ut solidaritetsinstitutioner och uppbringa de deltagandes stabila lojaliteter (…). I likhet med andra handlingar tilldrar sig sådana gemensamma saker uppmärksamheten bara för ett kort ögonblick för att sedan försvinna och lämna utrymme för andra intressen. De ger huvudsakligen upphov till ”en- fråge”- aktioner, där det kring ett isolerat krav samlas människor med högst varierande övertygelser, ofta högst egendomliga sängkamrater med föga gemensamt utom att de reagerar på en specifik apell. Mycket sällan stärker eller manifesterar sådana ”enfrågor” känslan av moraliskt ansvar för det allmännas väl. Mycket oftare mobiliserar de känslor mot och inte för (…).” Habermas teori om kommunikativ handling belyser den samhälleliga utvecklingskraft som växer fram i närhet och genom den (sam)handling som uppstår i deltagande processer. Ett sådant perspektiv på kommunikativ handling tydliggörs av Forester (1999). Den röst som medlemmarna i Tech Group gör hörd i olika demokrati och jämställdhetsprojekt formuleras i närhet av det som kritiseras. Kritiken berör inledningsvis just den digitala ungdomskulturen, LAN-spelen och dess organisering, dvs. det som engagerar kompisnätverket och kring vilket vänskapsrelationerna har utvecklats (se kapitel 3). På så sätt framstår Nätverket SIP som något annat än en social proteströrelse. Lösningen är inte att förbjuda, stänga ned, flytta eller slå igen. Lösningen är att förändra och utveckla (förbättra) för att på så sätt göra den praktik som engagerar mer njutbar, inkluderande och meningsfull. Entreprenörskapsbegreppet betonar i allmänhet en konstruktivt (värde)skapande aspekt. Det är möjligt att rikta kritik mot begreppets ensidigt positiva betydelseinnehåll (se exempelvis Rehn & Taalas, 2004; Berglund & Johansson, 2012). I Nätverket SIP är dock den

180

konstruktivt skapande aspekten användbar och meningsfull. Den blir ett sätt att tillskriva den enskilda individen ett värde och en konstruktiv förmåga.

Att attrahera och utveckla initiativkraft och resurser En central aspekt av publikt entreprenörskap är att ”agera som om” (se särskilt Bjerke & Karlsson, 2011; jfr. ”Acting as if”, Gartner, Bird & Starr, 1992). Berättelsen om Nätverket SIPs utveckling i kapitel 3 illustrerar, tillsammans med iscensättningarna i kapitel 6, 7 och 8, att entreprenörskap tolkat som kommunikativ handling har en framåtriktad, visionär och utopisk aspekt. Utbytet kan upplevas som ett misslyckande för de inblandande aktörerna. Stefans reaktioner, där besvikelsen snabbt ruskas av med vad jag upplever som en axelryckning och där ett framåtblickande mot nya äventyr istället kommuniceras, stärker tolkningen av att drömmar och visioner är intressanta och viktiga i sig, som en drivkraft till handling och som en känsloskapande retning. Det ofullständiga, det ännu inte avslutade, det hägrande målet som finns nära men som inte riktigt har uppnåtts, tycks skapa den spänning som håller nätverksorganisationen vid liv. Projektbeskrivningar, hemsidor, broschyrer, tidningsartiklar och de personer som jag har träffat på Nätverket SIP beskriver lika mycket det som är, som det som skulle kunna vara. På så sätt kan Nätverket SIP förstås som en utopisk organisation. Eyerman och Jamison diskuterar i Music and social movements (1998) offentlighetens utopiska drag på samhällsnivå. De tar utgångspunkt i musikaliska sociala rörelser och konstaterar att nyckelpersoner i musikrörelser verkar och handlar genom att skapa exempel (de använder det engelska begreppet ”exemplary actions”). ”I de sociala rörelsernas musik blir begrepp kopplade till människan och på så sätt mindre abstrakta. Där finns samtidigt visioner om en bättre framtid, om en annorlunda värld, om en ännu inte existerande framtid (…). Denna utopiska aspekt uttrycker i symbolisk form vad en social rörelse står för, vad det är som ska överkommas eller förändras. Rörelsens ideal och mening är på så sätt inbäddad i kulturella artefakter som sånger och texter, vilka kan kommuniceras till andra och på så sätt upplevas utanför det sammanhang där de omedelbart spelas upp och tas emot.” (Eyerman & Jamison, 1998, s. 167, min översättning från engelskan) Nätverket SIP är inte del av någon musikalisk rörelse, de artefakter som produceras och kommuniceras är inte musik, men väl texter, filmer och bilder. Sådana texter, bilder och filmer har jag stött på och använt mig av för att skapa en bild av Nätverket SIP. På samma sätt som de musiktexter som Eyerman och Jamison diskuterar så skulle de kunna förstås som exempelhandlingar.

181

”Exempelhandlingar är en form av kommunikativa handlingar. De syftar lika mycket till att kommunicera en bild av vad världen skulle kunna vara för andra som att de erbjuder ett forum eller en form för att nå överenskommelser och konsensus med andra. Sådana visioner uttrycks i och genom handling och är ett mål och skapar ett värde i sig själva. På samma gång är exempelhandlingar självutlämnande; genom dem så avslöjar en aktör sin egen intima bild av sig själv och hur hon skulle vilja att andra betraktar henne. Sådana handlingar är kommunikativa i den betydelsen att de måste utföras publikt; det krävs en publik som uppskattar och avgör vad de visar eller exemplifierar.” (Eyerman & Jamison, 1998, s. 172, min översättning från engelskan) Det blir tydligt att Eyerman och Jamisons tolkning av sociala musikrörelser hämtar energi från Habermas kommunikativa handlingsbegrepp. Genom att kombinera Habermas tankegods med andra teorier och begrepp, och genom att knyta sin diskussion till en tydlig empirisk framträdelseform (musikrörelser såsom blues och folkmusik och dess nyckelfigurer) så blir vissa drag i Habermas mer abstrakta texter tydligare. Exempelhandlingar, menar Eyerman och Jamison, uttrycker normer, visioner och ideal snarare än beskrivningar av något som är. Sådana visioner är viktiga inte främst i egenskap av fakta, utan just genom att de är visioner som kan åstadkomma en ny förståelse hos andra. De tilldelas samtidigt en betydelse som går utöver ren retorik. Visioner och ideal uttrycks, genom exempelhandlingar, i såväl ord och bild som praktisk handling. Inom ramen för Nätverket SIPs praktik synliggörs de i bilder, filmer och texter. På ett liknande sätt gestaltas de inom ramen för de iscensättningar som beskrivs i kapitel 6, 7 och 8. Föreliggande studie utvecklar, genom att använda det kommunikativa handlingsbegreppet som tolkningsverktyg, förståelsen för hur visioner och drömmar bidrar till mobilisering av entreprenörskap och hur de på så sätt är en viktig förutsättning för att förändringsinriktade initiativ ska initieras och utvecklas. Visioner och värderingar är betydelsefulla, inte i termer av fakta eller sakbeskrivningar, utan därför att de kan attrahera nya individer och resurser till ett initiativ. De kan också utveckla befintliga individer genom att generera nya tänkbara möjligheter, dvs. föreställningar av vad som skulle kunna åstadkommas (jfr. Lundberg, 2009).

Att skapa och erövra initiativ och resurser Beskrivningen av de tre iscensättningarna i kapitel 6-8 visar också hur initiativ skapas och erövras. Personer i Nätverket SIP har redan tidigare funderat på och testat möjligheten att skapa ett samhällsmagasin eller en tidning. Det

182

forskningsprojekt som jag formulerar tillsammans med dem lämnar utrymme för ett sådant projekt, det finns även finansiering inom projektets ram för ett genomförande. Stefan och Sofie agerar snabbt på den möjlighet som uppstår. Tidigt i processen lyfter de fram idén om att producera ett samhällsmagasin och får den bekräftad hos mig själv och min huvudhandledare. Det sker vid våra första möten i februari 2009. Därefter sätter Sofie och Stefan igång med projektarbetet, och bjuder in mig att delta. En stor del av redogörelsen för tidningsprojektet i kapitel 7 handlar därefter om hur resurser mobiliseras i projektet. Berättelsen visar också hur idén eller möjligheten utvärderas av initiativtagarna på Nätverket SIP genom att mottagarna i lokalsamhället uppmanas att komma in med synpunkter på den färdiga produkten. På så sätt hålls mobiliseringen vid liv. De fortsatta diskussioner som dialogen med läsarna leder till illustrerar att utvärderingen av en projektidé inte måste betraktas som en slutpunkt, utan att det i själva utvärderingen av en idé uppstår möjligheter till nya aktiviteter och projekt. Övertagandet av ett initiativ framträder och är utförligt dokumenterad i kapitel 8 som beskriver konferensdagen om digitala medier och ungdomar. Konferensdagen möjliggörs i skärningspunkten mellan flera pågående projekt. Nätverket SIP bygger vidare på, växlar upp och omformulerar delvis ett initiativ som kommer från Folkbildningsrådet. På ett sätt som påminner om hur Nätverket SIP övertar mitt förslag att skapa ett utbyte mellan våra utbildningsprogram, övertar Nätverket SIP även i detta fall initiativet från en etablerad aktör i samhället. Jag själv är en del av universitetsstrukturen medan konferensdagen är ett initiativ från Folkbildningsrådet, ett administrativt organ som ägs av och arbetar för landets folkhögskolor. Ett sådant övertagande av initiativ och resurser (jfr. ”cross-appropriation”, Spinosa, Flores & Dreyfuss, 1997) framstår som en balansgång. Risken att uppfattas som egenmäktig, fräck, besvärlig och manipulerande är överhängande (jfr. Johannisson & Wigren, 2009). Entreprenörskapsbegreppet är användbart för att legitimera ett sådant agerande. Resursutnyttjandet och resursövertagandet, ifrågasättandet av traditionellt förvärvade positioner och roller, kaxigheten och självhävdelsen är en del av vad entreprenörskap innebär i Nätverket SIPs tolkning. Nätverket SIP legitimerar också ett sådant resursövertagande genom att koppla det till sin ungdom, sina sociala syften och ambitioner och sin icke-vinstdrivande verksamhet. Ett initiativ- och resursövertagande framstår som rimligt (det kan förlåtas) givet att aktörer i den ideella sektorn inte kontrollerar egna resurser på samma sätt som aktörer inom statsförvaltning eller på marknaden. Det är i hög grad genom att erövra initiativ och resurser som civilsamhällets aktörer och i bredare bemärkelse den enskilda medborgaren, kan tillåtas ta del av samhällets utvecklingsprocesser. Den typ av maktutövning som entreprenörskapsbegreppet ger uttryck för (att ta kommando, att ge uttryck för sina egna värderingar och påverka, forma och utnyttja resurser i omgivningen med utgångspunkt i dem) framstår som mindre problematiskt i en kontext som samtidigt riktar sin verksamhet mot marginali-

183

serade grupper i samhället och mot en typ av frågeställningar som generellt uppfattas som behjärtansvärda och självuppoffrande.

Sammanfattning Sammanfattningsvis har det kommunikativa handlingsbegreppet i föreliggande avhandling möjliggjort en tolkning av entreprenörskap i civilsamhället. Det entreprenörskap som studeras formas i livsvärlden, dvs. i skärningspunkten mellan de problem/möjligheter som den enskilda individen upplever i sitt privatliv och den förändringskraft som individen kan mobilisera tillsammans med andra inom ramen för organiserade svaga offentligheter (jfr. Berglund, Johannisson & Schwartz, 2012, s. 264; Hjorth & Bjerke, 2006). Referensramen är ett svar på några av de punkter som Steyaert och Katz (2004; se också Bjerke, 2010) lyfter fram som önskvärda vägar för kunskapsutveckling inom entreprenörskapsfältet: 1) det kommunikativa handlingsbegreppet bryter entreprenörskaptes starka låsning till en marknadskontext och lämpar sig för studier av initiativ som tar form i andra samhällskontexter. I synnerhet lämpar sig referensramen för studier av initiativ som mobiliseras inom ramen för det civila samhällets organisationer och rörelser. 2) det kommunikativa handlingsbegreppet synliggör att sådana initiativ (också) är politiska processer i den breda bemärkelse som Habermas och hans meningsfränder tillskänker begreppet (jfr. också Hjorth, 2010; Hjort & Bjerke, 2006). 3) det modifierade kommunikativa handlingsbegrepp som presenterades i kapitel två möjliggör också studier av entreprenörskap som en vardaglig och situationsbunden praktik. Nedan summerar jag avhandlingens insikter kring det.

184

Entreprenörskap som vardaglig och situationsbunden process I ovanstående avsnitt har jag summerat avhandlingens kunskapsutveckling kring Nätverket SIP som kontext för entreprenörskap som kommunikativ handling. Genom att praktisera en interaktiv metodansats har jag i egenskap av forskare intagit olika aktörsroller i den kontext som Nätverket SIP utgör (se kapitel 9). I kapitel 7 och 8 som beskriver tidningsprojektet och konferensdagen ställs positiva känslor kopplade till stöd, uppmuntrande bekräftelse och vänskaplig samvaro i belysning. I en iscensättande forskarroll (se kapitel 6) upplever jag också låsningar, konflikter, missförstånd, långtråkighet och tidvis uppgivenhet. På så sätt ger avhandlingen som helhet olika bilder av entreprenörskap som kommunikativ handling. Nedan summerar jag avhandlingens kunskapsutveckling om entreprenörskap som kommunikativ handling utifrån den involverade och situerade aktörens perspektiv.

En känslighet i situationen. Min egen personligt framskrivna berättelse i kapitel 6 sätter fingret på de motsägelsefulla känslor som upplevs i situationen. Många av de aktiviteter som kopplas samman med entreprenörskap påverkas av känslor, menar Baron (2008; se också Berglund, 2012; Cardon et al, 2012). Det gäller, enligt Baron, den kreativitet som förknippas med skapande verksamhet, den övertalningsförmåga som aktiveras i en resursmobilisering, det beslutsfattande och de överväganden (eng: judgements) som är avgörande vid utformning av handlingsplaner och det relationsskapande som sker när samarbetsrelationer med andra aktörer knyts. Baron (2008, s. 329, min översättning från engelskan) ger två tänkbara förklaringar till varför. Båda förklaringarna ligger i linje med de tolkningar som görs i föreliggande avhandling: ”För det första är den miljö i vilken entreprenören fungerar ofta högst oförutsägbar och fylld av snabb förändring. Resultatet blir att sådana miljöer inte är sådana att individen kan följa väl inlärda skripts eller förutbestämda regeluppsättningar. Istället måste de, som många entreprenörer uttrycker det, ”komma på saker under resans gång”. (…) En andra orsak till varför affekt ofta kan utöva stort inflytande inom entreprenörskap är relaterad till de specifika uppgifter som entreprenörer utför när de sätter igång evenemang (eng: ventures). Dessa uppgifter är högst varierade till sin natur och förändras på ett signifikant sätt i takt med att processen utvecklas.”

185

Rapporter om det känslosamt omvälvande entreprenörskapet är tecken på att sådana processer ”inte är så repetitiva och monotona att de kan beskrivas som regelstyrda” (Bauman, 1996, s. 19). Det kommunikativa handlingsbegreppet så som det presenterades i kapitel 2 lyfter fram att utvecklingsprocesser är experimenterande och framväxande.

Experimenterande och framväxande processer Föreliggande studie illustrerar processer där möjligheter skapas och övertas, snarare än att de upptäcks med hjälp av analystekniker. Mål och medel formas i en kreativ process där aktörer med olika förväntningar och viljor samverkar på ett sätt som anknyter till entreprenörskapsforskaren Sarasvathys (2003, s. 208, min översättning från engelskan) teoretiska begrepp effektuering (eng. effectuation) som hon ställer mot den rationella utvärderingen av möjligheter (eng. casualization). ”Kausalt resonerande tenderar att börja med ett universum av alla möjliga alternativ och söker begränsa uppsättningen val till det bästa, det snabbaste, det mest ekonomiska, det mest effektiva etc. Ändamålsenliga processer (eng: effectual processes) söker expandera valen från en mindre uppsättning högst lokala möjligheter till mer komplexa och varaktiga möjligheter som byggs upp på ett framväxande sätt över tiden.” En sådan syn på entreprenörskapet som en framväxande process lyfts fram av fler entreprenörskapsforskare. Verbet entreprenörskapa (se exempelvis Berglund, 2012; Johannisson, 2011; Steyaert, 2007) föreslås för att förstärka bilden av entreprenörskap som en process där världen är i tillblivelse. Berglund och Johansson kopplar an till Mary Walshoks tankar om dynamiska miljöer som regnskogar där en mångfald av idéer och initiativ växer fram i gränslandet mellan människor och institutioner. ”I en sådan miljö kan man inte i förväg veta vad som kommer att växa fram utan överraskas av de korsbefruktningar och innovationer som uppstår. Motsatsen till regnskogsmetaforen skulle vara plantagen där offentliga medel används i riktade insatser för att skapa något som bestämts i förväg.” (Berglund & Johansson, 2008b, s. 2) De projekt som Nätverket SIP bedriver är i likhet med det projekt som Berglund och Johansson använder som reflektionsyta för kunskapsproduktion (se Berglund, 2007) starkt kopplade till en regnskogsmetafor i det att på för-

186

hand formulerade syften snarare omformuleras än bekräftas, och i det att det är experimentella och framväxande kopplingar och lärdommar som betonas. Det kommunikativa handlingsbegreppet betonar process på bekostnad av på förhand definierade målsättningar och syften och är i detta avseende ett relevant tolkningsverktyg och en inspirationskälla som kan användas för att begripliggöra och designa processer som kan skapa regnskogar snarare än planteringar. Genom att betona experimentella lärdomar och framväxande processer ligger kommunikativ handling också i linje med den kreativa organisering som Johannisson (2005) diskuterar. Den resursmobilisering och samordning som dokumenteras och beskrivs i avhandlingens kapitel 6, 7 och 8 kan betraktas som empiriska exempel på hur entreprenörskap som kreativ organisering går till inom ramen för organiserade svaga offentliga sfärer. Avhandlingen visar att kreativ organisering (entreprenörskapande) är genuint sociala processer som är såväl nyfikenhetsdrivna och glädjerika som arbetsamma och slitsamma (jfr. Johannisson, 2005; 2012). Påverkan och övertalning sker i såväl ord som handling genom en rik variation av kommunikativa handlingar. Bekräftelse, uppmuntran och glädjeuttryck varvas med ifrågasättanden, konflikter och milda provokationer (jfr. Hove, 2009). Det finns inte en entydig roll och regeluppsättning som kan föreskriva hur situationen bäst hanteras. Stefan på SIP skriver att utvecklingsprocesser nog är ”en av de jobbigaste sakerna man kan göra för man måste gilla läget att misslyckas, att bli e-motsagd, att få ändra sin världsbild och självbild. Och vilka gillar det här egentligen?”. Johannisson (2005, s. 409) skriver mot bakgrund av sitt iscensatta forskningsprojekt att ”periodvis dominerade kraftödslande gnabb det ömsesidiga samförståndet, och några relationer var för mig under större delen av projekttiden konfliktfyllda”. Föreliggande avhandling lyfter fram den realiserade möjligheten, glädjen i skapandet, den snabba handlingen och tempot samt möjligheten att sprida ett budskap ut på vidgade arenor. Avhandlingen lyfter också fram den icke realiserade möjligheten, tvivlet, låsningarna, konflikterna och perioderna av långsamhet och leda. Lärandet, meningsskapandet och förståelsen finns i båda dessa kontrasterande bilder. Det kan vara såväl behagligt och njutbart som obehagligt och kvalfyllt. Det kommunikativa handlingsbegrepp som utvecklades i kapitel två betonar att vardagliga situationer är ambivalenta och tvetydiga. På så sätt öppnar referensramen upp för studier av situationsbundet och vardagligt entreprenörskap som en varierad och mångtydig social process som involverar aktörer som förutsätts ha olika förväntningar och målsättningar kopplade till den unika situationen (jfr. Andersson, 2010). Referensramen möjliggör på så sätt studier av entreprenörskap där överraskningar (Steyaert, 2004), förvecklingar (Johannisson, 2005), lekfullhet (Hjorth, 2001) och motstånd (Berglund & Gaddefors, 2010) är förväntade inslag. Det kommunikativa handlingsbegreppet så som det presenterades i kapitel två fokuserar hur experimenterande och framväxande processer kan förstås som kampdrivna i det att fullständig samsyn inte råder. Det omöjliggör inte, utan är en grundförutsättning för de aktö-

187

rer som deltar i utforskande och experimenterande gemensam handling (jfr. Forester, 1999). Det kommunikativa handlingsbegreppet lyfter fram att resan mot samsyn kan uppfattas som ett stabilt tillstånd.

En kamp mellan motstridiga intressen. Behovet av improvisation. Min egen redogörelse för utbytet mellan våra utbildningsmiljöer handlar om dilemman som har att göra med rollkonflikter. I kapitel 7 ger Sofie som ansvarig utgivare för tidningen Hallå!? uttryck för en liknande typ av dilemman. Avvägningar görs där det inte finns några entydiga generella handlingsregler att falla tillbaka på. Sofie ger uttryck för sina funderingar kring hur de aktörer som inte får plats i tidningen kommer att reagera. Hon funderar på hur man på ett bra sätt säger till en artikelskribent att texten inte fungerar. I min efterföljande intervju med Sofie tar hon upp dilemmat som handlar om att som projektledare balansera ett pådrivande förhållningssätt och ett inlyssnande demokratiskt förhållningssätt. Sofie och Stefan återkommer till den balansen när vi vid ett senare tillfälle träffas för att diskutera min beskrivning av tidningsprojektet i text. Min tolkning är att de på nytt bekräftar att det är en typ av dilemma som de båda kan relatera till. Sådana dilemman i utvecklingsprocesser lyfts också fram i forskningstexter. Organisationsforskaren Åke Philips (1988, s. 165) presenterar sin första slutsats med utgångspunkt i en studie av ”eldsjälar” under rubriken ”vad aktörer bör veta om aktörskap: det är krävande”. Det krävs att eldsjälen hela tiden avväger och balanserar mellan olika ansatser för förändring och lärande. Hos Philips handlar avvägningen om delvis andra typer av roller än dem som jag själv brottas med. Philips lyfter fram att eldsjälen måste göra avvägningar mellan exempelvis en styrande och en stödjande ansats, mellan en upplevelseskapande och en upplevelseförmedlande ansats eller mellan ett uttryck för entusiasm och ett uttryck av reflekterande eftertanke i utvecklingsarbetet. Svensson (2008) diskuterar på ett liknande sätt den interaktiva forskarens praktik i termer av dilemman som uppstår då olika och ofta motsägelsefulla förhållningssätt samtidigt måste hanteras. Johannisson (2005, s. 406) beskriver samma förhållande med utgångspunkt i den iscensättande forskningsansatsen. ”Den iscensättande forskningens emergenta och interaktiva karaktär gör det ju omöjligt att på förhand planera forskningsprojektet i detalj. Vilka aktörsgrupperingar och enskilda personer som kommer att beröras, hur realiseringsprocessen kommer att gestalta sig, är resultatet av både förväntningar och förvecklingar som uppstår under resans gång (…) det är lika svårt att i flykten göra moraliska överväganden som att upprätta rationella kalkyler.”

188

Det är möjligt att göra invändningen att den rollkonflikt som jag själv redogör för, där rollen som forskare och adjunkt synes mig vara svåra att falla tillbaka på i utvecklingsarbetet, skiljer sig från de mer informella och till det sociala sammanhanget knutna förhållningssätt som Philips, Svensson och Johannisson ovan diskuterar och menar måste balanseras. Å andra sidan går det att se ett gemensamt dilemma som uttrycks av såväl mig själv som dessa författare. I den enskilda situationen finns det inte ett entydigt förhållningssätt eller en entydig roll som förmår lyfta ansvaret från aktörens egna axlar och skapa en fungerande vägledning i relation till andra individer och den gemensamma situationen. Aktörer tvingas balansera och göra avvägningar mellan olika och ofta motstridiga förhållningssätt eller roller som kan intas, och de handlingsregler och målsättningar som medföljer dem. Aktörer tvingas också göra avvägningar i sitt agerande i förhållande till andra individer och de roller, förhållningssätt och målsättningar som dessa bär med sig in i processen. Svensson (2008) och Philips (1988) beskriver det i termer av dilemman som måste hanteras. Johannisson (2005) i termer av kreativ organisering där individer formar en (själv)identitet i samspelet med andra (se också Johannisson, 2000; Herr & Andersen, 2005). Föreliggande studie ger ett bidrag genom att utveckla en sammanhållen teoretisk ansats som bygger på grundantagandet att sådana dilemman och avvägningar är entreprenörskapets normaltillstånd, betraktat som en situationsbunden och vardaglig process. Forester (1999) sätter behovet av moralisk improvisation i förgrunden. Bauman efterlyser och söker begripliggöra det personliga (eller moraliska) ansvar som (bör) vägleda den situerade aktören.

Sociala mötesrum för överväganden och prövning Den offentliga sfärens funktion är, enligt Habermas, att grundläggande frågeställningar och föreställningar i samhället där kan bli utsatta för överväganden och överläggningar (deliberation) i förhållande till olika och potentiellt konkurrerande målsättningar och syften. Habermas (2003) talar om ett offentligt bruk av förnuftet och menar därmed att enskilda frågeställningar och specifika situationer i offentligheten blir utsatta för en genomlysning i förhållande till mer generella kulturella värden i samhället. Den omdömesförmåga som Arendt efterlyser, fronesis eller visdom, kommer till uttryck i en utvecklad förmåga att göra avvägningar i den enskilda situationen i förhållande till de (många) värden eller värderingar som står till buds (jfr. Flyvbjerg, 2001). Det är en typ av kunskap som vi har svårt att förstå i det moderna samhället (Dunne, 1996). I avhandlingen diskuteras vänskapen (se särskilt kapitel 7) som en relationsform som kan stärka individers omdömesförmåga i situationen. Vänskapen är efterlängtad i situationer som är ambivalenta (röriga och komplexa), där vad som är mer eller mindre bra inte är givet, där det sker ett

189

sökande efter mening och värde. Begreppet står i stark kontrast till verktyg som på ett instrumentellt sätt låter sig användas för att uppnå vissa givna mål. Den teoretiska referensram som utvecklas i avhandlingens andra kapitel kopplar vänskap till behovet av mänsklig närhet, dvs. sådana saker som behovet av delade erfarenheter av såväl glädje som frustration, lekfullhet, uppmuntran, bekräftelse och omsorg. Bauman talar om vänskapen, som en i grunden icke- rationell mellanmänsklig förbindels, i termer av att ”vara för” varandra. Det kommunikativa handlingsbegrepp som utvecklas i avhandlingen lyfter på så sätt fram att sociala och informella mötesrum för övervägande och prövning kan vara värdefulla för entreprenören, dvs. den individ som är aktör i en process med förändringsinriktade ambitioner (jfr. Berglund, 2012; Johannisson, 2011).

Sammanfattning I detta kapitel har jag summerat de tolkningar som Habermas modifierade kommunikativa handlingsbegrepp har möjliggjort av entreprenörskap i civilsamhället. Referensramen har möjliggjort såväl upplevelsenära tolkningar av entreprenörskapet som situationsbunden praktik (min egen upplevelse av att vara aktörer i evenemang och projekt) som en tolkning av den kontext där entreprenörskapet iscensätts (Nätverket SIP som ett exempel på en nätverksorganisation i det civila samhället som organiserar svaga offentliga sfärer). Ett kommunikativt handlande praktiseras i enskilda situationer av aktörer som går i dialog och (sam)handling. Kapitel 6 lyfter fram att processen är känslomässigt omvälvande och att såväl processen som utkomsterna utifrån aktörens perspektiv kan upplevas som ambivalenta eller tvetydiga. Kamratskap, uppmuntran, skaparglädje och nyfikenhet ställs mot meningsmotsättningar, missförstånd, provokationer, låsningar och konflikter. Förvärvade identitetspositioner ifrågasätts och omförhandlas samtidigt som en ny förståelse och ett lärande möjliggörs. Avvägningar görs och överväganden sker i förhållande till de olika och ofta motstridiga målsättningar, ambitioner och syften som olika aktörer bär med sig in i processen. Det finns inte en enhetlig uppsättning beteenderegler som föreskriver hur processen på bästa sätt hanteras. Ansvar tas i förhållande till den enskilda och unika situationen på ett sätt som ställer krav på aktören som improvisatör (jr. Forester, 1999; Johannisson, 2005; 2011). Samtidigt skapas strukturer som tar offentlighetens gestalt. I avhandlingen studeras sådana strukturer i kapitel 3 där Nätverket SIPs utveckling beskrivs. De studeras också i kapitel 6, 7 och 8, där jag som forskare kommer nära den process då Nätverket SIP organiserar informella offentliga sfärer där de deltagande aktörernas egen identitet kan kommuniceras till (och inför) andra. Jag har med denna avhandling visat hur det normativa, idealiserande och utopiska som Habermas kommunikativa handlingsbegrepp ofta har förknippats med och kritiserats för, kan användas konstruktivt och kopplas

190

samman med vardagligt entreprenörskap. Ideal och utopier kan kritiseras för att vara just ideal och utopier. Självklart är det så, men det har inte varit mitt fokus i avhandlingen att peka på det kommunikativa handlingsbegreppets begräsningar, utan dess möjligheter.

Förslag på fortsatt forskning I avhandlingen tolkas tre iscensättningar som inte har som uttalat syfte att skapa ekonomiska överskott. Nätverket SIP arbetar emellertid också på olika sätt med affärsmässigt företagande. Stefan och Sofie är exempelvis såväl egenföretagande som föreningsaktiva. Personer som utvecklar sina affärsverksamheter kommer i kontakt med SIP som också har en funktion som företagsfrämjande aktör i mer traditionell mening. Målgruppen har historiskt varit ungdomar och i synnerhet unga kvinnor som vill utveckla affärsidéer. Andersson (2006) använder det kommunikativa handlingsbegreppet som utgångspunkt för en studie av hur produkter utvecklas på en universitetskurs som involverar studenter, universitetslärare och näringsliv. Gruppdiskussioner mellan aktörer som har olika roller i produktutvecklingsprocessen fokuseras. Anderssons studie visar hur det kommunikativa handlingsbegreppet kan användas också för att tolka situationer där fysiska produkter som ska avsättas på en marknad framställs. Även om kommunikativ handling på en abstrakt och teoretisk nivå av Habermas främst kopplas samman med den offentliga sfären, så har kritiker uppmärksammat att en sådan kategorisering är missvisande. Ett område för fortsatt forskning är således att undersöka om och i så fall hur det kommunikativa handlingsbegreppet är användbart också för att begripliggöra och utforma affärsutvecklingsprocesser i en mer utpräglad marknadskontext. En ytterligare intressant inriktning för fortsatt forskning är att i högre grad än vad som har gjorts i avhandlingen fokusera samverkan mellan aktörer från olika samhälleliga sfärer eller sektorer. Håkan Ylinenpää (2008) diskuterar begreppen kluster och innovationssystem. Här är det inte främst den enskilda entreprenören, utan ett kollektiv av samverkande enheter på organisationsnivå som anses skapa innovationer. Begreppet tripple- helix (Etzkowski & Leydesdorff, 1997) lyfter fram gränsöverskridande samverkan mellan organisationer från stat, näringsliv och akademi. Röster har lyft fram behovet av att på ett tydligare sätt inkludera civilsamhällets organisationer i ett sådant samarbete. Ett lämpligt begrepp är då quattro- helix (se exempelvis Lindberg, 2010). Ylinenpää (2008) skiljer entreprenöriella regionala innovationssystem (ERIS) från institutionella regionala innovationssystem (IRIS) och menar att de förstnämnda typiskt präglas av en innovationsprocess som är framväxande, handlingsinriktad och byggd på experimentellt lärande. Entreprenöriella innovationssystem skapar informella samverkansarenor där aktörer går till hand-

191

ling baserat på de resurser som finns för handen. På så sätt skiljer de sig från institutionella regionala innovationssystem som i högre grad präglas av långsiktig planering i förhållande till tydliga målsättningar och visioner. Här är också behovet av kontroll mer framträdande. Ett ytterligare förslag på fortsatt forskning är att studera sektorsövergripande samverkansprojekt, innovationssystem eller klusterbildningar med utgångspunkt i det kommunikativa handlingsbegreppet. Perspektivet framstår som relevant för att tolka det meningsskapande som sker när personer och grupper med olika erfarenheter och bakgrund möts i samverkan (jfr Andersson, 2010). En sådan ansats förefaller också vara lämplig för att studera informella innovationssystem som har en tydligare koppling till gräsrotsrörelser i civilsamhället (jfr. Lindberg, 2010) eller entreprenöriella regionala innovationssystem (Ylinenpää, 2008) som präglas av något annat än ett målrationellt handlande.

192

ENGLISH SUMMARY

Introduction Scientific texts in the field of entrepreneurship are dominated by assumptions about goal-oriented actors governed by an instrumental rationality. Furthermore, the entrepreneur as a strategic player in a market constituted by rational actors has been well-described. The present study uses the notion of communicative action as a theoretical frame of reference for studying entrepreneurship. The notion of communicative action represents an alternative understanding of rationality to the one associated with instrumental, goal-oriented action. Habermas’s concept of communicative action emphasizes human beings as producers of values and norms in society, and the process by which individual actors give voice to their own ambitions in front of others, and through dialogue and action seek to create the common understanding and commitment needed for collective action (Habermas, 1996a). The empirical material for this thesis has, to a large extent, been created by my own involvement as a researcher in a number of ventures that have been planned and performed together with participants from the organization Societal Change in Practice (the SIP Network), which brings together a range of civic associations under one umbrella. Civic organizations are ideally characterized by a communicative rationality and potentially organize weak or informal public spheres (Fraser, 2003; Hove, 2009); that is, arenas in social life in which individuals can come together to discuss and act upon societal problems or opportunities that they have experienced in their private life-spheres (Habermas, 1996b). The SIP Network consciously works in relation to a number of areas of interest. There are currently four such areas: (1) availability and participation, (2) knowledge sharing, (3) entrepreneurship, and (4) new media. Although I believe that it is difficult to place these areas within a clear politi-

193

cal (or other) agenda, they are connected in the sense that they all contribute to promoting and strengthening the public sphere itself. Entrepreneurship has been an important area of interest for members of the SIP Network since it was established more than a decade ago. Members of the SIP Network actively use the concept of entrepreneurship to describe their operations and identity. Therefore, entrepreneurship is studied in this thesis in relation to a different logic or model than that of the market. Few studies have used Habermas as a theorist in the field of entrepreneurship studies. Based on the discussion above, the purpose of the thesis is to create an understanding of entrepreneurship as communicative action. This is done through reflections on an interactive study of a civic network-organization.

Methodology The study is based on interactive research (Svensson et al, 2002; Nielsen & Svensson, 2006; Johannisson, Gunnarsson & Stjernberg, 2008), which has a strong affinity with action research (e.g., Reason & Bradbury, 2001). Action research traditionally emphasizes collaborative problem solving in groups that include both researchers and other groupings in society. Interactive research places greater emphasis on the cooperation and common knowledge formation between researchers and other participants in the research process (Svensson, 2008). Neither action research nor interactive research should be understood in terms of clear principles for how the research process should be organized. Instead, the methods express a set of values and attitudes that guide the research process. The aim of inviting players other than academic researchers in the research process is central. In the same way, some action researchers have expressed the wish that researchers should become involved in the actual course of events that forms the basis for knowledge production (e.g., Fals Borda, 2001, c.f. Freire, 1976). Both of these aspirations can be understood in terms of a desire to create a dialogue between actors who are allowed to participate actively in the research process. They can also be understood in terms of a desire to get close to what is studied (c.f. Johannisson, 2008).

Empirical part I have actively participated in a number of ventures together with members from the SIP network. Three such occasions are reported in this thesis. The first revolves around my own and members from the SIP Network’s respective practices as education coordinators. The SIP Network conducted the folk high

194

school course “Societal Entrepreneurs” during the years 2008 to 2011. Since 2005, I have coordinated a course in entrepreneurship and project management at the Linnaeus University. Based on our common interest in education and learning in relation to entrepreneurship, we planned and conducted a series of joint activities that also involved our respective student groups. The activities are interpreted in this thesis based on my own personal experiences of participating as a researcher in a project that requires commitment and responsibility. The second venture involves the creation of a local community magazine that highlights examples of civic initiatives in two municipalities. I participated in the production of the magazine from the launch of the project to its completion. A year later, a second issue of the magazine was produced. This time I co-wrote an introductory column with the editor of the magazine, who is employed by the SIP Network. The production of the community magazine is an example of how the SIP Network creates public opinion in the local community. The process was evaluated by the members of the SIP Network, based on the magazine’s impact in the community; that is, how many people it reached and what kind of reactions it created among readers in the two municipalities. The production of the magazine is also interpreted based on my participation in the process, with particular emphasis on the importance of friendly support in development processes. The third event is the organization of a conference on the subject of youth and digital media. The conference was made public by the use of social media and I was invited as an active participant at the conference. I also followed how the initiative emerged and was developed in an initiative that involved actors from different spheres in society. The conference is an example of how the SIP Network carries out a research activity. The participants formulated a number of questions to be answered at the conference, the organizers of the event created procedures to document and collect information from the participants, and compiled the material and drew conclusions based on the completed event. The findings and conclusions were communicated to all participants during the conference. This type of civic research activity is known in the field of action research as Participatory Action Research, or PAR (Herr & Andersen, 2005). The interpretation of the conference highlights how actors combine to create room for discussion and action in relation to areas of interest that individuals or groups bring with them into the process. The publication of the conference in different media, the experimentation with digital media, and the possibility of participation are seen as more important than the questions and answers that are generated during the day. The main message of the conference is interpreted in terms of a manifestation of what the public sphere can accomplish, or as a reaction in defense of a well-functioning public sphere in society.

195

Methodological contribution Interactive research generally creates closeness between the researcher and the situation being researched; this is also the case in the present study. The methodological contribution of the thesis is that three interactive research roles are defined based on my own interaction as a researcher in different kinds of ventures. Based on a theatrical metaphor, I argue that the researcher can participate in three ways: (1) as one of the directors of a venture, (2) as a member of the ensemble that performs a venture, or (3) as a member of the audience that witnesses an event. In the activities that evolve around my own and the SIP Network’s respective practices as education coordinators, I interact as one of the directors of the venture. This kind of “enactive research” (Johannisson, 2005; 2008; 2011) gives the researcher responsibility for social action and, in so doing, creates an intimate closeness to the situation as well as to the participants involved. Responsibility requires commitment and engagement in interaction. I experienced this kind of involvement as personal and emotional. The knowledge developed in enactive research is closely linked to the researcher as a person. An intimate report from the perspective of a committed and responsible social actor is delivered based on the researcher’s own lived experiences (c.f. Johannisson, 2005). A particular challenge in interactive research is to find ways to create distance from social actions that are intimately linked to the researchers own experience and person. One suggested method is to let time pass in order to create space for reflection “over action” (Schön, 1983) and gain perspective of what is played out (Molander, 1996; Johansson, 2008). The present study highlights the practicing of different research roles, formed on varying degrees of closeness to the situation, as another way for the researcher to gain perspective in an interactive research project. In the study, two different interactive research roles were practiced in order to complement enactive research. Those two roles created more distance from social interaction. I participated in the production process of the community magazine as part of the ensemble that wrote articles. In this interactive research role, I was less concerned with my own social interactions with other people in the process. I took part in the project from initiation to completion, but I received instructions from other people (most notably the editor of the magazine) and I felt less responsible for the outcomes of the project. In this way, I was not so emotionally involved in the course of events. During the conference day, I was taking part more as a member of the audience that observed an event that was designed and performed by others. In this third interactive research role, I was even more distant from the event seen as a social process. The three research roles defined and practiced in the study has enabled a varied interactive research practice in which situations of closeness have been relieved by situations in which I, as a researcher, have created more

196

distance to social interaction. By changing between the different interactive roles, I have been able to uncover different aspects of the phenomenon being studied, in this case entrepreneurship as communicative action.

Theoretical contribution The present study’s theoretical contribution is that it shows how Habermas’s theory of communicative action can be modified and made useful as a theoretical frame of reference for studying entrepreneurship in civil society. Entrepreneurship can be understood as a way to vitalize the informal public sphere. In this way, the thesis notes how entrepreneurship can be relevant in relation to spaces, discourses, and sets of stakeholders other than those suggested if entrepreneurship is seen only as an economic phenomenon (c.f. Steyaert & Katz, 2004). Communicative action is practiced in situations where actors meet and engage in dialogue and joint action. The creation of a shared meaning is a potential outcome of such processes; that is, an enhanced understanding of the situation, of oneself, and of others as people with dreams, fears, goals, and ambitions. In the process, structures are created. The ventures reported in this study are conceptualized in terms of organized informal public spheres in which the participants can communicate their visions and perspectives of the world to others (c.f. Eyerman & Jamison, 1998). Entrepreneurship interpreted as communicative action emphasizes how such visions contribute to the mobilization of power of initiative, and are therefore important for the initiation and development of change-oriented projects (c.f. Gartner, Bird & Starr, 1992; Bjerke & Karlsson, 2011). The present study shows empirically how such mobilization of entrepreneurship is performed by a civic organization in specific everyday situations. The events that form the empirical part of the study are collectively designed, in processes where participating actors contribute with their visions and perspectives of the situation. Through a varied set of communicative actions, the participants investigates how these different perspectives and visions could form a base for collective action (c.f. Lundberg, 2009). As the dialogical process unfolds, new individuals are recruited to the process. From the perspective of the enactive researcher, the present study shows that entrepreneurship interpreted as communicative action was experienced as an emotionally turbulent process (c.f. Baron, 2008; Cardon et al., 2012). Predefined roles and social positions were questioned and renegotiated. Deliberation took place in relation to the often conflicting objectives and ambitions that different actors carried with them into the process. No single set of behavioral rules could prescribe how the process was best handled. Responsibility was taken in relation to the unique situation in a way that called for im-

197

provisation (c.f. Forester, 1999; Johannisson, 2005). One conclusion from the study is that a well-trained ability to make judgments in relation to the many values and objectives that are available in the unique situation is highly valuable for entrepreneurs; that is, the participants in a process with change-oriented ambitions (c.f. Johannisson, 2011). Given that communicative action focuses cooperative efforts between actors who are supposedly heterogeneous in terms of values and perspectives on the situation, it is proposed as a fruitful theoretical concept when it comes to understanding or designing the kind of cross-sector mobilization that is at the core of societal entrepreneurship (c.f. Berglund, Johannisson & Schwartz, 2012).

198

KÄLLFÖRTECKNING Adorno, T.W. & Horkheimer, M. (1981). Upplysningens dialektik: Filosofiska fragment. Göteborg: Röda bokförlaget. Albrecht, J. (2002). Environmental Issue Entrepreneurship: A Schumpeterian Perspective. Futures, 34(7), 649-661. Alvesson, M. & Sköldberg, K. (2008). Tolkning och reflektion: Vetenskapsfilosofi och kvalitativ metod. Lund: Studentlitteratur. Alvord, S.H., Brown, L.D. & Letts, C.W. (2004). Social Entrepreneurship and Societal Transformation: An Exploratory Study. Journal of Applied Behavioral Science, 40(3), 260- 282. Amnå, E. (1995). Det mångtydiga mellanrummet. I E, Amnå (red.), Medmänsklighet att hyra? Åtta forskare om ideell verksamhet. Örebro: Libris. Andersson, L. (2010). När strävan efter samsyn blir en kamp: meningsskapande och meningsgivande i mångtydiga sammanhang. Doktorsavhandling. Linköping: Institutionen för ekonomisk och industriell utveckling, Linköpings universitet. Andersson, L. & Johansson, A.W. (2012). Small business promotion and intermediating as societal entrepreneurship. In K. Berglund, B. Johannisson, B. Schwartz (eds.), Societal entrepreneurship. Positioning, penetrating, promoting. Cheltenham: Edward Elgar. Andersson, M. (2006). Hur kan akademi organisera samverkan för tillväxt? Deliberativ Organiserad Samverkan, DOS, en ny styrningsmodell. Akademisk avhandling. Luleå: Avdelningen för datorstödd maskinkonstruktion, Luleå tekniska universitet. Arendt, H. (1998). Människans villkor. Göteborg: Daidalos.

199

Arendt, H. (2004). Mellan det förflutna och framtiden: åtta övningar i politiskt tänkande. Göteborg: Daidalos. Arieli, D., Friedman, V.J. & Agbaria, K. (2009). The Paradox of Participation in Action Research. Action Research, 7(3), 263- 290. Asplund, J. (1983). Om undran inför samhället. Lund: Argos. Augustinsson, E. & brisvall, M. (2009). Tjäna pengar och rädda världen. Den hållbara ekonomins entreprenörer. Stockholm: Bookhouse Publishing. Bachtin, M. (2007). Rabelais och skrattets historia: Francois Rabelais’ verk och den folkliga kulturen under medeltiden och renässansen. Gråbo: Anthropos. Baron, R.A. (2008). The Role of Affect in the Entrepreneurial Process. Academy of management review, 33(2), 328-340. Bauman, Z. (1996). Postmodern etik. Göteborg: Daidalos. Bauman, Z. (1997). Skärvor och fragment. Essäer i postmodern moral. Göteborg: Daidalos. Bellone, C.T. & Goerl, G.F. (1992). Reconciling Public Entrepreneurship and Democracy. Public Administration Review, 52(2), 130-134. Benhabib, S. (1994). Autonomi och gemenskap: kommunikativ etik, feminism och postmodernism. Göteborg: Daidalos. Benhabib, S. (2004). Jämlikhet och mångfald. Demokrati och medborgarskap i en global tidsålder. Göteborg: Daidalos. Berglund, K. (2007). Jakten på entreprenörer. Om öppningar och låsningar i Entreprenörskapsdiskursen. Doktorsavhandling, Ekonomihögskolan, Mälardalens högskola. Berglund, K. (2012). Friends, feelings, and fantasy: the entrepreneurial approach as conceptualized by preschool teachers. In K. Berglund, B. Johannisson & B. Schwartz (Eds.), Societal Entrepreneurship. Positioning, penetrating, promoting. Cheltenham: Edward Elgar. Berglund, K., Dahlin, M. & Johansson, A.W. (2007). Walking a Tightrope between Artistry and Entrepreneurship: the Stories of the hotel Woodpecker, Otter Inn and Luna Resort. Journal of enterprising communities: people and places in the global economy, 1(3), 268-284.

200

Berglund, K. & Danilda, I. (2008). Interaktiv kritisk forskning: En arena för omprövning av gemensam kunskap. I B. Johannisson, E. Gunnarsson & T. Stjernberg (red.), Gemensamt kunskapande- den interaktiva forskningens praktik. Växjö: Växjö University press. Berglund, K. & Gaddefors, J. (2010). Entrepreneurship requires resistance to be mobilized. In F. Bill, B. Bjerke & A.W. Johansson (Eds.), De-mobilizing the Entrepreneurship Discourse. Exploring Entrepreneurial Thinking and Action. Cheltenham: Edward Elgar. Berglund, K. & Johannisson, B. (2012). Introduction: in the beginning was societal entrepreneurship. In K. Berglund, B. Johannisson & B. Schwartz (Eds.), Societal Entrepreneurship. Positioning, penetrating, promoting. Cheltenham: Edward Elgar. Berglund, K., Johannisson, B. & Schwartz, B. (2012). Societal entrepreneurship. Positioning, penetrating, promoting. Cheltenham: Edward Elgar. Berglund, K. & Johansson, A.W. (2007). Entrepreneurship, Discourses and Conscientization in Processes of Regional Development. Entrepreneurship & Regional Development, 19(6), 499-525. Berglund, K. & Johansson, A.W. (2008a). Mot ett brett entreprenörskap. I K. Berglund & A.W. Johansson (red.), Arenor för entreprenörskap. Örebro: Forum för småföretagsforskning (FSF). Berglund, K. & Johansson, A.W. (2008b). Arenor för entreprenörskap. I K. Berglund & A.W. Johansson (red.), Arenor för entreprenörskap. Örebro: Forum för småföretagsforskning (FSF). Berglund, K. & Johansson, A.W. (2012). Dark and bright effects of a polarized entrepreneurship discource… and the prospects of transformation. In K. Berglund, B. Johannisson, B. Schwartz (eds.), Societal entrepreneurship. Positioning, penetrating, promoting. Cheltenham: Edward Elgar. Bill, F. (2006). The apocalypse of entrepreneurship. Doktorsavhandling, Växjö: Växjö University Press. Bill, F., Bjerke, B. & Johansson, A.W. (eds.). (2010). De-mobilizing the entrepreneurship discourse. Exploring entrepreneurial thinking and action. Cheltenham: Edward Elgar. Bjerke, B. (2005). Förklara eller förstå entreprenörskap? Lund: Studentlitteratur. Bjerke, B. (2010). Entrepreneurship, space and place. In F. Bill, B. Bjerke & A.W. Johansson (Eds.), De-mobilizing the Entrepreneurship Discourse. Exploring Entrepreneurial Thinking and Action. Cheltenham: Edward Elgar.

201

Bjerke, B., Hjorth, D., Larsson, H. & Asplund, C.J. (2007). Publikt entreprenörskap : det marginella görs centralt. Malmö: Folkbildningsföreningen i Malmö. Bjerke, B. & Karlsson, M. (2011). Samhällsentreprenör. Att inte bara vara och agera som om. Malmö: Folkbildningsföreningen i Malmö. Bohman, J. (2004). Expanding dialogue: the Internet, the public sphere and prospects for transnational democracy. In N. Crossley & J.M. Roberts (eds.), After Habermas. New perspectives on the public sphere. Oxford: Blackwell Publishing. Booster (2009). Verksamhetsberättelse 2008-2009. Booster Riksförbund. Bradbury, H. & Reason, P. (2001). Conclusion: Broadening the bandwidth of validity: Issues and choise- points for improving the quality of action research. In P. Reason & H. Bradbury (Eds.), Handbook of Action Research. Participative Inquiry and Practice, London: SAGE Publications. Bredvold, R. (2011). Entreprenørers fortellinger: en identitetsstudie i det opplevelsesbaserte reiselivet. Doktorsavhandling. Sociologi, fakulteten för samhällsoch livsvetenskaper, Karlstad Universitet. Buber, M. (1994). Jag och Du. Ludvika: Dualis. Buchanan, D. & Badham, R. (1999). Power, politics, and organizational change : winning the turf game. London: Sage. Cardon, M.S., Foo, M.D., Shepherd, D. & Wiklund, J. (2012). Exploring the Heart: Entrepreneurial Emotion is a Hot Topic. Entrepreneurship, Theory and Practice, 36(1), 1-10. Davidsson, P. (2003). The Domain of Entrepreneurship Research : Some Suggestions. Cognitive approaches to entrepreneurship research, 6, 315-372. Demokratiutredningens betänkande (2000). En uthållig demokrati. Politik för folkstyre på 2000- talet (statens offentliga utredningar, 2000:1). Stockholm: Fritzes offentliga publikationer. Dunne, J. (1996). Beyond Sovereignty and deconstruction: the storied self. In R. Kearney (Ed.), Paul Ricoeur. The hermeneutics of action, Sage: London. Eikenberry, A.M. & Kluver, J. D. (2004). The Marketization of the Nonprofit Sector: Civil Society at Risk? Public administration review, 64(2), 132- 140.

202

Ekstrand, L. & Wallmon, M. (2009). Uppbrottet från bruksmentalitet och självlärd hjälplöshet- eller konsten att tankeprovocera. I M. Gawell, B. Johannisson & M. Lundqvist (red.), Samhällets entreprenörer. En forskarantologi om samhällsentreprenörskap. Stockholm: KK- stiftelsen. Elshtain, J.B. (1999). A Call to Civil Society. Society, 36(5), 11-20. Ericsson, D. (2010). Constellations of another other: the case of Aquarian Nation. In F. Bill, B. Bjerke & A.W. Johansson (Eds.), De-mobilizing the Entrepreneurship Discourse. Exploring Entrepreneurial Thinking and Action. Cheltenham: Edward Elgar. Eriksen, E.O. & Weigård, J. (2000). Habermas politiska teori. Lund: Studentlitteratur. Etzkowitz, H. & Leydesdorff, L. (1997). Universities in the global economy: a tripple helix of university- industry- government relations. London: Pinter. Eyerman, R. & Jamison, A. (1994). Seeds of the sixties. Berkeley: Univ. of California Press. Eyerman, R. Jamison, A. (1998). Music and Social Movements. Mobilizing Traditions in the Twentieth Century. Cambridge: Cambridge University Press. Fals Borda, O. (2001). Participatory (action) research in social theory: origins and challenges. In P. Reason & H. Bradbury (Eds.), Handbook of Action Research. Participative Inquiry and Practice, London: SAGE Publications. Fayolle, A. & Matley, H. (eds.). (2010). Handbook of Research on Social Entrepreneurship. Cheltenham: Edward Elgar. Flyvbjerg, B. (2001). Making social science matter: why social enquiry fails and how it can succeed again. Cambridge: Cambridge University Press. Forester, J. (1989). Planning in the face of power. Berkeley: University of California Press. Forester, J. (1999). The deliberative practitioner. Encouraging participatory planning processes. Cambridge, Mass: MIT. Fraser, N. (2003). Den radikala fantasin. Mellan omfördelning och erkännande. Göteborg: Daidalos. Freire, P. (1976). Pedagogik för förtryckta. Stockholm: Gummesson. Freire, P. (1998). Pedagogy of freedom: ethics, democracy, and civic courage. Lanham, Md.: Rowman & Littlefield.

203

Fromm, E. (1982). Flykten från friheten. Stockholm: Natur och kultur. Gaddefors, J. (2008). Breddat entreprenörskap? I K. Berglund & A.W. Johansson (red.), Arenor för entreprenörskap. Örebro: Forum för småföretagsforskning (FSF). Gardiner, M.E. (2004). Wild publics and grotesque symposiums: Habermas and Bakhtin on dialogue, everyday life and the public sphere. In N. Crossley & J.M. Roberts (eds.), After Habermas. New perspectives on the public sphere. Oxford: Blackwell Publishing. Gartner, W.B., Bird, B.J. & Starr, J.A. (1992). “Acting As If”: Differentiating Entrepreneurial from Organizational Behaviour. Entrepreneurship: Theory & Practice, 16(3), 13-31. Garud, R., Hardy, C. & Maguire, S. (2007). Institutional Entrepreneurship as Embedded Agency: An Introduction to the Special Issue. Organization Studies, 28(7), 957-969. Gawell, M. (2006). Activist entrepreneurship; Attac’ing Norms and articulating Disclosive Stories. Doktorsavhandling. School of Business, Stockholm Universty. Gawell, M. (2009). Samhällsentreprenörskap för en global utveckling. I M. Gawell, B. Johannisson & M. Lundqvist (red.), Samhällets entreprenörer. En forskarantologi om samhällsentreprenörskap. Stockholm: KK- stiftelsen. Gawell, M. Johannisson, B. & Lundqvist, M. (2009). Samhällets entreprenörer. En forskarantologi om samhällsentreprenörskap. Stockholm: KK- stiftelsen. Gergen, K.J. & Gergen, M.M. (2008). Social Construction and Research as Action. In P. Reason & H. Bradbury (Eds.), Handbook of Action Research. Participative Inquiry and Practice, London: SAGE Publications. Gunnarsson, E. & Ghaye, T. (2009). Samhällsentreprenörskap som en interaktiv process. I M. Gawell, B. Johannisson & M. Lundqvist (red.), Samhällets entreprenörer. En forskarantologi om samhällsentreprenörskap. Stockholm: KK- stiftelsen. Gustavsen, B. (2001). Theory and practice: the mediating discourse. In P. Reason & H. Bradbury (Eds.), Handbook of Action Research. Participative Inquiry and Practice, London: SAGE Publications. Habermas, J. (1972). Knowledge and human interests. Boston: Beacon P. Habermas, J. (1996a). Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och samhälle. Göteborg: Daidalos.

204

Habermas, J. (1996b). Between facts and Norms. Contribution to a Discourse Theory of Law and Democracy. Cambridge, Mass.: MIT Press. Habermas, J. (1997). Diskurs, rätt och demokrati: politisk- filosofiska texter. Göteborg: Daidalos. Habermas, J. (2003). Borgerlig offentlighet: kategorierna ” privat” och ”offentligt” i det moderna samhället. Lund: Arkiv. Hammargren, P. (2008). Kartläggning av digitala kommunikationsverktyg för folkbildning och distansstudier. Växjö: Nätverket SIP. Hammargren, P. (2009). Struktur, organisation och finansiering av folkbildning med fokus på funktionsnedsättning. Växjö: Nätverket SIP. Hansson, A. (2003). Praktiskt taget. Aktionsforskning som teori och praktik- i spåren av LOM. Doktorsavhandling, Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet. Herr, K. & Anderson, G.L. (2005). The action research dissitation: a guide for students and faculty. Thousand Oaks, CA: Sage. Hirschkop, K. (2004). Justice and drama: on Bakhtin as a complement to Habermas. In N. Crossley & J.M. Roberts (eds.), After Habermas. New perspectives on the public sphere. Oxford: Blackwell Publishing. Hirschman, A.O. (1970). Exit, voice and loyalty. Cambridge Mass.: Harvard University Press. Hirschman, A.O. (1982). Shifting involvements : private interest and public action. Oxford: Martin Robertson. Hjorth, D. (2001). Rewriting entrepreneurship: enterprise discourse and entrepreneurship in the case of re- organising ES. Doktorsavhandling. Växjö: Växjö University Press. Hjorth, D. (2004). Creating Space for Play/ Invention- Concepts of Space and Organizational Entrepreneurship. Entrepreneurship & Regional Development, 16(5), 413-432. Hjorth, D. (2009). Entrepreneurship, sociality and art: re- imagining the public. In R. Ziegler (Ed.), An Introduction to social entrepreneurship. Cheltenham: Edward Elgar. Hjorth, D. (2010). Ending essay: sociality and economy in social entrepreneurship. In A. Fayolle & H. Matley (Eds.), Handbook of Research on Social Entrepreneurship. Cheltenham: Edward Elgar.

205

Hjorth, D. & Bjerke, B. (2006). Public entrepreneurship: moving from social/ consumer to public/ citizen. In C. Steyaert & D. Hjorth (Eds.), Entrepreneurship as social change. A third Movements in Entrepreneurship Book. Cheltenham: Edward Elgar. Holmberg, L., Kovacs, H. & Lundqvist, M. (2007). Samhällsentreprenör- en förstudie på uppdrag av KK- stiftelsen. Stockholm: KK- stiftelsen. Holmgren, C.A. (2012). Translating entrepreneurship into the education setting- a case of societal entrepreneurship. In K. Berglund, B. Johannisson & B. Schwartz (Eds.), Societal Entrepreneurship. Positioning, penetrating, promoting. Cheltenham: Edward Elgar. Hove, T. (2009). The Filter, the Alarm System, and the Sounding Board: Critical and Warning Functions of the Public Sphere. Communication and Critical/ Cultural Studies, 6(1), 19-38. Humphries, M. & Grant, S. (2005). Social Enterprise and Re-Civilization of Human Endeavors: Re-Socializing the Market Metaphor or Encroaching Colonization of the Lifeworld? Current Issues in Comparative Education, 8(1), 41-50. Johannisson, B. (1998). Personal Networks in Emerging Knowledge- based Firms: Spatial and Functional Patterns”. Entrepreneurship & regional Development, 10(4), 297-312. Johannisson, B. (2000). Networking and entrepreneurial growth. In D. Sexton & H. Landström (Eds.), Handbook of entrepreneurship. London: Blackwell. Johannisson, B. (2005). Entreprenörskapets väsen. Lund: Studentlitteratur. Johannisson, B. (2008). Iscensättande forskning- om att kunskapa genom att initiera evenemang. I B. Johannisson, E. Gunnarsson & T. Stjernberg (red.), Gemensamt kunskapande- den interaktiva forskningens praktik. Växjö: Växjö University press. Johannisson, B. (2010). In the beginning was entrepreneuring. In F. Bill, B. Bjerke & A.W. Johansson (Eds.), De-mobilizing the Entrepreneurship Discourse. Exploring Entrepreneurial Thinking and Action. Cheltenham: Edward Elgar. Johannisson, B. (2011). Towards a Practice Theory of Entrepreneuring. Small business economics, 36(2), 135-150. Johannisson, B. (2012). Tracking the everyday practices of societal entrepreneuring. In K. Berglund, B. Johannisson & B. Schwartz (Eds.), Societal Entrepreneurship. Positioning, penetrating, promoting. Cheltenham: Edward Elgar.

206

Johannisson, B., Gunnarsson, E. & Stjernberg, T. (Red.). (2008). Gemensamt kunskapandeden interaktiva forskningens praktik. Växjö: Växjö University press. Johannisson, B. & Nilsson, A. (1989). Community Entrepreneurship- Networking for Local Development. Journal of Entrepreneurship and regional development, 1(1), 1-19. Johannisson, B. & Olaison, L. (2008). Emergency entrepreneurship: creative organizing in the eye of the storm. In H. Landström, H. Crijns, E Laveren & D. Smallbone (eds.), Entrepreneurship, sustainable growth and performance: Frontiers in European entrepreneurship research. Cheltenham: Edward Elgar. Johannisson, B. & Sundin, E. (2012). Narrating Astrid Lindgren’s World as societal entrepreneurship. In K. Berglund, B. Johannisson & B. Schwartz (Eds.), Societal Entrepreneurship. Positioning, penetrating, promoting. Cheltenham: Edward Elgar. Johannisson, B. & Wigren, C. (2009). Samhällsentreprenören som provokatör. I M. Gawell, B. Johannisson & M. Lundqvist (red.), Samhällets entreprenörer. En forskarantologi om samhällsentreprenörskap. Stockholm: KK- stiftelsen. Johansson, A.W. (2008). Kritisk reflektion och handling i interaktiv forskning. I B. Johannisson, E. Gunnarsson & T. Stjernberg (red.), Gemensamt kunskapande- den interaktiva forskningens praktik. Växjö: Växjö University press. Johansson, A.W. (2009). Regional Development by Means of Broadened Entrepreneurship. European Planning Studies. 17(8). 1205-1222. Johansson, A.W. & Lindhult, E. (2008). Emancipation or Workability?: Critical versus Pragmatic Scientific Orientation in Action Research. Action Research, 6(1), 95-114. Johansson, A.W. & Rosell, E. (1012). Academic and non- academic education for societal entrepreneurship. In K. Berglund, B. Johannisson & B. Schwartz (Eds.), Societal Entrepreneurship. Positioning, penetrating, promoting. Cheltenham: Edward Elgar. Johansson, S. (2008). Vilket är nästa samhälle? Blogg [online] hämtad 2008-02-28 från http://stefansblogg.blogspot.se/ Johansson, S. (2010). Konferens i sociala medier. Film [online] hämtad hämtat 2010 01-28 från http://www.bambuser.com/channel/stefanjohansson Kaldor, M. (2004). Det globala civilsamhället. Ett svar på krig. Göteborg: Daidalos. KK- stiftelsen (2004). Samverkan och strukturförändring. KK- stiftelsen 1994-2004. En självvärdering. Stockholm: KK- stiftelsen.

207

Kolb, D. (1984). Experiential learning : experience as the source of learning and development. Englewood Cliffs, N.J.: Prentice-Hall. Kvale, S. (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur. Leadbeater, C. (1997). The rise of the Social entrepreneur. London: Demos. Leo, S. (2003-06-28). Grrl Tech får 400 000 kronor i statligt stöd. Smålandsposten. Hämtat [online] 2012-05-21 från http://www.smp.se/nyheter/grrrl-tech-far-400-000-kronor-istatligt-stod(104335).gm Levinas, E. (1992). Tiden och den andre. Stockholm: Brutus Östlings bokförlag Symposion. Lindberg, M. (2010). Samverkansnätverk för innovation : en interaktiv och genusvetenskaplig utmaning av innovationspolitik och innovationsforskning. Doktorsavhandling, Institutionen för arbetsvetenskap, Avdelningen för genus och innovation, Luleå tekniska universitet. Lindhult, E. (2005). Management by freedom : essays in moving from Machiavellian to Rousseauian approaches to innovation and inquiry. Doktorsavhandling, Institutionen för industriell ekonomi och organisation, tekniska högskolan i Stockholm. Lindhult, E. (2008). Att bedöma och uppnå kvalitet i interaktiv forskning. I B. Johannisson, E. Gunnarsson & T. Stjernberg (red.), Gemensamt kunskapande- den interaktiva forskningens praktik. Växjö: Växjö University press. Lindhult, E. (2009). Utvecklingspartnerskap som samhällsentreprenörskap. I M. Gawell, B. Johannisson & M. Lundqvist (red.), Samhällets entreprenörer. En forskarantologi om samhällsentreprenörskap. Stockholm: KK- stiftelsen. LSU. Sveriges Ungdomsorganisationer (2011). Om LSU. Hemsida [online] hämtad 201106-07 från http://lsu.se/om-lsu/ Lundberg, H. (2009). Kommunikativt entreprenörskap. Underhållningsidrott som totalupplevelse före, under och efter formeringen av den svenska upplevelseindustrin 1999-2008. Doktorsavhandling. Växjö: Växjö University Press. Lundqvist, E. (Red.). (2006). Kartläggning Delta Garden. Akademi, näringsliv, media och samhälle i ett nationellt center för deltagande. Växjö: Nätverket SIP. Lundqvist, M. (2009). Den tekniska skolan på den samhällsentreprenöriella arenan. I M. Gawell, B. Johannisson & M. Lundqvist (red.), Samhällets entreprenörer. En forskarantologi om samhällsentreprenörskap. Stockholm: KK- stiftelsen.

208

Mair, J. & Martí, I. (2006). Social Entrepreneurship Research: A Source of Explanation, Predict, and Delight. Journal of World Business, 41(1), s. 36-44. Mattsson, M. (2004). Att forska i praktiken- en kunskapsöversikt och en fallstudie. Uppsala: Kunskapsföretaget AB. Minnich, E.K. (2005). Transforming Knowledge. Philadelphia, PA.: Temple University Press. Moe, E. (2009). Vi behöver fler samhällsentreprenörer. I M. Gawell, B. Johannisson & M. Lundqvist (red.), Samhällets entreprenörer. En forskarantologi om samhällsentreprenörskap. Stockholm: KK- stiftelsen. Molander, B. (1996). Kunskap i handling. Göteborg: Daidalos. Morson, G.S. & Emerson, C. (1990). Mikhail Bakhtin: creation of a prosaics. Stanford Calif.: Stanford University Press. Nowotny, H., Scott, P. & Gibbons, M. (2001). Re-thinking science: knowledge and the public in an age of uncertainty. Cambridge: Polity Press. Nätverket SIP (2006). Verksamhetsberättelse 2006. Tech Group- riksförbundet för digitala medier och entreprenörskap. Booster riksförbund. Nätverket SIP (2009 juni). Hallå!-Samhällstidningen i Växjö och Alvesta kommun. Tillgänglig [online] 2013-01-04 på http://www.hallaeller.se/ Nätverket SIP (2010a). Runda Bordet. Hemsida [online] hämtad 2010-05-03 från http://www.sip.se/projekt-arkiv/runda-bordet/ Nätverket SIP (2010b). Unga entreprenörer från Växjö åker till Portugal för ett inspirerande utbytesprojekt. Blogg [online] hämtad 2010-05-21 från http://www.sip.se/2010/04/ Nätverket SIP (2010c). Inbjudan till konferens sociala medier och ungas medievanor. Blogg [online] hämtad 2010-01-20 från http://www.sip.se/2010/01/ Nätverket SIP (2010d). Lyckad konferens om sociala medier. Blogg [online] hämtad 201001-29 från http://www.sip.se/bloggen/lyckad-konferens-om-sociala-medier/ Nätverket SIP (2011a). Huvudområden och vision. Hemsida [online] hämtad 2011-10-25 från http://www.sip.se/vad-vi-gor/sips-fyra-huvudomraden/

209

Nätverket SIP (2011b). Nu börjar vi resan till Galaxhopen. Blogg [online] hämtad 201110-20 från http://www.sip.se/bloggen/nu-borjar-vi-resan-till-galaxhopen/ Nätverket SIP (2012a). Vad vi gör. Hemsida [online] hämtad 2012-06-05 från http://www.sip.se/vad-vi-gor/ Nätverket SIP (2012b). Real Tech. Hemsida [online] hämtad 2012-06-07 från http://www.sip.se/projekt-arkiv/real-tech/ Nätverket SIP (2012c). Globala Kronoberg. Hemsida [online] hämtad 2012-06-11 från http://www.sip.se/projekt/globala-kronoberg/ Ogbor, J.O. (2000). Mythicizing and Reification in Entrepreneurial Discourse: Ideologycritique of Entrepreneurial Studies. Journal of Management Studies, 37(5), 605-35. Olsson, S. & Frödin, M. (2007). Personligt entreprenörskap. Att få saker att hända. Arvika: Universe Imagine. Ospina, S., Dodge, J., Godsoe, B., Minieri, J., Reza, S. & Schall, E. (2004).From Consent to Mutual Inquiry: Balancing Democracy and Authority in Action Research. Action research, 2(1), 47-68. Palmås, K. (2003). Den barmhärtiga entreprenören: från privatisering till socialt företagande. Stockholm: Agora. Park, P. (2001). Knowledge and participative research. In P. Reason & H. Bradbury (Eds.), Handbook of Action Research. Participative Inquiry and Practice, London: SAGE Publications. Pastakia, A. (1998). Grassroots Ecopreneurs: Change Agents for a Sustainable Society. Journal of Organizational Change Management, 11(2), 157-173 Philips, Å. (1988). Eldsjälar. En studie av aktörskap i arbetsorganisatoriskt utvecklingsarbete. Doktorsavhandling, Ekonomiska forskningsinstitutet vid handelshögskolan (EFI) i Stockholm. Pitkin, H. (1998). The attack of the blob. Hanna Arendt’s concept of the social. Chicago, Ill.: The University of Chicago Press. Polanyi, M. (2009). The tacit dimension. Chicago: The University of Chicago Press. Premfors, R. & Roth, K. (2004). En demokratisyn och ett forskningsfält. I R. Premfors & K. Roth (red.), Deliberativ Demokrati. Lund: Studentlitteratur.

210

Putnam, R.D. (1996). Den fungerande demokratin: medborgarandans rötter i Italien. Stockholm: SNS. Reaktor Sydost (2011). Historik. Hemsida [online] hämtad 2011-05-05 från http://www.reaktorsydost.se/(S(eeebqvrwyln11z551k3nar55))/Default.aspx?PagId=80 Reason, P. & Bradbury, P. (2001). Introduction: inquiry and Participation in search of a World Worthy of Human Aspiration. In P. Reason & H. Bradbury (Eds.), Handbook of Action Research. Participative Inquiry and Practice, London: SAGE Publications. Rehn, A. & Taalas, S. (2004). Znakomstva I Svyazi (Aquaintances and Connections)- Blat, the Soviet Union and Mundane Entrepreneurship. Entrepreneurship & Regional Development, 16(3), 235-250. Rosell, E. (2009 juni). Kambodja, Zambia och Sverige- tur och retur. Hallå!Samhällstidningen i Växjö och Alvesta kommun, s. 6. Tillgänglig [online] 2013-01-04 på http://www.hallaeller.se/ Rowan, J. (2001). The humanistic approach to action research. In P. Reason & H. Bradbury (Eds.), Handbook of Action Research. Participative Inquiry and Practice, London: SAGE Publications. Rönnerman, K. (2004). Aktionsforskning i praktiken- erfarenheter och reflektioner. Lund: Studentlitteratur. Samhällsentreprenörer (2009). Samhällsentreprenörer bjöd in studentkollegor på fredagsmingel. Blogg [online] hämtad 2009-11-23 från http://www.samhallsentreprenorer.se/index.php/page/3/?cat=4 Sarasvathy, S. (2003). Entrepreneurship as a Science of the Artificial. Journal of Economic Psychology, 24(2), 203-220. Sartre, J.P. (1992). Varat och intet. Göteborg: Korpen. Schroeder, K. (1997). Participatory Action Research in a Traditional Academic Setting: Lessons from the Canada- Asia Partnership. Convergence, 30(4), 41- 49. Schwartz, B. (2012). Societal entrepreneurship contextualized: the dark and bright sides of Fair Trade. In K. Berglund, B. Johannisson & B. Schwartz (Eds.), Societal Entrepreneurship. Positioning, penetrating, promoting. Cheltenham: Edward Elgar. Schön, D.A. (1983). The reflective practitioner: how professionals think in action. New York: Basic books.

211

Shane, S. & Venkataraman, S. (2000). The Promise of Entrepreneurship as a Field of Research. Academy of Management Review, 25(1), 217-226. Sjöstrand, S. (2010 juni). Hallå igen! Samhällstidningen Hallå!#2, s. 2. Tillgänglig [online] 2013-01-04 på http://www.hallaeller.se/ Smålandsposten (2010-02-04). SIP- Kompisgäng blev organisation. Hämtat [online] 201202-06 från http://www.smp.se/nyheter/vaxjo/sip-kompisgang-blevorganisation(1759915).gm Smålandsposten (2010-02-03).SIP får pris för jämställdhet. Hämtat [online] 2012-02-06 från http://www.smp.se/nyheter/vaxjo/sip-far-pris-for-jamstalldhet(1756262).gm Spinosa, C., Flores, F. & Dreyfuss, H.L. (1997). Disclosing new worlds. Entrepreneurship, Democratic Action, and the Cultivation of Solidarity. Cambridge, Massachusetts: The MIT Press. Stenmark, L. (2012). Den regionala utvecklingens logik i policy och praktik : en fallstudie av den regionalpolitiska interventionen Resurscentra för kvinnor. Doktorsavhandling, akademin för innovation design och teknik, Mälardalens högskola. Steyaert, C. (1997). A Qualitative Methodology for Process Studies of Entrepreneurship. International Studies of Management & Organization, 27(3), 13-33. Steyaert, C. (2004). The prosaics of entrepreneurship. In D. Hjorth & C. Steyaert (Eds.), Narrative and discursive approaches to entrepreneurship: a second movements in entrepreneurship book. Cheltenham: Edward Elgar. Steyaert C. (2007). ”Entrepreneuring” as a Conceptual Attractor? A Review of Process Theories in 20 Years of Entrepreneurship Studies, Entrepreneurship and Regional Development, 19(6), 453-477. Steyaert, C. & Katz, J. (2004). Reclaiming the Space of Entrepreneurship in Society: Geographical, Discursive and Social Dimensions. Entrepreneurship and Regional Development, 16(3), 179-196. Sundin, E. (2009). Det dolda samhällsentreprenörskapet- omsorgsmotiv i småföretag. I M. Gawell, B. Johannisson & M. Lundqvist (red.), Samhällets entreprenörer. En forskarantologi om samhällsentreprenörskap. Stockholm: KK- stiftelsen. Sundin, E. & Tillmar, M. (2010). The intertwining of commercial, social and public entrepreneurship. In A. Fayolle & H. Matley (Eds.), Handbook of Research on Social Entrepreneurship. Cheltenham: Edward Elgar.

212

Svensson, L. (2008). Efterord. I B. Johannisson, E. Gunnarsson & T. Stjernberg (red.), Gemensamt kunskapande- den interaktiva forskningens praktik. Växjö: Växjö University press. Svensson, L., Brulin, G., Ellström, P-E. & Widegren, Ö. (2002). Interaktiv forskning- för utveckling av teori och praktik. Stockholm: Arbetslivsinstitutet. Svensson, L. & Nielsen K.A. (2006). Action and interactive research: beyond practice and theory. Maastricht: Shaker Publishing. Swedberg, R. (2000). Entrepreneurship: the social science view. Oxford: Oxford University Press. Tech Group (2010). Kick Ass- i praktiken. Hemsida [online] hämtad 2010-04-25 från http://www.techgroup.se/tgka/ Terry, L. (1993). Why we should abandon the misconceived quest to reconcile public entrepreneurship with democracy: a response to Bellone and Goerl’s “reconciling public entrepreneurship and democracy”. Public administration review, 53(4), 393-395. Theodorsson, A. (2004). Deliberativt deltagande och dess effekter. I R. Premfors & K. Roth (red.), Deliberativ Demokrati. Lund: studentlitteratur. Tillmar, M. (2009). Gränsöverskridande samhällsentreprenörskap i hälsosektorn. I M. Gawell, B. Johannisson & M. Lundqvist (red.), Samhällets entreprenörer. En forskarantologi om samhällsentreprenörskap. Stockholm: KK- stiftelsen. Torbert, W.R. & Taylor, S.S. (2008). Action inquiry: interviewing multiple qualities of attention for timely action. In P. Reason & H. Bradbury (Eds.), Handbook of Action Research. Participative Inquiry and Practice, London: SAGE Publications. Tranquist, J. (2008). Metaforiska dilemma i interaktiv forskning. I B. Johannisson, E. Gunnarsson & T. Stjernberg (red.), Gemensamt kunskapande- den interaktiva forskningens praktik. Växjö: Växjö University press. Trägårdh, L. (1999). Det civila samhället som analytiskt begrepp och politisk slogan. I E. Amnå (Red.), Civilsamhället. Demokratiutredningens forskarvolym VIII. Statens offentliga utredningar, 1999:84. Stockholm: Fakta info direkt. Uddhammar, E. (1999). Om civilsamhällets roll för demokrati och välfärd. I E. Amnå (Red.), Civilsamhället. Demokratiutredningens forskarvolym VIII. Statens offentliga utredningar, 1999:84. Stockholm: Fakta info direkt. Ungdomsstyrelsen (2004). Ung 2004: fjärde årets uppföljning av den nationella ungdomspolitiken. Stockholm: Ungdomsstyrelsen.

213

Ungdomsstyrelsen (2006). New game: om unga och datorspel. Stockholm: Ungdomsstyrelsen. Volontärbyrån (2011). Om oss. Hemsida [online] hämtad 2011-06-07 från http://www.volontarbyran.org/Volontarbyran/omvolontarbyran.aspx Waddock, S.A. & Post, J.E. (1991). Social Entrepreneurs and Catalytic Change. Public Administration Review, 51(5), 393-401. Westlund, H. (2009). Nyttiggörande också bortom den egna sektornsamhällsentreprenörskap och socialt kapital. I M. Gawell, B. Johannisson & M. Lundqvist (red.), Samhällets entreprenörer. En forskarantologi om samhällsentreprenörskap. Stockholm: KK- stiftelsen. Westlund, H. & Gawell, M. (2012). Building Social Capital for Social Entrepreneurship. Annals of Public & Cooperative Economics, 83(1), 101-116. Wijkström, F. Einarsson, T. (2006). Från nationalstat till näringsliv?: det civila samhällets organisationsliv i förändring. Stockholm: Ekonomiska forskningsinstitutet, Handelshögskolan i Stockholm. Winther Jørgensen, M. (2008). På framkant: interaktiv forskning och vetenskapens plats i samhället. I B. Johannisson, E. Gunnarsson & T. Stjernberg (red.), Gemensamt kunskapande- den interaktiva forskningens praktik. Växjö: Växjö University press. Ylinenpää, H. (2008). Entrepreneurship and innovation systems- towards a development of the ERIS/IRIS concept, In Å. Lindholm Dahlstrand & B. Johannisson (Eds.), Bridging the functional and territorial views on regional entrepreneurship and development, Örebro: Forum för småföretagsforskning (FSF). Öhman, S. (2010a). Konferensdag om unga & sociala medier, Nätverket SIP. Blogg [online] hämtad 2010-01-27 från http://saraohman.driftig.nu/2010/01/ Öhman, S. (2010b). Väldigt effektfullt med mycket interaktivitet! Blogg [online] hämtad 2010-01-29 från http://saraohman.driftig.nu/2010/01/

214